Måndag 3 oktober
Då var spruta nummer fyra mottagen. Detta även fast regionen verkar ha slarvat bort spruta nummer tre (som togs den 15 januari på Ålidhems vårdcentral, jag har inte glömt, även om regionen verkar ha gjort det).
Kan ju i alla fall konstatera att rusningen till de centrala vaccinationscentran är betydligt mindre nu än när jag den 14 maj 2021 begav mig till Högskolan i Gävle för den första sprutan (och även en p-bot på 500 kronor, se här). Och nu verkar tydligen rekommendationerna om påfyllnadsdoser att avta. För när jag kom hem kunde Rapport på SVT berätta att rekommendationerna för barn och ungdom som inte tillhör riskgrupp plockas bort. Men det dröjer nog länge tills dessa rekommendationer tas bort för veteraner som jag. Förhoppningsvis kanske det kan bli längre och längre mellan sticken.
Söndag 16 oktober
Teknik, teknik, teknik. Man ska checka in på flyget digitalt. Done – hoppas jag. Man kumde även checka in på hotellet på något sätt digitalt. Detta avstod jag dock, valde den gamla beprövade metoden, att tala med personal bakom incheckningsdisken.
Nu ligger jag i alla fall i sängen på Comfort Hotell, ett stenkast från Sky City på Arlanda. Och funderar lite på hur många minuters sömn det kommer att bli. Har ställt en väckning på TV-apparaten och en på mobilen. Men känner jag mig rätt kommer jag inte våga somna på grund av rädsla att försova mig. Men går allt som planerat ska jag vid halv elva-tiden i morgon beträda italiensk mark för första gången sedan jag besökte Rom sommaren 1993.
Måndag 17 oktober
Att tiden är över då man ostraffat kunde sova knappt tre timmar en natt står helt klart. <dagens resa inleddes klockan tio över sex i morse, vilket innebär att det var revelj redan vid tre-tiden på Comfort hotell. En kaffe, två franskbröd med ost och ett glas juice senare var jag på väg mot utrikeshallen. Tänkte att jag varit klok nog att checka in redan innan jag somnade, men naturligtvis strulade tekniken. Mina digitala boardingpass, eller i alla fall ett av dem ville bara inte visa sig. Måndagsmorgon antagligen. En dam från SAS frågade om jag kanske ville ha ett par boardingpass på papper. Och tacksammare resenär hade hon nog sällan upplevt.
Sedan överlämnade jag mig till Luftwaffe, förlåt Lufthansa. Och trots lite förvirring på Frankfurts flygplats (mitt fel, jag läste fel) så landade vi cirka halv elva på Mapensa flygplats i Milano, för vidare busstransport till hotellet i Barolo. Vi stannade vid en bensinmack för intagande av lunch och då upptäckte jag att mina tidigare kunskaper i italienska (due capuccino och due birra, användbara uttryck som jag fick med mig då jag och en kompis 1993 besökte Rom), inte räckte till. Vad heter macka med svamp exempelvis. Tur att en färdledare som bott i Italien följde med.
Men nu sitter jag här, efter en Ipren och lite raklång vistelse på sängen, på en balkong som kommer med mitt fantastiska, om än lite för varma rum. Och snart är det dags för en guidad vandring på byn, vilket att bedöma av byns storlek, nog går ganska snabbt. Sedan blir det middag med hotellets vin (hoppas jag) och gud ske lov är vi lovade lite sovmorgon i morgon.
Tillbaka efter rundvandringen kan jag konstatera att den inte gick så snabbt som jag trodde. Delvis beroende på att det finns otroligt många intressanta byggnader i byn och delvis på att vår reseledare bjöd på en Barolo Spritz på vägen tillbaka till hotellet. En drink gjord på en lokal vermouth.
Tisdag 18 oktober
Idag har det gått i vinets – och till viss del i tryffelns – tecken. Först ett besök på vingården Borgogno, så att säga mitt i byn. Där fick vi oss en kurs i vintillverkning och fick vandra runt bland tusen och åter tusen mer eller mindre dammiga flaskor. Och uppe på taket bjöds det sedan på smakprov av den färdiga produkten, tillsammans med lokal salami, getost och bröd.
Sedan bar det iväg på jakt, tryffeljakt. En jakt med hundar men utan gevär. Jaktledare var Gianni, en skinntorr italienare med jaktlicens. Tydligen måste man ha en sån. Efter en lyckad jakt skickades vi sedan upp till hans fru, som såg ut att vara högst hälften så gammal. Hon bjöd på salami, bröd och ostar. Allt med smak av tryffel. Och sedan förstås mer vin. Nu hade tvålitersflaskorna åkt fram.
