november2006

Onsdag 1 november

Så kom den då, vintern. Lastbilar blockerar E4 och tågen stannar inne på stationen och mina vinterkängor åker fram. Och känns det inte ovanligt kallt för att ”bara” vara fyra minusgrader? Nu kan ju detta bero på den isande vind som sveper över Gävle-trakten, men jag funderar ändå på det faktum att några få minusgrader på hösten känns så kallt, medan samma minusgrader på våren känns så vårlika.

I morgon är det uppgång i ottan, eftersom dagen innefattar en resa till Stockholm och Skatteverkets bemötandeutbildning. Detta dock då förutsatt att Banverket lyckas plocka bort det träd som tydligen lär ha hamnat på järnvägsspåret mellan Gävle och Uppsala.


Torsdag 2 november

Morgonnyheterna var braskande. I två inslag, ett från Centralstationen och ett från E4, så utmålades läget i vår huvudstad som i det närmaste en krigszon. Folk övernattade på stationen, fick inkvarteras i hotell och blev sittandes i oändliga bilköer på motorvägen. Allt orsakat av ett snöoväder som överraskat Stockholmarna och stockholmarnas infrastruktur. Och dit skulle jag åka denna morgon. Var det överhuvudtaget möjligt? Men efter en check med SJ:s trafikupplysning på nätet verkade det i alla fall som om vårt tåg skulle gå, även om all tågtrafik i Stockholmsområdet låg nere på grund av växelproblem.

Och visst. Från vårt tågfönster såg vi under resan söderut några dikeskörda bilar och en del frusna fotvandrare. Men när vi kom fram till Centralstationen (nästan på minuten i rätt tid) möttes vi av en strålande sol även om morgonkylan känds. Snödjupet var inte mer än några centimeter och de hala fläckarna på trottoarer hade mestadels täckts med sand.

Ett Stockholm i kaos? Visst var det vagnbrist på tunnelbanan (köldens fel????), fjärrtågen tvingades byta spår lika ofta som ett trafikljus byter färg och vår föreläsare vittnade om att hon hade fått tillbringa natten på ett hotellrum i stället för i den övernattningslägenhet som stod till hennes förfogande. Men annars verkade staden överlevt detta krigsutbrott utan större men.

Att sedan det X2000-tåg vi åkte hem till Gävle med blev en kvart försenad för att ”vi har ett Upp-tåg framför oss” är liksom en annan historia.


Tisdag 7 november

Ibland funderar man hur saker egentligen kan gå ihop. Rent ekonomiskt, alltså.

Ta denna dag som exempel. Efter en förlängd weekend ute på farmen, skulle jag med buss, flyg och tåg färdas åter mot Gävle. Turen inleddes (om man undantar några kilometers färd i morsans Seat, förstås) med att jag tog bussen in till Umeå. Till min förvåning ville inte chauffören lasta in min ryggsäck modell large i lastutrymmet. Det fanns gott om plats inne i bussen, menade han (detta dagen efter det att en av busschaufförens chefer hos Sverker i TV påstått att man av säkerhetsskäl inte fick ha sin packning inne i bussen). Och visst fanns det plats. Jag såg inte fler än drygt tio andra resenärer på bussen, som trots allt färdades den inte alltför korta sträckan mellan Umeå och Skellefteå. Nämnas kan väl också att jag tre dagar tidigare åkt en buss modell större motsatt väg med ytterligare exakt nio medresenärer. Detta sedan den ordinarie bussen blev fullsatt.

Efter den förstnämnda bussturen var det dags för middag. Visst, min middag var denna dag lite tidig (vid tre-tiden), men jag hade lite tid att slå ihjäl i Umeå innan flygbussen skulle gå. Jag bestämde mig för att besöka pizzerian/kebabstället/hamburgerhaket m.m Tre Kronor, inte minst tack vare detta etablissemangs strategiska placering vid Vasaplan, Umeås lokalbussars Mekka. Eftersom jag hade tid på mig blev mitt besök nästan en timme långt. Under denna tid hade de två som jobbade på restaurangen besök av fyra (4) personer (inklusive undertecknad och en dam som enbart var inne för att låna toaletten).

