September2019

Söndag 8 september

Idag är det 18 dagar till dess att jag och brorsan lättar mot Nashville, via en mellanlandning i London. Alltså förutsatt att då inte British Airways piloter ställer till det. De har nämligen fått för sig att varsla om strejk. Den 9 och 10 september verkar det vara flygning no no. Och den 27:e. Nu åker vi ju den 26:e så det borde fungera, men Brexit har ju visat att britter inte är helt förutsägbara.


Själv gick jag dessutom ett antal dagar och var extra nervös för att vi skulle starta vår resa den 26:e och komma fram den 27:e. Tänkte att piloterna kanske då fick för sig att de någonstans över Atlanten skulle öppna cockpit och hoppa fallskärm och att vi passagerare liksom sketchen med Magnus och Brasse skulle tvingar att gå fram och landa. Men sedan kom jag på att jag tänkt fel. Vi åker ju åt andra hållet. Så vi landar ju så där tre timmar efter det vi startat. Även om flygtiden överstiger nio timmar.


Så hoppet lever. Och sedan får man ju hoppas att man kommit överens innan vi ska åka hem 12 dagar senare. Men å andra sidan är det då tydligen det spanska bolaget Iberia som ska frakta oss.


Söndag 22 september

Regn i luften - och en temperatur som enbart med lite jävlar anamma lyckas klättra upp på tvåsiffrigt. Plötsligt slås jag av en oerhörd längtan till Nashville - även om de 36 grader som SMHI förutspår till fredag (min första hela dag där) känns lite överdrivet.

Och att hösten är på väg att ta greppet över det svenska landskapet visas inte minst av att jag idag lägger orienteringsskorna på hyllan för säsongen. Detta efter att jag sprungit årets sista Veckans Bana på Hemlingby. Och dessutom lämnat in mina tävlingsbidrag till Naturpasset och Skoj på Hoj i klubbens brevlåda.


Torsdag 26 september

Trots British Airways missnöjda piloter (strejken blåstes dock av), trots att alla säkerhetskontrollanter gjorde sitt bästa för att stoppa min framfart (tydligen var mina skor av för bra kvalitet, dessutom blev jag slumpmässigt utvald för extra koll inte mindre än två gånger), trots att sätesgrannen på flyget mellan London och Nashville satt sig ner och muttrade no good, no good flera gånger (går ju inte åka till Nashville om inte musikapperaturen fungerar, men till slut gav den lille mannen, en och en halv meter latino, upp och lyckades få förflyttning till annat säte) och trots att herren i passkontrollen hade en dialekt som var en riktig pärs för min skolengelska och dessutom hade namnet Slaughter (!) och trots att promenaden till taxibilarna vid flygplatsen var lång så har vi nu anlänt till vårt hotellrum med utsikt över poolen. Och vi är slitna…


Fredag 27 september

Tre museer på en dag. Kanske kan tyckas vara i mesta laget. Inte minst då alla har musik i allmänhet och country i synnerhet som fokusområde. Och min okunskap om musikens värld är ganska stor. Och inte blir den mindre då museiskaparna har en USA-centrerad världsbild. Någon ABBA eller Roxette finns inte här.

Men Johnny Cash har jag i alla fall tillfredställande kunskaper om. Jag har ju sett den utmärkta filmen ”Walk the line” ett flertal gånger. Så Johnny Cash-museet bjöd på en del igenkännande upplevelser. Och det började redan innan vi skulle in, då damen i insläppet visade sig kunna ett antal svenska uttryck. Tack, tack så mycket, hej, hej då och välkommen beredde henne inga problem. Och så skål förstås. Detta visade sig även vara ett känt uttryck för det par från Texas som stod jämte oss. Tydligen så hade fru Texas mormor (eller farmor) levt sina första fem år i Sverige.

Efter Johnny Cash så fick jag stifta bekantskap med Patsy Cline. Tydligen är detta en av de mest aktade kvinnliga countrysångerskorna från tidigt 60-tal. Så pass aktad att även hon förärats ett eget museum. Nu dog hon tragiskt nog i en flygkrasch i mars 1963. Tre månader innan jag föddes. Ett faktum som jag skyller min okunskap på.

Även det tredje museistoppet, Country Music Hall of Fame and Museum bjöd på en hel radda för mig helt okända storheter. Som tur fanns det gott om material gällande Willie Nelson – och honom har jag ju träffat (nåja) förut. Den 4 augusti 2017. Närmare bestämt. En rolig detalj är att jag faktiskt vid dagens fikastopp faktiskt fick gå under namnet Nelson på grund av att jag i hastigheten  sa i (på svenska e), då jag tvingas bokstavera mitt namn. Vad hon skulle med det till råder det viss tveksamhet om, men teorin är att det hade med capuccinobeställningen att göra.

