Stockholmare


Det är fredag eftermiddag. Det är rusningstid. Jag står på perrongen till Stockholms centrals spår nummer 13. Min avsikt är att ta pendeltåget till Trångsund för att där inmundiga en fredagsmiddag tillsammans med min svåger och mina syskonbarn (uppvärmda crêpes, jo, det kan bli festligt så här i slutet av en arbetsvecka).

En metallisk röst meddelar att det är ett signalfel söder om södra station.

Det råder ett accelererande kaos. Avgångstider ändras, inte ens förarna verkar veta vilket tåg som ska gå söderut och vilket som kommer att bli kvar på Centralen.

En vanlig syn när det gäller Stockholms kollektivtrafik. I alla fall om man får tro stockholmarna.

För näst efter parkeringsvakterna (vaddå, dubbelparkering, jag har ju bara stått här mitt på Sveavägen i tio minuter) så är Stockholms Lokaltrafik, det mest hatade i den kungliga huvudstaden.

Fast nu börjar en tredje kategori klättra på listan, nämligen glesbygden och då framförallt glesbygdsstöd. Stockholmarna vill nämligen behålla de sköna skattekronorna som exempelvis numera Stockholmsbaserade Vattenfall och Assidomän ger till staden. Varför ska stockholmarna dela med sig av dessa kronor till kommuner där det snart bara finns kalhyggen och utbyggda älvar kvar?

Som frontsoldater i denna nya ”hata gelsbygdsstöds-kampanj” skickar man med förkärlek fram kvinnor som ännu ej nått medelåldern. Med andra ord som inte var med när flyttlasspolitiken diskuterades i början av sjuttiotalet.

Nu senast var det den kritikerrosade deckarförfattarinnan och kvällstidningsjournalisten Liza Marklund som laddade det stora artilleriet. Som frontsoldat har hon förutom att tillhöra den nya generationen starka kvinnor, även en annan fördel. Hon är nämligen född i Norrbotten och tros alltså känna igen livet utanför murarna.

Glesbygdsbor bara gnäller, anser hon. De ska vara glad att de kan köpa en herrgård för 500 000 kronor. Det kan man inte göra i Stockholms innerstad, meddelar hon. Och hon har helt rätt. För en halv miljon får man knappt en skokartong i centrala Stockholm. Men skulle man sälja skokartongen om några år skulle man å andra sidan få ut minst 750 000. Skulle man vid samma tillfälle sälja glesbygdsherrgården, kan man nog inte räkna med att man får tillbaka mer än 400 000.

Sedan slipper ju glesbygdsborna bilköer, förklarar fröken Marklund. Då lade jag från mig tidningen med ett tyst ”ta tunnelbanan för h-e”.

Men då skulle hon antagligen svara ”den går ju aldrig att lita på”.

Jag undrar vem som gnäller mest egentligen...