Sedan var det dags för flygbussen. Vi var sex ressugna som betalade 35 kronor för att på detta sätt ta oss ut till Alviks flygplats. Så frågan kvarstår. Hur får de allt att gå ihop?


Onsdag 8 november

Nu ska jag låsas in. Från och med den 15 oktober kommer samtliga ytterdörrar till mitt lägenhetskomplex att vara låsta. 24 timmar om dygnet. Anledningen är mig obekant. Jag har då inte upplevt att det faktum att en av ytterdörrarna varit olåst till nio på kvällen medfört några problem. I alla fall inte i min trappuppgång.

Hur som helst kommer hela arrangemanget att innebära att chansen till oväntade besök har försvunnit, oavsett hur mycket Gevalia jag än har i kylskåpet. Vid besök måste den besökande meddela sig i god tid och jag ta mig ner fyra våningar för att släppa in besökaren. Vid större tillställningar bör detta bli en ganska ansenlig mängd motion för undertecknad…

Men mer undrar jag vilket form av samhälle hela låsningen egentligen är ett tecken på. Och vilket samhälle vi håller vi att skapa. Vi gör allt för att låsa ute våra medmänniskor, och signalen är tydlig. Vi litar inte på varandra. Man talar om integration, solidaritet och broar mellan människor. Men allt som byggs upp är bara nya och stabilare murar. Drömmen om det öppna samhället och visionen om den goda människan går förlorad. Allt medan vi skyddar oss med låsta dörrar, titthål och säkerhetskedjor.


Lördag 11 november

Egentligen har det aldrig varit en fråga om om, utan mer om när. Alltså när det sinande batteriet på min Saab skulle vara så tomt att alla startförsök skulle vara fruktlösa.

Idag var så den dagen kommen. När jag vred på bilnyckeln möttes startförsöket av ett kort och trött vroom från startmotorn och vad sedan var, var tystnad. Besöket på Maxi Stormarknad fick bytas ut mot en promenad till Willy:s. Och en del av eftermiddagen fick ägnas åt att leta batteriladdare på Clas Ohlsson. Och en sak kan jag i alla fall konstatera. Batteriladdarna har bytt skepnad. I stället för den oranga låda som jag har varit van vid, består min nyinköp av en liten oansenlig dosa och några sladdar. Men förhoppningsvis är effekten densamma, och förhoppninghsvis kan Turbon snart lämna sin skyddade plats under min hyrda carport.


Söndag 12 november

Det är tydligt att man måste akta sig för nedfallande föremål i mina kvarter. För cirka en månad sedan höll jag att snubbla över en misshandlade dataskärm på andra sidan Norra Kungsgatan. Och idag var det dags igen. Under min promenad till min av strömlöshet plågade bil, så passerar jag en man som med ett genant ansiktsuttryck gick och plockade rester från någon utemöbel. Att denna någon gång under dagen (eller förgående kväll/natt) kommit singlande från någon av husets balkonger är inte svårt att lista ut. Och spridningen av möblemangets olika beståndsdelar ger också en hint om att möbelkastandet nog inte skett från den första våningen precis.

Och för er som undrar – trots nästan ingen ström alls så startade turbon idag direkt jag vred på nyckeln. Den där bilen slutar aldrig att förvåna. Och som belöning fick den sedan en tretimmars lång uppladdning samt en eftermiddagstur ut till IKEA.


Måndag 13 november

Det lönar sig att motionera. Ett antal promenader till och från jobbet gav mig en väska i utdelning.

Bakgrunden är denna. I sin iver att få personalen att röra på sig ordnades det en motionstävling på jobbet. Motionera minst 30 minuter per dag, sätt ett kryss i en ruta på ett gult kort och när en månad har gått, lämna in det till friskvårdsgruppen. De som kommit upp i minst åtta kryss fick sedan delta i utlottningen av allehanda reklamprylar.

