Maj2016

Söndag 1 maj  

Jag hann bli 52 år och 11 månader (nästan) och sedan slutade jag kunna klockan.

Idag klockan 15,45 ska jag börja jobba. Deklarationstider. Innan dess hade jag bestämt mig för att göra middag. En matlåda måste ju följa med till Verket. I min dagsplanering stod att matlagningen skulle inledas klockan två.

Men innan dess fanns det tid för att njuta av den ännu lite blyga våren. Men det var ändå så pass varmt att jag kunde genomföra säsongspremiären för fika på balkongen. Dessutom kunde jag sjunka ner i min numera ganska bleka solstol och läsa lite skånsk litteratur.

Tack vare en snabb blick på klockan blev jag medveten om att den nu till och med hade passerat 2-sträcket, så det var bara att skutta in och påbörja tillagningen av den fisk som stod på menyn. När jag närmade mig slutet kändes det som att jag hade planerat tiden riktigt bra. Jag slänger återigen en blick på klockan – den står på tio över två. Tio minuter för att tillreda fisk, sås och dessutom koka bönor och potatis kändes otroligt. Jag hann svära över att klockan stannat, att batteriet antagligen tagit slut. Konstigt nog verkade det som om även köksklockan hade sackat in, även om dennes timvisare hade hittat en position någonstans ganska mitt emellan tvåan och trean.

Övertygad om att klockan bara var två blev jag först då jag kollade på mobilen, som med digitala siffror skrek ut tiden 14,08.

Så plötsligt fick jag så att säga en timme till skänks. Och det passar ju bra, eftersom det ju är den första idag och min hemsida måste uppdateras.


Onsdag 18 maj

Kaxigt nog valde jag att ta en blå bana ( = svår) bana på kvällens DM-tävlingar. Något jag snabbt fick ångra. Men frågan är om jag verkligen kan skylla på svårhetsgraden då de var på de lättaste kontrollerna som förvirringen var som störst. Försöker olckså skylla på kompassen, men det kan väl inte vara dennes fel att jag vänder den åt fel håll. Men vädret var ju bra…


Söndag 22 maj

När vi kom hem till farmen efter en fantastisk grillmiddag hos syster och svåger i Robertsfors stod två rådjur och väntade på oss bakom den gamla ladugården. Ibland är det fantastiskt att befinna sig på landet. Så stilla, så rogivande och så energigivande.


Måndag 23 maj

Skulle väl inte skadat om vi hade haft en låda plantor till - men nu har i alla fall de som vi hade blivit ett med naturen. Återstår bara att se hur många av plantorna som är simkunniga... För myrlandskapet som dominerar vårt senaste kalhygge innehåller mycket vatten. Och till och med det är en underdrift.



Hem