Oktober19

Tisdag 1 oktober

När jag såg hur många vi var i gruppen som skulle guidas och då jag såg så liten lokalen var tänkte jag att detta bådar inte gott. Det kan väl aldrihg bli nåt bra av detta?

Vi befinner oss i klassiska Sun studio och i vår endagstripp till Memphis ingår en guidad tur genom en museidel och dessutom i den klassiska studion. Och jag är tveksam, för att inte säga skeptisk. Men jag hade fel, rejält fel.

In stegar en tjej, ska jag gissa i 25-årsåldern (en amatörmässig gissning) vid namn Lahna. Och hon drog igång en show av sällan skådat slag. Med en outsinlig urkraft involverade hon åhörarna på ett fantastiskt sätt. Hon fick oss att minnas våran ungdoms hjältar, hon fick oss att skratta, hon fick oss att sjunga och hon fick oss att klappa händerna. Hon fick oss till och med att delta i ett skådespel som illustrerade hur Elvis lyckades ro hem sitt första  skivkontrakt. Och plötsligt kändes det bara gemytligt att det var lite trångt-

Hur som helst får detta mig att fundera över hur guidens engagemang kan höja eller rasera en upplevelse. Igår guidades jag igenom förre president Jacksons hermitage av inte en – utan två guider. Den första lite yngre guiden fick mig bara att tänka på Sheldon Cooper då han uppmanades av Leonard att ljuga när Leonard var på friarstråt. Med andra ord – allt annat än ett naturligt framförande. Den andre pensionsmässige mannen rabblade upp de inövade orden med sådan stelhet att man funderade om han hade en käpp uppkörd där bak. Och tror inte att han hade ögonkontakt med åhörarna en enda gång, möjligtvis av rent misstag. Visst, jag är medveten om att dessa gentlemän inte skulle komma undan med att ropa Rock´n Roll med jämna mellanrum, men det går att även få tunga ämnen att verka intressanta.


Onsdag 2 oktober

Han kallas för Cowboy. Detta beroende på att han har sysslat med rodeo i dryga tio år.

Numera kör han däremot hop on hop off-buss i Nashville. Där guidar han – och även sjunger en del – med stor inlevelse. Och idag fick han den stora äran att köra oss. Faktiskt två gånger.

Första gången var det väl inget speciellt. Jag noterade namnet (nåja smeknamnet) på en skylt ovanför vindrutan och jag konstaterade snabbt att han var en underhållare av rang även om han säkert kört samma skämt tusentals gånger. Men vi hoppade av utanför Nashvilles version av Parthemon, en byggnad som tydligen oplanerat blev kvar efter någon utställning long time ago.

Men hop on hop off innebär ju att man ska ombord på bussen flera gånger. Så när vi var på väg till dagens första besök på konsertlokalen Ryman (det skulle gås så kallad self-guided tour, med filmvisning) så dök plötsligt Cowboy upp igen i samband med ett förarbyte i vår buss. Och efter att han tagit plats i förarstolen så invaderades bussen av medelålders (övre…) damer. Och alla tjöt efter Cowboy. En busschaufför med groupies. Kändes lite otippat.

Och hade jag varit i Cowboys chaufförskläder hade jag varit skraj – skitskraj. De förslag som flög i luften var så ocensurerade att hade det varit män som attackerat en kvinna hade hela metoo-rörelsen gått bärsärkargång. Flera av damerna hotade med att ta Cowboy med sig hem. Tydligen bodde de flesta någonstans mot kanadensiska gränsen, och Cowboy gillade inte kyla. Dessutom trodde han att det faktum att han var gift skulle skydda honom. Jag är tveksam. Inte säkert att damerna vid skarpt läge hade brytt sig om detta. En erbjöd sig till och med att ringa hem till hans fru.

På tal om bröllop. Dagen avslutades med ett frieri. Men var inte oroliga, jag är oskyldig. Vid vårt andra besök på Ryman (konsert nu) så passade kvällens huvudattraktion Jon Pardi på att fria till sin blondin. Jag är lycklig för deras skull.


Torsdag 3 oktober

Idag har jag bevistat minförsta NHL-match. Så nu kan jag kryssa av detta på min bucket-list. Att sedan Nashville slog tillbaka Minnesota med 5-2 efter två svenskmål gör inte det hela sämre.

Platsen var en fullsatt Bridgeston Arena i Nashville. Efter att ha konstaterat att en matchtröja i hemmalagets färger gick på runt 1500 pix så köpte jag mig istället en t-shirt för 300. Det ansåg jag fick räcka.

