mars2007

Lördag 3 mars

Jag hade en liten tanke om att jag kanske skulle fixa en biljett till Mamma Mia. Att se denna musikal fylld med ABBA-musik i London skulle ju vara kult. Men hur mycket är man beredd att betala för att få vara kult egentligen? Det visade sig nämligen när jag gick på biljettjakt vid de många half ticket-kioskerna runt Leicester Square att det där med halva priset gällde inte denna uppsättning. Och ville jag verkligen betala över 500 spänn för en musikalbiljett. Med tanke på att min Londonresa redan grävt djupa hål i mitt bankkonto (nåväl, ska sanningen fram så hjälpte nog även avbetalningen av mitt studielån till litegrann), var svaret ett rungande NEJ. Istället tågade jag fram till en föga serviceminded snubba i en av dessa kiosker och frågade efter en musikalbiljett för runt 20 dollar (279.24 kronor, det var i alla fall den summa som sedermera drogs från mitt konto). Jovisst, vad sägs om ”We will rock you”, fick jag till svar (fritt översatt). Något som jag nappade på utan betänketid. För denna musikal, tillsammans med en musikal baserat på Monty Pythons ”Holy Grale” var mitt andrahandsval. Ja egentligen borde de väl vara förstahandsval, då rock och Monty Python appellerar till mig mera än ABBA. För er som inte är riktigt insatta i Londons musikaler kan jag berätta att ”We will rock you” har den likheten med Mamma Mia att musiken i sin helhet är skriven och framförd av en känd grupp, i det här fallet Queen. Förutom min faiblesse för engelsk 70- och 80-talsrock fanns det andra sammanträffande som gjorde just denna musikal borde vara ett självklart val för mig.

När jag 1991 besökte London för första gången dog Queens sångare Freddie Mercury (dock kommer jag till döddagar att förneka att de bägge händelserna hade något samband…). Att då dryga 15 år senare uppleva hans musik på detta storslagna vis är ju ett utmärkt sätt att binda ihop trådarna. Dessutom gick veckans Londonresa lite i Queens tecken, då jag dagen innan musikalen varit på bio och sett filmen the Queen, som dock inte handlar om popbandet utan om den verkliga drottningen. Egentligen skulle jag väl ha avslutat veckan med ett besök på Buckingham Palace också, men det blev aldrig aktuellt, eftersom jag kände att jag fick nog av fotograferande japaner i flock när vi besökte slottet 1991 (mer om dessa japaner följer i senare inlägg i denna dagbok).


Söndag 4 mars

London var sig likt, nästan skrämmande likt. Jag har varit i Storbritanniens huvudstad två gånger tidigare, men den senaste gången var över 15 år sedan. Detta borde ju gjort att jag skulle mötts av en till stora delar ny stad. Men tji fick jag. Engelsmännen är ett konservativt folk, som inte gärna gör alltför stora förändringar. Men några förändringar hittade jag i alla fall.