Eftersom jag har 12 minuter till jobbet och eftersom jag avverkar denna sträcka fyra gånger per dag (morgon, kväll och två gånger till lunch, var det ju inga problem för mig att med gott samvete kryssa i kortet i alla fall veckodagarna. Det faktum att jag sedan varken besökt gym eller friskis och svettispass är därmed ointressant. En väska blev min lön och jag är lycklig för den. Men mest lycklig är jag för att jag slapp handduksvinsten. De handdukar som min arbetsgivare har en förkärlek att ge sina anställda är nämligen relativt värdelösa när det gäller att lösa dessdess huvudsyfte, nämligen att på ett behagligt sätt sköta torkningen efter duschen.


Torsdag 16 november

Jo, jag tänkte på hundar. Det går inte komma ifrån. Det är ett dumt djur.

Denna reflektion gjorde jag då jag gick hem på lunchen idag. Utanför dörren till min arbetsplats mötte jag en dam med ett paraply och i koppel en hund, knappt en tvärhand hög (pappillion???). Denna hund försökte hela tiden att slita sig loss från matte. Med ett konstant drag i kopplet så fick den lille jycken en något lustig gång, Han (hon?) gick liksom lutande genom livet. Jag vet inte vad den trodde sig kunna åstadkomma. Chansen att slita av kopplet lär väl vara ganska liten. Och trots paraplyet, så såg inte matte ut att ha några problem att hålla hunden i schack. Dessutom undrar jag vad han/hon hade tagit sig till om det otroliga hade hänt och den lyckats slita sig fri?

Men det är väl kanske frågan om hundarnas ägare är så mycket klokare. På min väg tillbaks till jobbet mötte jag återigen en dam med hund. Denna hund var något större, modell större pudel. Hunden tvingades dessutom troligen att tillbringa en stor del av livet hos frisören. Välfriserad var bara förnamnet. Men värst av allt. Matte hade tvingat hunden att ha på sig en åtsittande svart regnrock. En lika tragisk som komisk syn.

Nej min favorit i kombinationen dam – hund är utan konkurrens rollatordamen. Varje morgon vid halv åtta tiden vandrar hon med sin hund (chihuahua??) Staketgatan fram. Fort går det inte, men konstigt nog verkar inte jycken ha så bråttom heller…


Fredag 17 november

Idag fortsätter min serie om djuren i Gävle. Dagens fråga är ”kan kråkor spela chicken race?”. Tanken slog mig idag på väg till jobbet. En kråka, vi kan kalla honom/henne för Kraxe, stod på trottoaren efter Norra Kungsgatan och blickade upp mot rödljusen i korsningen med Staketgatan. Uttråkat kunde Kraxe konstatera att de bilar som 50 meter norrut skulle korsa Staketgatan fick rött. Lika uttråkat kastade Kraxe en blick på mig där jag med paraplyet i högsta hugg kom gående efter trottoaren.

Då plötsligt började Kraxe på en kråkas efterhärmliga vis jämfota hoppa över den tvåfiliga gatan. Inget konstigt med det tänkte jag, för lat för att flyga och trots allt var det en mera ”nära till naturen”-känsla på andra sidan, med lövträd, grusgångar och gräsmatta.

Men plötsligt, då Kraxe nått exakt halvvägs över gjorde han/hon halt och började hoppa på stället. Nu började den uttråkade fågeln återigen blicka upp mot de bilar som fortfarande väntade på grönt ljus. Nu hade Kraxes uttråkade min bytts mot en mer otålig dito. Kan inte ljusskrället slå om snart, tycktes kråkan tänka. Jag vill ha min dagliga kick.

Kanske var Kraxe beroende. Likt en jetsettare på Sky Bar behövde Kraxes en kick då och då. Kokainet var bara utbytt mot Volvo och Saab.

När bilarna närmade sig flög Kraxe sin väg och jag fortsatte mot jobbet. Båda redo att på nytt möta en grå höstdag.


Söndag 19 november

Egentligen hade jag tänkt att dagens betraktelse skulle handla om service, eller rättare sagt bristen på service, som existerar i vissa av områdets affärer (jag har idag investerat i en ny dammsugare samt ett par svarta skor). Men jag kan ju inte undanhålla er en ögonvittnesskildring av Gävles svar på ”Jas-plan på Långholmen”.

