Juni2020

Måndag 1 juni

Skaffa nya vanor på 100 dagar. Så är uppropet på vår nya hälsosatsning på jobbet. Taanken är att om man ägnar sig åt en pulshöjande aktivitet i 10 % av dagarna (alltså tio dagar som ni mattsnillen då räknat ut) har man skrapat ihop 1 poäng till sitt lag.


Efter att ha power-walkat (?) i 57 minuter så kan jag glädja mig över att jag just nu ligger på 100 %, hur länge nu det kan hålla. Sedan kan man ju diskutera vad som är pulshöjande. Hur mycket höjs pulsen av en timmes power walk? Jag vet inte. Tror att det är något att undersöka i morgon.


Torsdag 4 juni

Folkhälsomyndigheten hör min bön. Den 13 juni släpper de restriktionerna om att man inte ska resa mer än två timmar från hemmet om det inte handlar om ”en nödvändig resa”. Den 13 juni fyller jag år, så då stannar jag på hemmaplan. Men den 14 juni drar jag iväg till Västerbotten. Har ägnat de senaste veckorna till att försöka sälja in denna planerade resa som en nödvändig resa. Argumentet har varit. skogen röjer sig inte själv. Men med tanke på att jag hållit på att röjt på detta område i tre år minst, så kanske ytterligare ett halvår hade spelat mindre roll. Men detta förnumstiga påstående har jag bemött med argumentet ”jag måste verkligen bli klar nu”.


Men nu kan jag alltså lägga all argumentation åt sidan. Jag kan göra min färd med gott samvete. Förutsatt att jag håller mig frisk till dess förstås.


Söndag 7 juni

Ibland så gör man saker som inte är fullt så igenomtänkta. Som igår, på själva nationaldagen.

Veckoturen i orientering brukar arrangeras på onsdagskvällarna. Men i pandemitider har upplägget förändrats på så sätt att tävlingstiden dras ut på fyra dagar. Så också denna vecka, då Valbo AIF la ut några banor i skogarna utanför Hagaström. Passar bra som lördagsunderhållning, tänkte jag.


Men lördagen kom. Det hade regnat hela natten. Och det bara fortsatte. Men SMHI hade ju lovat att det skulle avta, ja egentligen framåt eftermiddagen skulle regnet upphöra. Och visst verkade det minska vid tre-tiden. Och kontrollerna skulle ju tas in under kvällen, så jag satt mig i bilen och drog iväg. Och det något lugnare regnet stod sig till dess, jag tog kartan och gick till startpunkten. Ja, ett tag till också faktiskt. Men  runt kontroll tre (av åtta) var lugnet slut. Skyfallet var ett faktum. Trots att jag valt att ta den kortaste och lättaste banan han jag bli sjöblöt under min dryga halvtimmes runda. Och eftersom temperaturen bara just så pass nådde upp till tvåsiffrigt så blev det kallt. Framförallt under hemfärden. För att snabbt komma in i värmen skippade jag garaget, utan parkerade på föreningens parkering, tog mg in och lyckades få till en värmande dusch.


Belöningen idag är en irriterad hals. Och när jag gick ut till bilen för att köra in den i garaget via ett besök på Hemlingby upptäckte jag hur blött det verkligen var igår. Både förarstol och framförallt säkerhetsbältet var fortfarande rejält fuktigt.

Anledningen till att jag åkte upp till Hemlingby var att jag tänkte ta mig en lugn joggingtur. Och ingen behöver väl bli överraskade om jag säger att jag jkanske kom en halv kilometer innan det började stänka va regn. Och att regnet snabbt gick över till ösregn. Som slutade lagom till jag rullade ut från parkeringen.


Söndag 14 juni

Först lite orientering i värmen. Sedan fika i värmen och en tur på Robertsfors. I värmen. Det är inte konstigt att det går åt en del vätska.

Vad ska då inte fallet vara i morgon då planen är att lite skog ska röjas. Så det fanns goda argument ör att tömma  Icas förråd av Loka.


Måndag 15 juni

Får jag inte blodbrist efter denna dag så får jag det aldrig. Har tillbringat stora delar av dagen med att röja skog. Trots att jag hade med mig (och använde) myggmedel så blev myggen snabbt en plåga. Lägger man dessutom till några miljoner flugor så är lyckan gjord.