En maskot som firas ner till isen från taket, en ko (?) som körde ismaskin i första pausen, rock/countrystjärnan Keith Urban som pausunderhållning i första pausen och krigsveteran som hedrades i andra. Även om det kan bli väl så häftigt tryck i Umeå Ishall (eller A3 Arena som Agamemnon anser att den ska heta) så måste jag tillstå att det finns en del att lära när det gäller inramningen. Här är det show som prioriteras. Någon bortaklack så jag heller inte till, men jag råkade hamna bredvid en av arenans få Minnesotasupportrar.


Fredag 4 oktober

En stilla fredag som inneburit studier av Tennessee State Capitol och Tennessee sports hall of fame. Hade dålig koll på detta. Dessutom inköp av bussbiljetter för framtida behov samt åtta flaskor öl av en man vars fru hade rötter i Oskarström. Vidare har jag drabbats av insikten över att vi inte är de enda svenskarna på hotellet, upplevt en lunchkonsert på Broadway samt haft ett mycket trevligt samtal vid poolkanten med en kanadensisk kvinna om resande, nyfikna ungdomar, amerikansk fotboll samt livet i Nashville. Nu blir det country och symfoni i förhoppningsvis skön förening nere på stan. Trisha Yearwood är huvudattraktionen.


Söndag 6 oktober

Att man inte får ta med paraplyet in till en amerikansk fotbollsmatch vet jag nu – i alla fall gäller detta till Tennesee Titons matcher i Nashville. Så vad gör man då när man står vid säkerhetskontrollen och det är en timma kvar till avspark (eller vad nu heter i amerikansk fotboll) och ingen bil att lägga paraplyet i (vi är i USA, här förutsätts man åka bil, även om man är en förvirrad svensk som ska uppleva sitt livs andra football-match). Jo, man slänger det ganska slitna paraplyet i närmaste papperskorg.

Väl inne så ser jag att det finns flertalet personer som går omkring med regnponchos med hemmalagets emblem på. En öppning, tänker jag. Dessa måste de ju ha köpt någonstans och jag styr därför stegen mot första bästa souvenirshop. Frågar en  av damerna i kassan om detta. Men nej, några ponchos med emblem har de inte, men dagen till ära hade de laddat  upp med en hop vanliga genomskinliga ponchos – skulle det fungera? Ja, lita på det säger jag och ryggar inte ens tillbaka när priset nämns – närmare 90 spänn omräknat. Så jag plockar fram mitt kort, men innan jag hunnit betala stegar det fram  en annan dam som väntat utanför kassan. Hon presenterar sig som något som liknade representant för marknadsavdelningen. Vad hon sa mer har jag lite svårt att relatera till men andemeningen visade sig vara att hon erbjöd sig att betala mitt inköp. Kanske var jag den miljonte kunden eller nåt, jag vet inte. Hur som helst ser jag i ögonvrån att det dyker upp en kille bakom mig som tar fram ett kort och betalade (antagligen för bokföringen). Och ska man nu räkna med förslitningsavdrag på mitt paraply borde detta gått ganska jämnt upp för mig.

Den senare delen av dagen (läs kvällen) har vi tillbringat på konsertlokalen Grand Ole Opry och lyssnat på Sara Bareilles. Inget dramatiskt med detta. Det är hemfärderna som är skräckfyllda. För ni som inte har varit i Nashville kan jag berätta att Grand Ole Opry ligger en rejäl bit från centrum. Ej promenadavstånd, inte ens om man är lagd åt det hurtiga hållet. Och för er som aldrig har varit till USA kan jag berätta att kollektivtrafiken i det här landet är på miniminivå. Jo det går bussar till och från Opry Mills, men på söndagar är det en och en halv timme mellan turerna. Och sista bussen mot stan gick vid tiotiden. Då hade ju knappt förbandet stigit av scenen.

Med andra ord är man hänvisade till biltransport. Och jag vill gärna hålla mig till den ordinarie taxibranschen. Har aldrig sparat ner någon uberapp (jag tillhör rörelsen våga vägra uber) och andra typer av svarttaxi är jag för klok för att utnyttja. Men idag var det så rörigt utanför konsertlokalen att jag till och med började fundera på den senare varianten. Även om jag haft en uberapp skulle denna inte gå att använda utan internetuppkoppling. Och den enda typ av fordon som lyste med sin frånvaro ute på gatan var vanliga taxibilar.

Vi gick bort till det närliggande hotellets parkering för att försöka ringa en taxi via det nummer jag fick när vi åkte till hotellet från flygplatsen. Men något gick fel och vi fick bara ett automatiskt meddelande som svar. Vi började vandra tillbaka till röran framför Grand Ole Opry och då vände lyckan. En taxi hade just stannat och plockat upp två damer. Men chauffören ville gärna tjäna en extra hacka, så vi fick följa med för 30 dollar. Inget att fundera på ansåg jag, damerna hoppade in i det bakre sätet och jag och brorsan satte oss i mellansätet. Vi hann dock bara ett 20-tal meter in på parkeringen innan en av damerna fick ett telefonsamtal, tydligen hade deras tidigare beställda Uber nu kommit till rätta och de kastade sig ut från bilen. Vår taxichaufför muttrade lite och lyckades dessutom inte hitta några ersättare så vi blev ensamma passagerare i denna taxi.