1.Tidningarna. Nu har till och med de engelska tidningarna kommit på vilka fördelar det finns med att häfta ihop sina dagstidningar i stället för det lösbladssystem som gällde tidigare. Om det beror på Metros intåg i staden och de gratistidningar som dykt upp i detta svenska tidningsimperiums kölvatten, vet jag inte, men plötsligt kan man läsa tidningarna utan att avisan finfördelats i någon avancerad form av lösbladssystem. Det som inte har ändrat sig är den brittiska nyhetsvärderingen. Här står skvaller och kändisskandaler högt i kurs. Och man slutar aldrig att förvånas. Ett exempel: En av gratistidningarna, London Lite, hade i fredags på bästa nyhetsplats ett avslöjande att helyllegrabben Tony Blair alls inte var så oskyldig som han verkade. Man hade nämligen fått tag på ett klassfoto där en tonårsfinnig Blair iförd hatt gjorde en obscen gest och moralpaniken spred sig. Som svensk har man ju lite svårt att hetsa upp sig för detta, min erfarenhet av dessa skolfoton är att det alltid är någon lustigkurre som just i fotoögonblicket ska göra nåt lite extra, så att betraktaren ska lägga märke till just honom (det är ju ofta vi lite mer omogna killar som tar till detta knep). Men enligt artikelförfattaren skulle denna gest vara ett värre övertramp än om tonårs-Blair avslöjats med näsan djupt nerkörd i en kokainsträng. Men för mig kom det stora garvet när jag fick syn på den artikel som redigeraren hade placerat under skolfotogrejen. Även denna handlade om Blair och hur han tillsammans med sina närmaste firade dotter Blairs 19-årsdag. Tydligen var den stora nyheten med detta att på den middag som klanen Blair var ute och intog fanns Tonys brors fru med (!!!!). Stinker ju nyhetstorka lång väg, men då måste ni betänka att Tonys svägerska är kinesiska. Och nu stinker det inte längre nyhetstorka utan istället lite lätt rasism. Och denna känsla förstärks av att man på den bild från middagen som publicerats, har ritat en stor röd ring runt svägerskan (annars skulle väl antagligen inte läsarna kunna se vem av personerna på bilden som hade kinesiskt ursprung). Extra vämjeligt blir det väl om man samtidigt tittar på klassbilden ovanför. Där hade samma typ av ring ritats runt den obscene Blair. Hade det varit en svensk tidning hade jag lätt kunnat konstatera att någonstans hade det gått en säkring hos den ansvarige redigeraren, men när det gäller engelska tidningar kan man inte vara lika säker.

2.Japanerna. Ett av mina klaraste minnen från mina tidigare resor till London var dessa horder av kameraförsedda japaner som drog fram i flock mellan Londons stora sevärdigheter. Detta kan att jag drar en förhastad slutsats, men känslan är att något har hänt. Visst finns det fortfarande japaner med kameror och fotograferandet har kanske till och med blivit ännu mer intensivt i och med digitalkamerans intåg. Men flockarna har försvunnit. Nu ser man de precis som alla andra röra sig i mindre grupper om tre-fyra stycken. Tror personligen att mycket av anledningen till detta förändrade beteende finns att finna i att japanerna, inte minst den yngre generationen, numera är mycket bättre på att prata engelska och behovet av en guide, dagismamma och vakthund har minskat.

3.Marble Arch. Som sagt var verkar det ju inte som om stadsplanerarna har gjort alltför mycket för att ändra staden utseende. I och för sig har Docklands växt till sig (nu är de inne på etapp tre, vid mitt förra besök var det etapp ett som gällde), men annars. Jo, Marble Arch måste ha ändrats. I alla fall är min minnesbild av Marble Arch just ett minne blott. Marble Arch ligger i det nordöstra hörnet av Hyde Park, och för mig är det här stadskärnan egentligen börjar. Hyde Parks lugna hundskitsdoftande miljö byts ut mot Oxfords Streets överbefolkade storstadsmyller, där det verkligen vill till att man tar för sig. Men den där knivskarpa kontrasten har på sätt och vis försvunnit eftersom Marble Arch har växt ut till en större trafikplats där bussarna reagerar. Och för att gående ta sig från Hyde Park till Oxford Street måste man ta sig genom ett tunnelsystem som kan förvilla den som har det svårt med lokalsinnet.

4.Hundskiten. Jo, faktiskt, det verkar faktiskt som om Londonborna lärt sig använda påsar till sina hundars avföring. Jag såg faktiskt bara en hundlort under min vecka (vid mitt första Londonbesök trampade jag i två högar). Å andra sidan låg denna enda lort mitt på en livligt trafikerad gångväg och det var redan någon som hade trampat i den.