Nu på kvällen kom en kompis på besök till farmen och vi satt och diskuterade vid utemöblerna. Och slog mygg. Hade dessutom enbart på mig shorts och t-shirt så jag var väl närmast ett dignande smörgåsbord för de aggressiva gynnarna.

Var kommer de ifrån. Till och med nu när jag sitter framför TV:n slår jag ihjäl en del mygg.


Så nu kliar det överallt, mina ben är fulla med bulor och jag funderar på hur jag överhuvudtaget ska kunna somna i natt.


Onsdag 17 juni

Det tog två och en halv dagars röjning, sedan tog bensinen slut. Ja, inte den till sågen, där fanns det säkert kvar en dryg tank, utan den i den otränade kontorskroppen.


Men jag är inte så nedslagen för det. Det ska nämligen regna i natt, så det känns ganska skönt att slippa straffkommederingen i morgon. Dessutom ger det mitt knä chansen att återhämta sig inför dansen runt midsommarstången.


Torsdag 18 juni

Så har jag stått i min första ordentliga coronakö. Att den tilldragelsen skulle ske utanför Systembolaget i Robertsfors var dock en överraskning. Men en kombination av liten butiksyta och en hastigt närmande midsommarhelg gjorde att man använde sig av principen en ut – en in.


Och med coronaavstånd blev kön nästan lika lång som den som en gång i mitten av 90-talet mötte mig då jag skulle på studiebesök på GeKås i Ullared. Den gången blev inköpet en grå slips för en krona (jo, ajg köpte annat också, men slipsen är det enda jag kommer ihåg) denna gång blev det skärgårdssnaps och två flaskor rosé med et passande namnet a perfect day.


Söndag 21 juni

Kanske halvtimmen efter det att jag lämnat Umeå dyker plötsligt en stor spindel med långa ben upp i mitt blickfång. Obekymrat vandrade den över bilens frontruta. När den kom fram till bilens vänstra hörn vände den lugnt och vandrade bort mot rutans högra del. Cirka tio minuter gjorde den om sin vandring. Även denna gång vände den lojt och försvann ut till höger.


När jag lite senare svängde in på rastplatsen vid Lögdeälven var den spårlöst försvunnen. Och under resterande dryga 40 mil höll den sig dold. Så någonstans i min bils kupé har jag troligen en gigantisk (för svenska förhållanden) spindel. Tur att jag inte tillhör dem med spindelskräck.

Och på tal om underligt djurbeteende så fick spindeln senare sällskap av en duva. Jag var på väg hem efter min veckohandling på Ica Kvantum och när jag gled fram på Kaserngatan kom jag plötsligt ifatt en duva som lugnt spankulerade i mitt körfält. Det är ju inte helt ovanligt med fåglar på vägen, men de brukar ju flytta sig i god tid före det att bilarna kommer fram. Men inte denna. Trots att jag saktade ner och under några meter krypkörde efter fågeln gjorde den ingen ansats att lyfta. Det var först när jag för att undvika ”duvmos” på min kylare tvärnitade och tryckte in tutan som duvan förskräckt lyfte.


Funderar på om det möjligen kan vara min bils tystgående elmotor som var boven i dramat. Möjligen då tillsammans med en något lomhörd fågel (oavsett borde den ju vara lomhörd nu efter att ha fått min signal rakt i örat). För hade det varit en livstrött duvas försök att ta självmord borde den väl inte ha lyft vid min signal.


Måndag 22 juni

Ett tiotal måsar har belägrat min bostadsrättsförenings gräsmatta.


Jag upptäckte detta då jag på söndagseftermiddagen kom hem från mitt besök i Västerbotten. Det var helt enkelt ett jävla liv på föreningens innergård. Ett antal måsar slogs om en hög skräp som låg framför dörren. Bland annat fanns där en del sallad och en del äggskal. Troligen godis för en hungrig mås.


