regn


Alla klagar på vädret, men ingen gör något åt det.

En sanning som har varit extra sann just den här sommaren. Runt omkring mig har det flockats muttrande medmänniskor, som talar om deras regniga ledigheter.

Själv har jag dock varit ganska nöjd med sommarvädret. Det har passat mig utmärkt. Saken är nämligen den att min sommar har hittills bestått av jobb, jobb och återigen jobb. Och då är det ganska skönt att se gråa skyar över Hästtorget. Temperaturen på redaktionen blir dräglig och jag slipper skämmas för att jag mest liknar en albino i ett frysrum.

Jag har heller inte visat något överdrivet medlidande för folk som klagat över att deras semester har regnat bort, dessa stackare har istället mötts av ett överlägset hånflin, och ett ”vänta bara till i augusti, då blir det

fint, för då är jag ledig”.

Men nu vill jag be alla dessa semesterfirare om ursäkt. Jag skäms. Jag visste inte vilket helvete ni har gått igenom.

Det var under lördagen som semesterfirarnas vardag stod klart för mig. Jag befann mig, tillsammans med tusentals andra soldyrkare, på Tylösands havsbad och försökte linda in en blåfrusen systerson i badhanddukar.

Den sol som hade värmt så inbjudande för bara tio minuter sedan, hade gömt sig bakom ett gigantiskt moln och en kall pålandsvind gjorde sitt bästa för att plåga badgästerna. Jag kommer på mig själv att galghumoristiskt mumla

”det blir nog snö till kvällen” och vi samlar ihop filtar, badleksaker, skor och strandspel för att påbörja vandringen mot bilen. Våra medhavda plättar har vi inte hunnit äta upp och pojkarna börjar klaga på att de är hungriga.

Tillbaks i Halmstad har solen återtaget initiativet. Den tänkta picknicken på stranden har plötsligt blivit en picknick vid Nissans strand. Livsgnistan återvände och jag kan återigen konstatera hur fantastiskt det är med sommar.

Efter detta drar vi oss in mot Stortorget. Solstrålarna har fått det att börja suga i pilsnertarmen, så jag och svågern slår oss ner på Tre Hjärtans uteservering och beställer varsin stor stark, alltmedan syrran och barnen

försvinner för att rekognosera bland karusellerna som Axels Tivoli slagit upp på torget.

Jag hinner ta tre klunkar, sedan överger solen oss igen, och det börjar droppa. Två klunkar senare öser det ner, som tur var hade uteserveringen en sinnrik markiskonstruktion som gav oss ”tak” över huvudet.

Och när jag skriver detta ser jag att molnen återigen börjar torna upp sig utanför redaktionsfönstret.

Det är inte lätt att vara semesterfirare denna sommar.