Det var efter ovan nämnda inhandlingsresa till Valbo köpcentrum som jag lämnade Turbon vid carporten på Brynäs och sedan beslöt att ta en stärkande promenad. Efter att vandrat mot stadens södra delar började jag vid kvart i tre-tiden att närma mig centrum. När jag just passerat Gavleån hör jag ett otäckt brak upp ifrån centrum, och då jag lyfter blicken ser jag ett vitt större fordon (en buss skulle det senare visa sig) svänga in mot Rådhuset. Min första tanke var att det var någon lastbil som tappat sin last. Men precis när jag tänkt detta kommer ett nytt brak och dessutom såg jag hur folk började springa i riktning mot det senaste braket. Mycket förvirrad fortsatte jag min vandring Norra Kungsgatan upp och synen som mötte mig framför Rådhuset var overklig, som hämtad från filmen Speed. Det första jag såg var resterna av en flaggstång, rakt framför mig stod en vattenpost och läckte ordentligt med vatten och sedan tittade åt höger, och där står en klart felparkerad Swebus-buss. Spåren skvallrar tydligt om den lite udda färdvägen. Från busshållplatserna på Norra Kungsgatan har den svängt av, mejat ner några trafikljus och flaggstänger, tagit trapporna ner mot Rådhusplan, sedan med låsta bromsar färdats över Rådhusplan för att slutligen stanna halvvägs genom den häck som skiljer Rådhusplan från Norra Rådmansgatan. Och otroligt nog verkar ingen person kommit till skada. Själv är jag glad att jag inte har ett snabbar promenadtempo. Några minuter snabbare och jag hade varit ännu mer i händelsernas centrum.

Enligt det första nyhetsrapporterna skulle tydligen den aktuella bussen plötsligt skenat och en maktlös chaufför hade bara att följa med. En förklaring som verkar lite väl otrolig för mig, men vad vet jag…


Måndag 20 november

En ljuvlig doft av jul slår emot mig när jag öppnar min lägenhetsdörr. Efter att lägenheten på grund av en del avloppsproblem emellanåt luktat urk, är denna doftförändring extra underbar.

Bakgrunden är att jag i går kväll startade årets glöggtillverkning á la Nilsson. Alltså en kvarting eau de vie tömdes (obs i en skål, inte i munnen, för då är det väl troligt att lägenheten fyllts av helt andra ångor), kanel, kardemumma, nejlikor och pomeransskal tillsattes. Sedan var det bara att vänta, vilket jag föpr övrigt fortfarande gör. 24 timmar ska tydligen spriten ha på sig för att ta upp aromen (sedan ska vin och socker tillsättas), men jag funderar på att ge hela anrättningen ytterligare en dag. Bara för den ljuvliga doftens skull.


Tisdag 21 november

Jag har i min faktaruta om Färöarna nämnt det landets tuffa brevbärare. Men nu upptäcker jag till min fasa att även Gävle har postisar modell mer originella (och då menar jag inte den något lättklädda variant som jag skrev om den 27 oktober). Men egentligen är det väl inte brevbärarna som är originella, utan mer deras fordon. Deras knallgula packmopeder med postens logotyp på framsidan syns på flera kilometers avstånd. Sedan har jag inte riktigt kommit fram till om det är trendigt eller nördigt, men med den nutida måttstocken är väl nörden den stora trendsättaren, så… Men stadens brevbärares mopeder har hård konkurrens om titeln nördigaste fordon. Utmanarna är de löjliga fordon som min hyresvärds vaktmästare åker omkring i. En liten traktorliknande farkost, som ser ut som en korsning mellan Flintas fotdrivna bil och de där spårbundna bilarna som man kan rulla fram med i ett undanskymt hörn av Gröna Lund (för övrigt en av de få attraktioner på denna anläggning som inte framkallar yrsel och/eller dödslängtan hos mig).