5.Jag själv. Jo, i och för sig kanske jag inte känner mig så mycket äldre, men då en flicksnärta vid Londons akvarium frågar om jag är över eller under 60, så kan det ju knäcka vem som helst. Jag skyller på den nyinköpta hatten, men den var ju egentligen inköpt på Londons svar till H&M för att den skulle ge en yngre look, jämfört med min gamla hatt. Men å andra sidan kan jag väl annars skylla på att det var lite skumt i lokalen och att nog flickebarnet i kassan mest var van att expediera barn med eventuellt någon förälder eller lärare i släptåg.

6.Bussarna. Nej stopp. Här skulle det enligt förhandsrapporterna skett en förändring. De röda dubbeldäckarnas saga skulle vara all och de skulle ha ersatts av vanliga bussar sades det. Men inget kunde ha varit mer felaktigt. I alla fall i de centrala delarna dominerar fortfarande dubbeldäckarna stort. Dessutom verkar man inte heller bytt ut någon större del av stadens taxipark sedan mitt senaste besök.


Måndag 5 mars

Dags för den sista delen i min trilogi om ”Resan till London”. Denna gång är boendet i fokus. Just detta var något som nedprioriterades när jag bestämde mig för resans utformande. För tusan, vad skulle jag göra på hotellrummet egentligen? Ja, i min ålder är väl svaret bara ett – nämligen att sova. Och detta gör i alla fall jag lika gått i en smal 90 centimeters tältsäng som i en lyxig himmelssäng. Istället prioriterade jag läget. Nära till centrum var mottot. Och jag fick mycket riktigt tag på ett enbäddsrum på Tonys House Hotell, bara ett mindre stenkast från Paddington Centrum (nästan för nära skulle det visa sig, då varje passerande tåg fick mitt hotellfönster att skaka. Men å andra sidan hade jag ju inga svårigheter att sova efter si så där femton timmar på stan). Ingen dusch på rummet, vilket spelade mindre roll. Och ingen toalett heller för den delen, vilket jag inte heller trodde skulle spela någon större roll. Men en dag på Londons pubar, följdes gärna av en natt i nödighetens tecken, och då ångrade jag ofta mitt bortväljande av hotelltoalett.

Annars var hotellrummet det minsta jag någonsin upplevt. Visst 90 centimeterssängen fick rum (men den var i kortaste laget) och det fanns faktiskt en garderob där också. Men sedan jag hade placerat min resväska vid sängens fotända var det knappt att jag fick upp dörren. Och varje frukost (denna serverades på rummet) tvingade mig att utföra ett akrobatiskt konststycke bara för att få in frukostbrickan på rummet.

Att sedan engelsmännen fortfarande inte lärt sig hur man isolerar ett hus och tätar ett fönster är ju liksom en annan sak. Men som sagt var, jag åkte inte till London för att häcka på ett hotellrum.


Torsdag 8 mars

Kan det vara så vansinnigt svårt att tillverka ett paraply som håller för lite blåst??? I går fick jag inleda dagen med ett rejält bråk med mitt Clas Ohlsson-paraply som med hjälp av en vindpust fick för sig att formera en strut så att säga ut och in. I dag var det mitt Västerbottens-Kurirens-paraplys tur att luftas. Något som egentligen gav ett ganska komiskt intryck, då detta paraply knäcktes (både bildligt och bokstavligt) av en höststorm i oktober.

Och i en av mina garderober hänger ett miniparaply som jag förra tisdagen köpte i London. Efter två dar med ett blåsigt Londonväder, ser denna regnavvisare ut som om den hamnat under en 24 tons långtradare. Så jag frågar återigen – varför kan man inte tillverka paraplyer som tål lite vind?


