september2006

Måndag 11 september

Efter att ha tillbringat helgen i Stockholm, där jag med ett schackspel i trä har gratulerat min yngste systerson Alexander på dennes tio-årsdag är jag nu åter i min trea på Norra Köpmangatan i Gävle. På jobbet har det stått inläsningsdag på schemat, vilket bland annat innebar ett vilt sökande efter kontorsstolar i Skatteverkets källare. Kanske inte så spännande om det inte var så att chefen drog en anekdot om någon kille som faktiskt blev inlåst i något av denna källares otaliga förråd.

En flytt från Umeå till Gävle så här i valtider ger i alla fall en nyttig insikt. I skydd av demokratins solida väggar vilar ett odjur beredd att hugga mot moder Sveas hals, så fort hon (läs vi) sänker garden. Att en och annan valpropaganda från Sverigedemokraterna letar sig fram till postlådorna kunde ibland även hända i Umeå, men ikväll small det till i min brevlåda och en liten oansenlig broschyr från Nationalsocialistisk front hamnade på min hallmatta. Med ett snabbt drag delade jag skräpet i två delar och förpassade resterna där de hör hemma, i pappersinsamlingen. Hade mina händer inte varit fulla med allehanda verktyg (jag har äntligen återställt min cykel till ursprungsskicket efter flytteskapaderna) hade jag nog plockat ner den lapp som placerades i lägenhetskomplexets trappuppgång också. Men det hade väl kanske betecknats som skadegörelse.


Tisdag 12 september

Nationalsocialisternas valpropaganda i min port är nu ett obehagligt minne blott. Och det var inte ens undertecknad som tog mod till mig och genomförde ”skadegörelsen”. Vem gärningsmannen var vet jag inte, men dennes ”brott” måste väl betecknas som lindrigt i jämförelse med andra händelser under valet. Stormen efter folkpartisternas dataintrång i sossarnas hemliga arkiv bara tilltar och idag placerades en brandbomb utanför en folkpartistisk valstuga i Malmö. Lägg därtill fejkade insändare, lika fejkade hatmejl, attentat mot centerkontor och så vidare. Och vi som tidigare bara varit upprörda över några simpla personpåhopp…

Är det förresten ingen mer än jag som har svårt att tro att det är en slump att avslöjandet om det folkpartistiska dataintrånget avslöjades två veckor före valet, i stället för två veckor efter. Eller för den skull två månader före…


Onsdag 13 september

Någon riktig cykelstad verkar ju inte Gävle vara. De relativt fåtalet cykelvägar som finns i stan är fulla av potthål och höga trottoarkanter. Men man är väl lite bortskämd sedan cykelutflykterna i Umeå. Ikväll har jag dock i alla fall testat min Rex på de gästrikiska gatorna, mest i sightseeing-syfte. Kunskapsmässigt gav det väl mig den insikten att septembersolen går ner tidigt i Gävle och att Gavlerinken numera tagit ett definitivt steg över till att få smeknamnet tablettasken. En sliten ishall har blivit en modern evenemangsarena med rulltrappa och halstabletter. Annars funderar jag mest över det stundande valet. Testade mig på tre olika partitester och upptäckte till min förskräckelse att i två av dessa (SVT:s och Aftonbladets) stod jag närmast kristdemokraterna. Inte blev jag klokare av det…


Torsdag 14 september

Nu har jag gjort min medborgerliga plikt. Och jag var inte ensam. I gott och väl 45 minuter köade jag på Stadsbiblioteket för att få chansen att avgöra Sveriges framtid. Gott om tid att ändra sig med andra ord. Och tydligen börjar svensken mer och mer sukta efter att få valsöndagen ledig till trädgårdsarbete, bakfylleångest och/eller familjemiddagar. För enligt tidningsuppgifter var det igår över 800 000 som hade förtidsröstat (den forna tidens poströstning är numera, precis som Posten i sig, ett minne blott). Och det var ju trots allt innan jag tog apostlahästarna till en av Gävles förtidsröstlokaler.


Söndag 17 september

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Men den gångna helgen har i alla fall givit mig en del nyttiga kunskaper som jag kan ta med mig i min ryggsäck (för att använda ett modernt och uttjatat bildspråk).