Lördag 25 november

Denna dag har inneburit en världspremiär i min lägenhet. Min nya dammsugare, köpt för resterna av oktober månads lön, har för första gången fått bekänna färg på riktig nilssonsk skit. Och visst, premiären klarades av med godkänt betyg. Nu är det väl så att jag egentligen inte har så mycket att jämföra med. Min gamla dammsugare inköptes, om minnet inte sviker mig, när jag några månader efter min militära utryckning flyttad in i en lägenhet i Robertsfors. Och då talar vi tidigt 80-tal. Jag var en ung emballerare på Profal och inköpet gjordes på den numera till stormarknad omvandlade OBS interiör.

Min nya städmaskin är liten, grå och har ordet Turbo skrivet på sig med stora bokstäver. Alltså en perfekt maskin för en ganska slö medelålders man som gärna vill leva kvar i ungdomens dekadans.

På tal om att provköra en Turbo har jag annonserat ut min andra gråa Turbo, alltså rosthögen som står under en carport på Brynäs. Att säga att intresset varit överväldigande är väl en överdrift. En mejlförfrågan och en per telefon. Den senare spekulanten var även och testade Saabens accelerationsförmåga i torsdags, men jag har inte hört nåt sen dess. Kan kanske bero på den spricka i grenröret (hade jag glömt, trodde det dova ljudet berodde på turbon…) han hittade. Även i går hade jag haft några oidentifierade telefonsamtal på min telefon, men eftersom jag började spendera den nya lönen på irländska fatöl var den tid jag var hemma under fredagen minimerade till den tid det tar att röra ihop lite pulvermos och sedan inmundiga detsamma med några varmkorvar.


Söndag 26 november

Har huliganismen nått hockeyläktarna? Eller är det bara en reaktion mot att allt färre av våra ungdomar får chansen att göra militärtjänst? För någon vecka sedan avvisades drygt tiotalet djurgårdsfans ut från läktarna här i Gävle, sedan de fått för sig att börja slänga smällare mot Brynäsklacken. Detta tilltag skickade tydligen insprationsvibbar mot Värmland och Karlstad. För när en skara Färjestadsfans besökte Skellefteå tvingades man avbryta matchen sedan några knallskott briserat i nämnda klack. En person fick föras till sjukhus med hörselskador. Tydligen är det inte enbart rockkonserter som kan ge tinnitus.

Hur som helst verkar det som om dessa händelser har gått alla fotbollshuliganers ära förnär. Man kan ju tänka sig att dessa tidigare betraktat hockeyfansen som ena riktiga velournissar, som på sin höjd lyckas smäda motståndarlagets målvakt lite. Så när nu det drog ihop sig till lite vinterfotboll på Råsunda tog man tillbaks huliganinitiativet. En av AIK:s supportrar stoppades nämligen vid entrén då han i en plastkasse bar på en kpist (!!!). Den beväpnade supportern skyllde på att han hittat vapnet och sedan glömt (!) att han bar på det. Jo, där fick Alzheimers ett svartgult ansikte minsann.

Nu väntar jag bara på nästa nyhet i ämnet. En stridsvagn under en klubbtävling i skidor kanske…?


Måndag 27 november

”Det kirrar vi”.

Ibland lyckas man få till intressanta möten. Eftersom det på fredag blir olagligt att köra på sommardäck hade jag i afton sökt mig till Fina Bilen, ett bilvårdsföretag som på stora oranga plakat gjorde reklam för att de bytte däck för 200 kronor (och dessutom handtvättade bilar till det gentila priset av 125 spänn). Jag blev tipsad om detta företag av en av dessa oljebestänkta män som inte ville köpa min bil. En tjej från Stockholm som hade slagit sig in på den annars totalt mansdominerade bilvårdsbranschen. Det kan man ju inte missa.

Så där stod jag denna måndagseftermiddag framför en späd overallklädd donna på så där en och en halv meter som återigen på sin omistliga söderdialekt utbrister ”Det kirrar vi”, denna gång åt en annan kund, som tydligen fått för sig att betala för ett stycke tvätt.