Kvällen avslutades med ytterligare en countrystjärna som jag hade dålig koll på, Carrie Underwood. Men i avsaknad att kunna sjunga med i hennes sånger (undantaget då att hon gjorde en cover på Partons ”9 to 5”) så kunde jag njuta av en mycket professionell scenshow. Inte klokt vad man kan göra med ett antal överdimensionerade lakan och en flexibel scenkonstruktion.


Lördag 28 september

Sitter och är lite småirriterad. Blev ivägskickad av brorsan för att köpa lite vatten eller annat drickbart. Inte så enkelt som det verkar. Och efter att ha vandrat säkert en halv kilometer och bara passerat barer och restauranger så gav jag upp och vände åter. Hade just beslutat mig för att chansa på en spritbutik jag passerat. Kanske det i alla fall hade något svalkande i den 35-gradiga värmen. Då såg jag stället på en sidogata som jag helt missade tidigare. En rättvisemärkt butik vid namn Turnip Truck. Lyckan var fullständig. Och jag rafsade till mig två glasflaskor bubbligt vatten en en och en halvliters flaska still water och slutligen en flaska där jag snabbt läser ordet beer på etiketten. Lite lön för mödan ska jag väl ha. Väl på hotellrummet insåg jag mitt misstag. Flaskan innehöll inte öl. På etiketten stod klart  och tydligt root beer. Vilket är någon form av amerikansk kolsyrad läskedryck. Och just denna variant var inte bara utan alkohol utan även utan kalorier.

Annars har dagen varit en vandring i solgasset. Först ner till någon adventure science park. Nashvilles svar på Tom Titts. Besöket föranleddes mest av att vi hade en biljett dit (ingick i vårt Nashville.pass)

Men för Tom Titts skull hoppas jag att de håller högre kvalitet än dessa. Besökarna bestod mest av skrikande ungar som inte fattade ett dyft vad tanken bakom de olika attraktionerna var och deras farföräldrar som ångrade att de gått med på att vara barnvakter denna dag.

Nåväl, mycket trevligare blev det då vi skulle stilla vårt koffeinbehov. Jag hittade ett område på den digitala kartan där det verkade finnas en del kaféer. Efter att jag fått agera fotograf åt en trevlig amerikanska som hittat en härlig väggmålning så hamnade vi i en korsning där det enligt Googel Maps skulle finnas något som skulle gå under namnet Humphrey Streets Cofee shop. Men där hade nog den digitala kartan svikit oss. Vi stod säkert där i tre minuter och började så smått söka efter någon annan adress. Då fick jag syn på en oansenlig skylt utanför ett blått hus som jag avfärdat som en privat villa. Där låg det. Med studenter bland personalen och studenter bland gästerna. Och så vi då. En macchiato och en croissant inmundigades på caféets altan och livet återvände.

Och nu har jag dessutom testat hotellets pool (kallare än en svensk badplats i maj, men det kanske bara var en illusion på grund av att lufttemperaturen var så hög) och vi håller på att leta bland närliggande restauranger.


Söndag 29 september

De anställda på Jack Daniels destilleri i Lynchburg, en dryg timmes bilresa från Nashville får en flaska whiskey i sitt lönekuvert. Där kan man tala om lönehelg. Men på andra sidan så är nog inte helgerna i Lynchburg så där över sig vilda oavsett om det är lönehelg heller inte. Byn har 600 invånare, två motorcykelaffärer (Indian och Harley Davidsson), en glassbar som öppnar klockan 12 på söndagar och så ett destilleri.

Idag lämnade vi alltså storstaden Nashville för en tur på landet. Med en blåhårig chaufför vid namn Felicia vid ratten så intogs destilleriet och vi fick oss bland annat en rundtur på en och en halv timme tillsammans med bland andra guiden Matt, de obligatoriska kineserna med selfiepinne, en skäggig biker från Arkansas som hade Jack Daniels som idol samt en kille från Gimo. Jo, Sverige var välrepresenterat minsann.

Besöket avslutades med att jag, på rekommendation av Matt, köpte en Jack Daniels Single Barrel för 70 dollar. Och det bästa med besöket var att jag två gånger fick visa passet för att bevisa att jag var över 21. Senaste gången jag fick legitimera mig på Systembolaget var 1988…


Måndag 30 september

En kort dagsrapport – besök på Belle Meade och hos Andrew Jackson. Två ganska likartade besöksmål. Stora egendomar som bebotts av prominenta amerikanska släkter. Den ena egendomen var hem åt en president och den andra finns avbildad på en av mig nyinköpt T-shirt.

Annars har denna dag mest gått åt till att slänga käft med kanadesare och en och annan figur från Pennsylvania. Kvällen avrundades med ett besök på The Winners bar, där det bjöds på livemusik. Glädjande nog gav det mig ännu ett tillfälle att visa upp mitt pass.


Hem