1. Det tar längre tid att städa 80 kvadratmeter än 40 kvadratmeter.

2. Jag bor i ett gammalt lägenhetskomplex och jag måste genast inköpa en propplösare till avloppet.

3. Bourbon går faktiskt att dricka, bara man blandar det med minst en tredjedel mineralvatten.

4. Allsvensk fotboll kan vara urtråkig, trots att Anders Svensson finns på plan. Gudskelov blev i alla fall den andra halvleken relativt sevärd, men jag längtar ändå till hockeysäsongen.

5. Min bil skulle säkert behöva ett nytt batteri.

6. Att under veckan vara på jobbet klockan åtta gör automatiskt att vakenhetsgraden under helgens sena filmer kan vara lite varierande.

Men sedan har ju även helgen inneburit att jag fått konfirmerat saker som jag redan visste, som att det kan vara trevligt med after work och att Murphys Stout är en mycket god och samtidigt mättande öl. Det senare var perfekt eftersom Brända Bocken varken serverade något ätbart (förutom den svindyra à la carte-menyn förstås) eller hade särskilda after work-priser.


Måndag 18 september

Det var 12 år sedan sist, men i morse vaknade vi upp till ett borgerligt styrt Sverige. Och det var nog inte bara de borgerliga partiledarna som var lite tröttare än normalt i morse. Själv kom jag i säng någon gång vid midnatt efter att med ett litet leende på läpparna ha lyssnat på de olika partiledarnas kommentarer. Det lustiga var att alla verkade nöjda med vad de åstadkommit. Eventuella dipp i väljarsympatierna var i alla fall inte deras fel. Folkpartiet hade rasat fem procent – men nu kan de ju genomföra sin politik (fri översättning av Leijonborg-kommentar). Samma sak gäller för Kristdemokraterna. Miljöpartiet tappade makten, men hade ju ändå gått fram några tiondels procentenheter (inte minst i storstäderna sa Wetterstrand och pekade på en tendens ingen annan kunde upptäcka), Vänsterpartiet har halverats sedan Schymans guldår (men det beror bara på att de drogs med av sossarnas kräftgång) och socialdemokraterna skyllde denna kräftgång på att väljarna lurats av Alliansen (jag kommer inte att sakna Perssons ständiga förakt för valmanskåren). Då är det ju lättare att förstå Reinfeldt (kan vi lita på honom) och Olofssons (leder hon det nya högerpartiet) glädje.

Det som dock bekymrar mig mest efter gårdagens val är att Sverigedemokraterna tog tre mandat i Gävles kommunfullmäktige (jag bör påpeka att jag fortfarande i valtermer räknas som Umebo och därmed kan svära mig fri från detta resultat). Min inställning är att ett sådant resultat tyder på ett samhälle som inte riktigt mår bra. Vad exakt diagnosen lyder på vet jag inte, men jag får väl försöka forska i ämnet.


Tisdag 19 september

Alla dessa kanaler. När jag flyttade tog jag ett mediarelaterat beslut. Jag skulle lägga de pengar jag tidigare betalade för en dagstidning på att utöka mitt utbud av kabelkanaler. 13 kanaler har idag blivit till en bra bit över 60, de flesta av dessa kommer jag med största säkerhet i stort sett aldrig titta på, och en del av kanalerna sänds till och med på språk jag inte förstår ett dyft av. Ska sanningen fram är det väl egentligen bara två-tre kanaler som jag ser fram emot att kunna titta på. Istället är väl den stora vinsten att jag ”slipper” lägga en värdefull morgontimma på att plöja igenom lokaltidningen. Är nämligen sedan min journalisttid lite miljöskadad, och saker som att snabbt bläddra genom en tidning existerar inte. Istället blir mitt tidningsläsande mer en recension av rubriksättning, nyhetsvärdering, layout och eventuella journalistiska övertramp. Och sådana recensioner tar tid, tid jag som arbetslös hade gott om, men som nu inte existerar i någon större omfattning. Då är det mindre tidskrävande att snabbt zappa genom de kanaler som skulle kunna vara intressanta, bara för att konstatera att det inte fanns något sevärt på dumburken.


Torsdag 21 september

Sakta dalande lade den sista tuggan av pan-pizzan sig stilla till rätta i magsäcken. Jag var mätt, mycket mätt. Men trots allt var middagen gratis.