Nu följde en resa som troligen innebar någon form av världsrekord i filbyten utan att använda vindrutetorkare (det regnar rejält i Nashville just nu). Men till hotellet kom vi helskinnade och jag gav vår chaufför 40 % dricks. Både för att jag var tacksam över att vi kommit fram – men även för att jag tyckte lite synd om honom på grund av fadäsen med damerna.


Fredag 11 oktober

Nu när jag landat i gamla Svedala efter semestertrippen till Nashville gör jag allt för att övertyga mig att hemma faktiskt är bäst. Går väl så där men jag har i alla fall satt ihop en ”fem bästa”-lista på saker jag inte kommer att sakna. Hav till godo!


5.

Musikskrål

Äntligen kan man vandra genom stadens största nöjesgata vid lunchtid en tisdag och det enda man hör är lite trafikbuller och folk som stilla samtalar om senaste mötet på jobbet eller diskutera senaste avsnittet av ”Bonde söker fru”. Detta går inte Downtown Broadway i Nashville. Längs gatan ligger nästan enbart restauranger. Och alla utan undantag erbjuder livemusik. Varje dag. Och de första banden drar igång redan klockan tio på förmiddagen.

Bästa sättet att fly undan musiken är faktiskt att gå in på en restaurang (om man ny inte vill ta sig till någon lugn förort förstås) och söka upp ett lite lugnare hörn. Man hör ju fortfarande den aktuella restaurangens band, men det känns i sammanhanget närmast behagligt. Går man ut på gatan finns det tinnitusvarning då man säkert hör fyra fem tungt spelande band samtidigt. Och det blir inte bättre av det faktum att den av musikerna som sitter närmast gatan ofta är trummisen.


4.

Legitimation

Nu kan jag gå in och köpa öl på puben utan att behöva visa id-kort. Det går inte i Nashville. No ID, no alcohol är parollen. Att jag har passerat 56 spelar liksom ingen roll.

Senaste gången jag fick visa legitimation på Systembolaget var på Torsby systembolag och då hade jag inte ens fyllt 25. Och hon bakom disken bad om ursäkt. I och för sig fick jag två år senare visa legitimation när jag snubblade ur en taxi vid 18-årsdiskot Gyllene Orren i Sollefteå. Men jag tror detta mer var ett försök av vakterna att kunna neka mig (och mitt entourage) inträde.


3.

Dricks

Nu kan jag lämna miniräknaren hemma och slippa det eviga räknandet på hur mycket dricks man ska lämna i restauranger, taixs, bussar, pubar, restauranglobbies och så vidare. Och den eviga rädslan för att man dricksar fel…

Visst händer det att jag lämnar dricks även i Sverige, men då handlar det mest om att avrunda uppåt. Och jag anser att det är något fundamentalt fel i ett samhälle som i så stor utsträckning bygger på att kunderna betalar dricks.


2.

Gatunamn

Att som gångtrafikant veta vilken korsning man befinner sig i här i Sverige, är en lätt sak. Man lyfter bara blicken till närmaste gatuhörn och läser på den vita skylten.

I Nashville är detta en utopi. För att se vad den korsande gatan heter måste man ta ett steg ut i vägbanan och läsa en grön skylt som hänger över vägbanan (har man kikare eller god syn så kan man möjligtvis lyckas läsa texten från trottoaren). Sedan tar det några förvirrade korsningar innan man fattar att namnet som står över Debreun street, exempelvis 5:th Avenue, är namnet på den korsande vägen. Ologiskt, ja visst.

Sedan är det bara de absolut största korsningarna som förärats med gatnamnsskyltar. Så går man bara ett kvarter från huvudgatorna är man helt lost om man nu inte har en fungerande kartmapp i mobilen.


1.

Toalettpapper

Ohotad etta på listan är att jag nu får slipper det staniolpapper som amerikanerna envisas med att kalla toalettpapper. För att man skulle vara något så när säker vid själva torkandet. Miltals från ”the Lambi-feeling”.


Bubblare

Egen säng

Att äntligen få krypa ner i sin egen säng är en hit. Att efter elva nätter på Comfort Inn i Nashville, en natt på British Airways flygplan över Atlanten, två ytterligt oroliga nätter på Hilmamanskroken och en sömnlös natt på Best Western Hotell i Solna ska det nu bli skönt att ta en rejäl nattlig vila hemma. Så nu stänger jag Nashville-rapporteringen och säger god natt.

 


Hem