Måndag 12 mars

”Varje hyresgäst torde lämna tvättstugan i det skick man önskar finna den.” En vanlig uppmaning i landets tvättstugor (att denna skylt innebär en friskrivning från städning för de mest stökiga besökarna, verkar ingen ha tänkt på), så också i min. Men i min tvättstuga får denna skylt samsas med ytterligare två stycken stora plakat som stolt kungör för reglerna i tvättstugan och det tycker jag är lite att gå till överdrift. Kompletteras denna dessutom av en arg lapp från någon tvättstugenazist bland hyresgästerna som med ett aggressivt tonläge förkunnar vilka slashankar till idioter som frekventerar tvättstugan borde ju budskapet gå fram, tycker man…


Tisdag 13 mars

Precis som vintern verkar våren komma tidigt i år. De senaste dagarna har för Gävles del inneburit drygt tio plusgrader och en värmande sol. Något som får till följd att många allmänna trappor får tjänstgöra som vikarierande parkbänkar där framförallt den yngre delen av stadens befolkning försöker utnyttja varje liten solstråle till att eventuellt bättra på den solbränna som efter vintern reducerats till att på sin höjd vara köldröda kinder. Problemet är än så länge att värmen är opålitlig och skör. Minsta lilla vindpust skickar ilningar av kyla genom kroppen. Men trots detta åker jackor och tjocktröjor av och man tränger ihop sig (för att dra nytta av varandras kroppsvärme) på trappan iklädd den t-shirt som ifjol var så hipp. Hade det varit Halmstad hade säkert även shortsen plockats fram, men Gävleborna verkar ha lite mer respekt för de kalla vindarna än vad jag minns hallänningarna hade.

Men trots att det fortfarande blåser lite kallt och att det ännu så länge är en bit kvar till dess att den sista snöhögen har lämnat jordelivet, så visst är det lite vår i luften…


Onsdag 14 mars

Ett frisörbesök kan innebära mycket mer än bara att håret (och plånboken) blir tunnare. Det kan även innebära upptäckter av tidskrifter man inte trodde existerade. När jag idag slog mig ner för att invänta min klipptid fick jag efter en stunds grävande i tidningshögen tag på en glättig avisa med namnet Pause. Tidningen presenterade sig själv som ett livsstilsmagasin och målgruppen var, så vitt jag kunde bedöma, storstadsbor, vars hår ännu inte börjat gråna. Men trots detta var det en underhållande läsning jag bjöds på, dok eventuellt inte på det sätt tidningsmakarna hoppats. Ni som någon gång sett den amerikanska talk showen Jay Leno, kanske har roats av ett inslag i detta program som går under rubriken ”Jaywalk”. Där vandrar Leno ute bland amerikanerna och ställer några allmänbildningsfrågor till utvalda flanörer. Svaren får oss att le, skratta och förundras över ”dumma amerikaner”. Ett liknande koncept har tagits upp av Pause. Här heter det stockholmologi och de utfrågade är unga stockholmare som antagligen inte har en aning om att det finns en värld utanför Stureplan. Frågorna handlar om den stad de bor i, och vad svaren handlar om vete katten… En 18-årig blondin iklädd solglasögon av modernaste snitt får exempelvis frågan om hur många personer det bor i Stockholm. Svaret kommer till synes utan större betänketid – ”13 miljoner”. Själv visste jag redan i femman att hela Sverige enbart hade 8 miljoner invånare (och jag vet att vi numera passerat 9 miljoners-strecket) och redan i lågstadiet hånskrattade vi åt den klasskompis som trodde att Robertsfors var Sveriges huvudstad.

En annan av de utfrågade i tidningen trodde att Stockholm fick vägtullar på 1600-talet, trots att det skedde först 2006. Men min favorit var den 24-årige grabb som fick frågan om hur man kommer ut på Södermalm. Svaret kom lite dröjande ”ja, jag vet inte riktigt, man tar väl en taxi”. Underhållande som sagt var…


Söndag 18 mars

Det här var dagen då våren plötsligt gjorde tvärhalt och Kung Bore med ett hånskratt kastade oss tillbaks till insikten att vi faktiskt fortfarande bara befinner oss i mitten av mars. Efter en vecka med ljuvligt vårväder fick jag mig i dubbel mening ett brutalt uppvaknande, då jag upptäckte att dagen hade börjat med ett ymnigt snöfall och den där tidigare gröna gräsmattan nu täcktes av ett vitt täcke, som jag säkert hade jublat åt i december.