Väl tillbaka i Barolo tog jag mig en promenad och hittade ett hak som faktiskt hade öppet (ovanligt eftersom klockan inte ens var sex). Men det blev en espresso, en öl (jo, faktiskt) och slutligen en Maxi toast, som i och för sig var allt annat maxi. I princip handlade det om två rostade bröd där man separerade de bägge bröden med öst och skinka. Men gott var det i alla fall. Lite underligt var det kanske att mkn fråga gällande vilken IPA jag hade druckit bara möttes av en huvudskakning. De sålde drycken bara som Ipa. Det enda killen som kom med notan visste var att de hade bytt ipa-sort för två veckor sedan. Tyckte jag om den?
Onsdag 19 oktober
Ett litet problem med den här resan är att det har lämnats ganska många så kallade fria dagar, alltså dagar då inte researrangören lagt in något program. Vanligtvis kan det vara trevligt att någon dag kunna slå sig lös och göra saker på egen hand eller tillsammans med några resekamrater. Problemet med denna resa är att vi bor i Barolo, en by med under tusen invånare är att en uttömmande tur till stan görs på en eftermiddag, och då har man ändå tid över. Dessutom har stan minimal lokaltrafik till andra städer, så att ta sig ut på vift blir antingen dyrt (några reskamrater åkte taxi till en närliggande by för middag igår, kostnad runt tusen spänn), eller besvärligt rent logistiskt, det går en buss till Alba, kanske en gång varannan timme, men då gäller det inte att missa sista bussen tillbaka, vilket är ganska tidigt på kvällen).
Sä idag hängde jag på två damer som skulle vandra upp till ett färgglatt kapell, som förvisso enligt förhandsrapporterna var stängt, men kanske även var värt ett besök. Tack vare Google Maps lyckades vi hitta en väg upp, en bitvis ganska trafikerad väg, men vi överlevde och efter 4,5 km vandring vad som tycktes i ständig uppförsbacke nådde vi vårt mål. Kapellet var betydligt mindre än vi trott och dessutom som sagt var stängt. Men färgglatt var det.
Sedan hittade vi en vandringsled genom vingårdarna och vi slapp då värsta trafiken ner mot Barolo. Och väl nere belönade vi oss själva med varsin öl (eller vin) och sedan en lunch (jag åt ravioli) och delade pp en flaska vin. Och innan ni fördömer mig helt ska jag till mitt försvar säga att jag befinner mig ju faktiskt i Italien och klockan hade med någon timme passerat 12.
På kvällen blev det middag på en restaurang med namn Barolorosso. Det slutade med en trerättersmiddag, där jag i efterhand ondgjorde mig över att jag glömde beställa in sniglar. Det blev i stället fylld lök som förrätt, Risotto som huvudrätt och en delikat glass med bland annat hasselnötter som efterrätt. Och med tanke på restaurangens namn är det kanske inte överraskande att allt ackompanjerades av allt för många centiliter rött. Men det var ju lillelördag.
Torsdag 20 oktober
Att dricka vin redan före tolv är ju lite ovant för en svensk, och idag förstår jag nog varför. Vi pallar helt enkelt inte.
Dagen började med en tripp till ett vinhus i staden Canelli där man specialiserat sig på mousserande vin. Och, skulle det visa sig, konstnärliga, inte alltid så genomtänkta och informationsfilmer om vintillverkningen. Dock avslutades det med lite prov på deras produkter, vissa smakade bättre än andra. Och sedan fick vi ta glaset med oss hem. Så nu har min packning utökats med ett odiskat champagneglas…
På väg tillbaka till bussen passade jag också på att köpa tre, utseendemässigt i alla fall, läckra persikor. Med tanke på Barolos brist på livsmedelsförsäljning gäller det att passa på.
Sedan bar det väg ut på landet och nästa vingård. Den hittade vi i Costigliole d´Asti och namnet var Casina Castlet. Där avslutades guidningen med nya vinprovningar. Och denna gång tillsammans med intag av skinka, ost och andra läckra smårätter. Och med kaloriintaget tillfredsställt dristade jag också mig att lätta på plånboken och köpa en flaska vitt och en flaska rött.
På vägen hem till hotellet blev det två kortare stopp, ett i staden Nizza Monferato, där vi trots att det var siesta-tid lyckades hitta ett ställe som sålde espresso, vilket vid den här tiden nästan skulle kunna klassas som livsuppehållande drog, samt ett stopp på ytterligare en vingård, Fontanafredda, där de till och med lyckats få in en flygel i vinförsäljningslokalen.
Jag avstod dock från ytterligare inköp av vin. Det tidigare intaget av denna dryck började nämligen sätta sina spår. Studerade i ställer ett konstigt träd, som vi efter visst googlande kunde artbestämma till en Brödgran, ett träd som inte finns representerat på mitt hemman, jag lovar.
Kvällen avslutades sedan med middag på hotellet, och efter att jag ätit spenattimbal, någon typ av pastakuddar samt kanin och någon dessert med jordgubbssås så tog beslöt jag mig för att äntlige bli av med min Grappa-oskuld. Smakade inte bra. Men trots allt så är känslan att jag kommer att somna ovaggad ikväll.