Min arbetsplats mysgrupp hade slagit på stort och ville med ett partaj bestående av cider, salta pinnar, pizza och mitt fall lite pilsner, hälsa vi nyanställda välkommen. Ett trevligt initiativ som var verkligen uppskattat. Och alltså mättande. Men det senare har för mig nästan blivit ett normaltillstånd. Ibland känns det som om man inte gör annat än äter och matchvikten ökar i takt med att godsakerna intas. Det farliga livet stavas utbildning. Efter att ha intagit en stadig frukost (där har jag mig själv att skylla) vandrar jag iväg till den aktuella dagens studielokaler, denna vecka belägna i en konferensanläggning ovanför tågstationen. Väl där blir det väl ungefär en timmes föreläsning innan det är dags för kaffe. Och till denna tår serveras en macka full med gröna godsaker. Sedan följer i bästa fall två timmars uppehåll från matandet, om man nu inte rycker åt sig någon av de karameller som värdinnorna så förföriskt har placerat utanför undervisningslokalen. Sedan blir det lunch och jag tror lunchhaken här i Gävle räknar normalportionerna utifrån den mängd som Rolf Lassgård kan sätta i sig. Men man har ju betalt, så att lämna något kvar på tallriken är dålig ekonomi. Klockan halv tre är det så återigen dags för kaffepaus. Trots att lunchens pasta fortfarande står en upp i halsen kan man ju inte motstå de där goda (och mättande) choklad- eller morotskakorna. Vid fyra-tiden vinglar man i någon slags paltkoma hemåt, bara för att en timma senare uppleva något man inte upplevt på länge. Man är hungrig. Konstigt kan tyckas, men kroppen är en vanemekanism och det är ju den här tiden den i årtionden fått dagens bastantaste mål. Att sedan dagen avslutas med en macka får väl också tillskrivas vanans makt…


Lördag 23 september

Om man undantar en hord av skränande ungar på och runt den basketplan jag har utanför min balkong, så har jag så smått funderat över om jag överhuvudtaget haft några grannar. Visst har jag ibland hört någon dörr stängas och någon låskolv vridas om, men med tanke på att jag minst två gånger om dagen vandrar, hasar eller småspringer fyra trappor, så har kontakten med mina grannar varit minimal. Men idag verkade hela trapphuset drabbats av en akut längtan att ta sig ut i septembersolen. Och detta i ett läge då jag för en gång skull var i behov av att använda hissen. Bakgrunden var att jag inhandlat en hallmöbel på en av stadens loppmarknader och dessutom storhandlat på ICA Maxi. Efter ett tags funderande kom jag fram till att detta krävde dubbla hissresor. Alltså först upp med matkassar och sedan hallmöbel. Sagt och gjort, jag åkte upp med maten, lastade snabbt bullar och broccoli i frysen (resten blev kvar på köksbänken) och sedan rusade jag åter mot hissen. Döm om min förvåning då hissen hade försvunnit. Knappt hade jag hämtat mig från denna chock , förrän jag ser den passera på väg ner från sjätte våningen. Jag bestämmer mig då att ta trapporna, vilket också en rask yngling från våningen över mig gjort. Även han verkade synligen besviken över att hissen var på väg åt fel håll. På väg ner träffar jag på en dam på ettan som vildsint trycker på hissknappen (här är det kanske på sin plats att påpeka att hissen tillsammans med vårt cykelförråd, är den enda möjligheten för oss att ta oss ner i källaren. Detta sagt till försvar för min granne, om ni nu tycker att det verkar i slöaste laget att ta hissen från våning ett). Väl nere på bottenvåningen passerar jag den dam som uppehållit hissen. En slöjbeklädd kvinna i svart som styrde en barnvagn full av tidningar, troligen på väg mot soprummet. Efter att gentlemannamässigt hållit upp dörren för barnvagnsdamen, lyckas jag krångla ut hallmöbeln ur Turbons baklucka och väl framme vid hissen ser jag denna återigen försvinna neråt, troligen är det damen på våning ett som nu äntligen kommer sig ner till källaren. Nu är det ju inte att tänka på att ta trapporna, så det är bara att vänta. När jag sedan sent om sider har kommit upp till min våning är jag nära att slänga upp hissdörren på min våningsgranne, en liten grånad dam med rollator. Mitt lägenhetskomplex är så konstruerat att det bara är två lägenheter per trappuppgång och våningsplan och jag har länge funderat om det verkligen har bott någon i lägenheten mitt emot. Nu fick jag dock, bärandes en hallmöbel, chansen att presentera mig för den till synes trevliga, om än lite lomhörda damen.