Ska sanningen fram, bör jag väl dock nämna att våren under eftermiddagen gjorde en mottattack och solen började åter se lockande ut. Men vid min söndagspromenad upptäckte jag att detta var en chimär. Veckans ljumma vindar hade ersatts av en isande dito, och den vägbana som tidigare hade torkat upp rejält var nu blöt och slaskig.

Dessutom hotar ju SMHI återigen med ett oväder. Med andra ord är allt tillbaks till det normala denna vinter. Och allt är naturligtvis växthuseffektens fel… Eller…?


Fredag 23 mars

Svenskt Näringsliv kom i veckan med en undersökning som gav vid handen att de högskolelinjer där studenterna får stor kontakt med deras kommande presumtiva arbetsgivare också är de utbildningar där eleverna har störst chans att få jobb efter sin utbildning. Helt logiskt naturligtvis, och jag nickade instämmande där jag kollade på reportaget i Rapports morgonsändningar. Men så kom uppgiften som fick mig att fundera om SNF:s undersökning verkligen hade någon vetenskaplig tyngd, eller om den enbart var ytterligare en partsinlaga för att näringslivet skulle få mer makt över högskolorna och deras utbildningar. För som de främsta exempel på två utbildningar som tack vare denna kontakt med näringslivet gav studenterna jobb nämndes civilingenjörer och ekonomer. Ingenjörerna är väl en sak, här ger inte minst exjobben studenterna en gratisfil in till presumtiva arbetsgivare, men ekonomer??? Efter fyra år av ekonomstudier så var min största kritik till min utbildning just en total avsaknad av kontakt med arbetslivet. För oss bestod denna kontakt enbart i att vår lärare i revision, faktiskt hade sin huvudanställning som revisor på en av landets stora revisionsbyråer. Men i övrigt var det nada praktik, nada studiebesök, nada företagsföreläsningar och nada mentorskap (och i mån det faktiskt fanns tillstymmelse till detta, så var det ju inte på initiativ av utbildningsledarna, utan istället studentföreningar och externa företag). Så att det faktiskt för tillfället är ganska lätt för en nyutexaminerad ekonom att få jobb beror inte på någon kontakt Högskola-näringsliv, utan mer på att revisionsbyråer, banker, kronofogde och skatteverk efter en lång tid av personalbantning nu har ett uppdämt rekryteringsbehov. Ett behov som dessutom ökar lite extra tack vare att den gamla personalstyrkan med raska kliv börjar närma sig pensionsåldern.


Söndag 25 mars

Deklarationsblanketten har kommit, e-legitimationen var nedladdad och avdragen var sammanställda. Jag har aldrig tillhört de som väntar med deklarationen till sista dagen, men i år skulle den avklaras extra tidigt var det tänkt. Men ack vad jag bedrog mig. När jag började rekonstruera det gångna året på farmen slogs jag plötsligt av en fasansfull insikt. Jag kan inte deklarera på Internet i år… Detta borde jag ju egentligen ha varit medveten om en längre tid, men med stigande ålder drabbas man ju gärna av lite sviktande minne.

Boven i dramat var 2,5 hektar åkermark invid Europaväg 4. I januari såldes denna åkerlapp och nu vill nog skattmasen veta vad vi fick för den – och vad det kostade att köpa in den. Något som ska göras på en blankett som än så länge inte finns i digital form. Och plötsligt måste jag ta steget tillbaks från en modern cyber-nisse, till en gammal pappersanvändare. Och Skatteverket får vänta ytterligare ett tag på mitt heder och samvete.



Hem