Fredag 21 oktober
Detta var enligt uppgift en dag utan programpunkter. Men vår reseledare tog med några av oss i gruppen på en vandring i riktning mot den högt belägna staden Monforte d´Alba, en prommenad på enligt uppgift 4,5 km. Vi var nio deltagare som initialt antog utmaningen, två försvann redan innan vi lämnade hotellet och ytterligare två vände då ci lämnade Barolo. Men vi övriga startade promenaden genom vinfälten vid gott mod. Eventuellt med undantag för reseledaren, så var jag yngst, vilkte ju där ställde lite extra krav. Inte min på att hålla jämna steg med den 85-årige finne som allt som oftast tog täten. Halvvägs upp blev det lite vila vid en tjock-TV, med överliggande vinflaska. Konstigt land det här.
Någon funderade på att vända där, men reseledaren hade lovat att det fanns kaffe framme på målet, så ingen funderade på allvar att vända. Och vi hade ju i princip fri tillgång till söta vindruvor, så bränsle fanns det i överflöd. Dessutom började jag drömma om att det kanske fans en kall pilsner att få uppe i byn, så motivation var det inte ont om.
Och mycket riktigt, där gick det att beställa både capuccino och öl, vilket jag också snabbt gjorde. Dessutom en toast. Så promenaden tillbaka till Barolo gick som en dans. Och när jag äntligen nådde hotellrummet hade stegräknaren passerat 18500 steg. Såp en dusch och en pilsner senare var jag redo att ta mig an nästa spontana arrangemang, en vinprovning som några medresenärer hade initierat. Den hölls gudskelov på en bakficka till hotellrestaurangen så promenaden dit kunde klaras av utan rullator.
Lördag 22 oktober
Efter lite teknikstrul kommer här en kort rapport från en lördag i Italien.
Idag var det marknad som gällde. Platsen var Alba, jämfört med hemmabasen Barolo, en gigantisk stad. I runda slängar 32 000 själar lär finnas där. Och varje lördag dukar de upp för marknad-Och denna lördag kombinerades det med en tryffelfestival. Jag besökte bägge, men begränsade inköpet till en pesto med vit tryffel samt en brandy som egentligen inte hade något att göra med varken tryffel eller grappa (som var det som framförallt såldes av den aktuelle försäljaren).
Sedan besöktes inte mindre än tre kyrkor och dessutom en trevlig lunchrestaurang. Men mest njutbar var ändå plocktallruken och ’ölen jag inmundigade på restaurangen jag vill kalla rosa katten (men det rosa djuret som möter besökarna visar sig nog egentligen vara en räv).
Söndag 23 oktober
Efter viss tvekan blev det idag ytterligare en promenad, denna gång till Novello, en by med cirka 1000 invånare. På förhand lät det som om denna vandring skulle bli lite kortare än fredagens vandring, men känslan när vi kom fram till Novello var att dagens vandring var MYCKET kortare. Kanske berodde det på att vägen i allmänhet var mer lättpromenerad, men jag kan också kostatera att de dryga 18 000 steg jag hade tagit då jag kom hem till hotellet i fredags nu hade bytts ut mot 12700 steg. Och då ingick en sväng inne i Novello.
På vägen upp blev vi omkörda av en traktorkolonn med vinkande, tjoande och tutande bönder. Väl uppe fick vi förklaringen. Den årliga traktorträffen pågick nämligen i Novello. Troligen furades den nyss avslutade skörden. Vi slog oss ner bland traktorförare, festsugna ungdomar och tjoande bönder och beställde en kaffe. Ganska surrealistiskt.
Efter att ha tittat in i kyrkan och beundrat utsikten uppe vid slottet i Novello så var det dags för lunch. Hittade ett ställe som serverade hamburgare och satt mig för att njuta av denna och en flaska Corona öl.
Väl tillbaka till Barolo ägnade jag en stor del av eftermiddagen till ett besök på vinmuseet, ett museum som håller till i Barolo Castle. Min största aha-upplevelse jag tar med mig därifrån är att tydligen öl-traditionen är äldre än vin-traditionen. Nu måste man dock i bägge fallen gå ganska långt tillbaka i tiden för att hitta traditionens rötter.
Den största visuella upplevelsen på museet var nog den filminstallation där en kock på en fin restaurang på italienskt vis käbblade med en riktig klassisk husmor om vem som tillredde den mest italienska och godaste maten.
Installationen bestod av två separata filmer, en på vänster vägg (husmodern) och en på höger vägg (kocken). Detta fick till följd att betraktarna lkt en tennispublik måste röra huvudet från vänster till höger till vänster, i takt med att de dräpande kommentarerna fälldes. Hur det slutade? Ja, till slut var de nog ganska eniga om den italienska maten, och framför allt, vinets förträfflighet.
Kvällen avslutades sedan med resans grand finale, alltså ett besök på byns bästa (hoppas jag) pizzeria.
