lugn

Det händer väl så där två gånger per sommar att jag tar min skrotiga cykel och trampar upp till Galgberget i Halmstad.

Där beställer jag våffla och kaffe. Sedan slår jag mig ner under en av björkarna och förstrött tittar på barnen som leker tafatt i gräset eller gamlingarna som anländer till caféet i färdtjänst. Därefter begraver jag blicken i min medhavda bok samtidigt som jag läppjar på mitt kaffe och försöker finfördela våfflan med en gaffel.

Det är lugnet jag vill åt. En flykt från allt och alla. Som stenåldersmannen som tog sin stenålderspåk och drog till skogs för att jaga. Bara för att slå sig ner på första bästa mossbevuxen sten.

Jag tillhör de som inte tror att människan sattes till världen för att stressa mellan möten, frustrerat svära åt alla datorer eller tutande försöka tjäna fem minuter på motorvägen. För att då hinna till det där mötet, där man bestämmer om inköp av ytterligare en ”tidsbesparande” maskin, som man verbalt kan läxa upp.

Om detta vore livets mening, varför skapade då Gud fågelsång, dolska skogar och avstressande caféer?

Nu är min kärlek till lugnet nog ärftligt betingat. Min far ägnar stor del av hans lediga tid till skogspromenader, oftast ensam. Otaliga är de söndagar under min barndom, då jag såg honom ta med sig hagelbössa och eventuellt hund för att gå ut för att jaga.

Men jag har aldrig något minne av att han kom hem med någon harstek eller tjädertupp. Och det berodde inte på att skogarna runt farmen skulle vara särskilt viltfattiga. Tvärtom. Varje söndagseftermiddag satt han vid matbordet och berättade om alla harar som hunden fick vittring på eller den där jättetjädern som lyfte bara tio meter från honom.

Geväret var bara med som alibi. Egentligen var skogsvandringen hans sätt att fly från vardagen. Från skrikande ungar, tjatande fru och råmande kor.

På precis samma sätt flyr jag några gånger varje sommar till Galgberget. En flykt från TV-apparater, ringande telefoner, trilskande datorer och livsfarliga bilister.

Men ack den glädje som varar för evigt. Efter att kaffepannan är tömd tvingar jag mig själv ut i lördagens shoppingvimmel. Jag möts av ilskna blickar när jag försöker lotsa min kundvagn genom mellan Hemköps frysdiskar och mathyllor. Mina försök till urskuldande leende besvaras enbart med uttråkade ansiktsuttryck och muttrande kommentarer.

Nej, tacka vet jag en tjädertupp i en norrlandsskog. Han har i alla fall vett att flytta på sig när jag kommer.