När jag senare på kvällen avslutat min middag på balkongen bestämde jag mig för att avhjälpa problemet. Jag hämtade en spade och piassavakvast från mitt garage, tog med mig en påse och sopade upp skräpet så gott det gick och allt hamnade där det skulle ha hamnat från början. Alltså i sopkärlen i soprummet.


Tydligen verkade dock inte måsarna fattat detta. Eller så tänkte de kanske invänta desserten. Och så verkar de göra fortfarande. De verkar vandra planlöst omkring på gräsmattan och då och då ryker några av dem ihop och ljudnivån höjs. Några sopor verkar dock inte synas till. Så jag drar slutsatsen att de enbart förälskat sig i gräsmattan.


Fredag 26 juni

Sådan herre, sådan cykel.


Efter förra veckans slit med röjsågen har mitt knä svullit upp. Framför allt i trappor gör det att min gång emellanåt blir ovanligt låghalt och vinglig.


Min cykels styrlager har gett upp, vilket innebär att jag tvingas slita lite extra för att få den att gå den vägen jag vill. Detta gör att färden blir extra vinglig.


Så nu parkerar jag mig på balkongen häller upp en öl och hoppas på att jag behöver röra mig så lite som möjligt. Med eller utan cykel.


Kan väl nämna att cykeln förhoppningsvis ska fixas vecka 28 då min cykelreparatör är tillbaka från semestern. Knät hoppas jag ska självläka. Sjukvården har nog annat för sig.

 


Lördag 27 juni

Jag ser bilen komma i fjärran. Tänker när jag småjoggandes tar mig ner för backen att föraren måste väl ha sett mig. Och visst, när det kanske återstår tio meter tills dess att våra vägar möts ser den åt att styra lätt åt höger. Jag tar då ett steg åt motsatt håll men när jag drar en lättnadens suck ser jag plötsligt hur bilen svänger av rakt mot mig. Och ökade den dessutom inte farten. Kanske en meter innan katastrofen är ett faktum tar jag ett vigt hopp över den framrusande bilen. Känner mig som en tecknad actionhjälte då jag hör att bilen fortsätter bakom mig samtidigt som jag hör förarens chockade ursäkter.


Ni som nu har någorlunda koll på min fysiska status börjar kanske nu ana sanningen. Den aktuella bilen tillhörde dessa fjärrstyrda fordon som fäder köper till sina allt för unga söner för att de själva ska få möjlighet att leka.

När jag lämnade platser för incidenten kände jag lite medlidande för denna pappa som när han äntligen tvingas lämna från sig handkontrollen skulle försöka förklara för grabbarna vikten att ta det försiktigt.

Men det ska han väl bara ha. För män och deras leksaker.

Kommer ihåg vid min andra resa till London. Man det vara 1993? Hade rest dit med kompisens föräldrar och kompisens bror med fru. Kompisen skulle ta examen efter några år på brittiskt universitet.


Vi hamnade på det stora leksaksvaruhuset Hamleys. Min kompis bror hade några år tidigare fått en son. Visst var det skoj att ha en dotter, vilket han fick våren 1987. Men en grabb. Det gav ju helt andra möjligheter. Vi hamnade på avdelningen som fylldes av bilbanbor av alla de slag. Vi stannade vid en av de största. Såg att fadern började dregla. Denna bana måste ju han, ursäkta hans son, bara ha. Att sonen bara är 3-4 år och troligen inte kan uppskatta bilbanan spelar ingen roll.


Just denna gång tror jag frugan lyckades avstyra planerna. Men jag vet att till slut kom det en bilbana även till detta hem. Det vet jag eftersom jag varit med och fördrivit en trevlig kväll med mina kamrater tillsammans med denna. Sonen var inte med då. Och huruvida han kunde njurta av banan på någon högre nivå är fortfarande höljt i dunkel.


Söndag 28 juni

22 grader. vad är detta för köldknäpp. Det var till och med så att jag ställde in fikat på balkongen.


Otroligt vad snabbt man vänjer sig vid en temperatur. En vanlig sommar hade dagens väder fått epitetet högsommarvärme. Nu funderade man lite på om hösten var på väg.


Men under mitt besök på Skidstavallen ordnade det upp sig. I alla fall lite. Kvicksilvret kröp i alla fall upp över 25 grader.