Söndag 24 september

Vad är det egentligen för fel på söndag? En dag så full av möjligheter, men som allt som oftast förvandlas till någon ångestfylld startsträcka till den annalkande måndagen. Så också denna dag. Jag har tillbringat dagen slötittandes på TV:n (mestadels golf, jag är ju numera begåvad med Viasat Sport) och emellanåt har jag mest för syns skull flyttat telefonen och tillhörande sladdar runt i lägenheten. Slutresultatet blev att jag nog måste göra ytterligare investeringar från Clas Ohlsson…

Nu på kvällningen har jag tagit en längre promenad så att jag med gott samvete kan fylla i motionskortet som tydligen är en viktig del i min anställning (minst 30 minuters motion ger ett kryss). Att vandra på måfå i en stad man inte riktigt är hemma i är dock vanskligt. Sålunda lyckades jag förirra mig in på något industriområde där det enda liv jag märkte av, var någon som spelade ett trumsolo i vad som tycktes vara en i övrigt övergiven barrack.


Tisdag 26 september

Visst, innanmätet ska väl säkert piffas upp med lite målarfärg och trappräcket som för närvarande är ihopspikat av några ohyvlade och obehandlade plankor ska säkert bytas ut, men det är något annat som saknas. Jag har, som den hockeyidiot jag är, varit på studiebesök i Gävles nya stolthet Läkerol Arena, f.d Gavlerinken. Och jag är inte imponerad. Kanske att jag färgades av att matchen, Brynäs-Malmö, emellanåt bjöd på ett ärbarmärligt och tempofattigt spel och visst spelar de relativt tomma läktarna (i och för sig drygt 5500 personer, men eftersom hallen lär ta 8000, så var Globenkänslan total) in på mitt omdöme. Men jag frågar mig ändå. Varför bygger man en ny ishall, där det är ett par meter mellan hockeyrinken och första publikraden. När man i fotbollsarenor strävar efter att få bort löparbanorna som separerar planen från publiken, så bygger man här in en löparbana. Förutom att man tappar lite i publikkapacitet så förlorar man mycket i publikkontakt. Och jag frågar mig av vilken anledning…?


Torsdag 28 september

Nu ska man vara färdigutbildad då. I alla fall i teorin. Idag var nämligen den sistan dagen i den teoretiska delen av vår utbildning (i och för sig finns det ytterligare två dagar, men där är det mer utbildning om säkerhet och sånt). Och jag är totalt slut. Nu beror detta väl kanske inte till fullo på en tuff läsdag, utan delvis på ett jag måste ha satt i mig något mindre nyttigt idag. Kistan har nämligen krånglat mest hela dagen. I och för sig kan ju också orsaken gå att finna i den otroliga mängd kaffe som jag satt i mig de senaste veckorna och i morotskakorna som Skatteverkets restaurang envisas med att servera till eftermiddagskaffet. Annars kan jag ju glädja mig åt att nu verkar hösten äntligen gjort sitt inträde i Gästrikland. Nu väntar jag bara på snön, och den brukar ju komma i rejäla mängder i Gävle har jag hört…


Fredag 29 september

Fredag = städdag. Detta var en av hörnstenarna i mitt nya liv. Att detta sprack redan förra fredagen försöker jag inte låtsas om. Istället har jag dömt mig själv till lite straffexercis bestående av strykning och kabeldragning. Sedan anser i alla fall jag att jag gjort mig förtjänt av fredagsgroggen. Funderar som bäst på om jag ska besöka stans blåfärgade konserthus på onsdag. Marit Bergman ska uppträda och hon lär ju vara riktigt bra live. Dessutom så ser det ut som jag missar den andra stora musikbegivelserna i Gävle i höst, nämligen Lisa Miskovsky och Bo Kaspers orkester. Dessa spelar nämligen en helg som jag antagligen återfinns i Västerbotten. Sedan är det ju bara Tomas di Leva att välja på… Och jag tror det får räcka med att jag sett honom en gång live (Hultsfred någon gång i början på 1990-talet, och jag skäms att erkänna det, han var faktiskt mycket bra).



Hem