klassträff


Tjugo år. Det känns som en hel evighet. På tjugo år hinner man vandra från blöjbarn till kund på Systemet eller gå från  nydanade student till generaldirektör eller minister. Kort och gott, det är en fasligt lång tid.

Men ändock, i år är det tjugo år sedan jag gick ut grundskolan.

Det var i alla fall vad rösten på min telefonsvarare påstod. Rösten var som en relik från det förflutna. En av mina gamla klasskompisar hade lyckats luska ut mitt telefonnummer och nu hade hon ringt för att berätta att det planerades en fest med anledning av detta tjugoårsjubileum. Kunde jag komma?

Till skillnad från många andra så tycker jag faktiskt om sådana här jubileumsfester. Jag vet inte hur många konfirmationsjubileum, klassfester, militära jubileum och återträffande gymnasieklasser som jag har fotograferat under min tid som reporter, men det är många. Och stämningen brukar alltid vara densamma. Uppsluppen, om än lite reserverad. Och alla verkar ha så mycket att prata om.

Det jag gillar med dessa jubileum är dock inte det vanliga snacket om yrken, familj och bostadsplats. Yrke och bostad kan man byta och frun kan man skilja sig från. Och statusen på dessa områden beror ändå ofta på en slump. De berättar inte så mycket om människan bakom.

Det intressanta är i stället hur väl folks inställning gentemot varandra och gruppen har ändrats. De där kamraterna som var oskiljaktiga i högstadiet, har de fortfarande något gemensamt, Den där stöddige typen i skinnjacka är han fortfarande lika störig och den där blyga tjejen, gör hon fortfarande allt för att ingen ska lägga märke till henne? Är det samma personer som hamnar i centrum nu som då och klassens clown, är han fortfarande lika rolig? 

Ska sanningen fram så är det inte så många från den tiden jag har ett någorlunda klart minne av. Ja, många kommer jag knappt ihåg ens till namnet. Stöter jag ihop med dem på samhällets gågata, skulle jag inte känna igen dem. Något som antagligen är ömsesidigt.

Visst, min klass hade ett tioårsjubileum, och några därifrån har jag väl hyfsad koll på. Men den här gången är det hela årskursen som är inbjudna, alltså två klasser till. Och det jag kommer ihåg var att i 9b fanns de bästa idrottarna och i 9c några av årskursens mest bråkiga elever. Våran klass - 9a – bråkade inte. Vi pratade. Så mycket att vi redan i femman knäckte vår mellanstadielärare och föräldramötena om problemet avlösta varandra.

Man kan ju undra om det är så det kommer att se ut på festdagen den 19 juni. Klass b bryter arm, klass c har matkrig medan vi snackar i mun på varandra.

Som sagt, det kan bli en intressant kväll.