Nu visade det sig dock att det inte alls kirrade sig. Tjejens underhuggare, en grabb på dryga tjugo bast, lyckades nämligen slita sönder den specialhylsa som man måste använda för att lossa på den låsmutter som höll höger framhjul i schack. Så det hela slutade i att jag betalade 150 kronor för tre bytta däck plus att jag fick rådet att besöka Vionor, en av Nordens största däckkedjor, för där har de verktyg till att klara av dylika låsmuttrar. Och jag lämnade stället med den olagliga kombinationen av tre vinterhjul och ett sommarhjul. Men ingen fara – det här kirrar jag.


Onsdag 29 november

Vi skildes åt som ovänner. Men nu är det över Turbon har bytt ägare och jag funderar över om en problemfri (förhoppningsvis) fredag verkligen är värd 500 kronor. Just nu känns det som svaret på denna fråga är ett rungande JAAAA!

För att ta det hela från början startade min efterjobbet-tid denna dag med ett besök på Vianor för att hjälp med att lossa på ovan nämnda låsbult, för att sedan kunna sätta på även det fjärde vinterdäcket. Men trots kraftiga hylsor, svetsaggregat och troligen en och annan tyst svordom lyckades inte grabbarna på verkstaden att få bort den trilskande bulten. Efter drygt en halvtimmes jobb fick jag för andra gången på tre dar beskedet att det här fixar vi inte. Och för andra gången på tre dar fick jag ett tips på en annan verkstad som var så mycket bättre än denna på just sådana här trilskande bultar. Och för andra gången på tre dar fick jag meddelandet om att denna expertverkstad hade stängt för dagen, så jag måste vänta till i morgon.

Nu är morgondagen för mig fulltecknad från klockan nio till någon gång strax före midnatt, så den chans att få hjulet fixat var för mig fredag efter jobbet. Tyvärr hade jag redan när jag lämnade Vionor glömt namnet på den föreslagna verkstaden. Den hette något med Bil och Plåt och den låg på Näringen bredvid en Preemmack. Men klart är att det krävdes en del jobb, stress och tur för att få bulten fixad på fredag. På väg hem ringde dock en bilspekulant som senare på kvällen tillsammans med en bilast kompisar kom nedåkandes från Bollnäs för att titta på kärran. Själv var jag mest rädd för att Turbon skulle falla ihop under provturen vi tog. Att ljudnivån var så hög i baksätet – det hade jag ingen aning om (jag blev förpassad dit eftersom det inte var spekulanten själv som körde, utan hans kompis. Spekulanten var nyligen fyllda 18, så jag tror inte han hade körkortet klart än). Men trots detta verkade det ändå finnas ett visst intresse efter turen. Rosten var ju ett problem, men… Vi hade i telefon (och mejl) talat om ett pris på cirka 2000 spänn, men det framkom snart att tanken var att de skulle ta med sig bilen direkt. Och det var då jag slog till och på stående fot drog av 500 på priset om de accepterade att ett av sommardäcken inte var bytt än. Så jag frågar mig än en gång. Var det värt 500 spänn för att slippa bekymmer en fredagkväll. Och svaret är fortfarande Jaaa!


Torsdag 30 november

Tänk, inte ett spam på hela dagen. Efter att under fyra-fem års tid formligen bombarderats av mail om Viagra, gratis universitetsutbildningar, större organ och nakna tjejer har jag nu äntligen upplevt ett spamfritt dygn. Och fler hoppas jag kommer den närmaste framtiden.

Orsaken till denna positiva förändring i mitt mailmottagande är att jag häromdagen gick in och kopplade ur min gamla kommuniceraadress från de adresser mitt mailprogram avsöker. Och det visade sig att det förhåll sig precis som jag misstänkte. All spam kom från detta håll. Ännu verkar nämligen inte spamfabrikatörerna fått fatt i min gavle.to-adress. Tids nog kommer antagligen detta ändå att ske, så det gäller att njuta medan chansen finns. För övrigt kan meddelas från bilsäljarfronten att jag faktiskt blev erbjuden ett byte med en Volvo 850 av samma årsmodell. Jag undrar hur mycket jag skulle fått emellan. Men nu laddar jag inför lite partajande på jobbet. Kan vara skönt efter en dag full av verksamhetsplanering.



Hem