Maj2012

Tisdag 1 maj

Det händer inte ofta att jag har haft möjlighet att se en hockeylandskamp live. I Umeå såg jag en B-landskamp mot Kanada en gång, och jag har också ett svagt minne om att jag faktiskt sett Lettland spela där också, men den matchen kanske jag bara såg på TV. Däremot är jag säker på att jag såg Sveriges damlandslag möta Finlands dito en gång för sju-åtta år sedan. Sedan jag flyttade till Gävle har jag också hunnit med att se Sverige VM-genrepa mot Ryssland. Jag stod då på bortaläktaren och hade ett gäng vodkadoftande ryska fanns precis framför mig.

Men idag var det dags igen. Sveriges Tre Kronor kom till ett ännu SM-guldrusigt Gävle, för att möta USA i den sista landskampen innan VM. Och jag var på plats. Denna gång hade jag unnat mig en sittplatsbiljett. Jag satt uppflugen på det övre etaget med god överblick över spelet.

Nu ska jag kanske inte recensera detta spel alltför mycket. Det var väl ingen strålande hockey som publiken bjöds på och USA-grabbarna stod efter 60 effektiva minuter som segrare med 3-2.

Men vad jag kan recensera, är publiken. Stämningen var bitvis hög, men att det i stora stycken var en annan sammansättning på läktarfolket denna kväll än då Brynäs spelar sina hemmamatcher stod helt klart. Framförallt var det tydligt att medelåldern var lägre. Många ungdomslag hade tagit chansen att avsluta säsongen med att gemensamt gå på hockeymatch.

Själv hamnade jag mitt i ett gäng från Sandvikens hockeyklubb (tror jag det var) och där var det cirkus. Att få ett alltför stort gäng 8-9-åringar (min uppskattning, och den kan vara hur fel som helst) att sitta still i tre perioder är omöjligt. Framförallt eftersom de små gossarna visste att bakom hörnet fanns ett eldorado av kiosker som sålde sötsaker en masse. Alltså var det ett fasligt rännande även under spelets gång. Jag hade, inte ont anande, hamnat i stolen närmast gången. Detta gjorde att jag för varje unge som ville ut och handla, pinka (antagligen efter för mycket läskintag) eller bara röra på sig, tvingades resa på mig. Troligtvis har jag träningsvärk i morgon. Dessutom åtföljdes varje unge av minst en förvirrad vuxen (inte nödvändigtvis den aktuella ungens förälder, eftersom ett snabbt överslag visade att det var betydligt fler ungar än vuxna med på denna sällskapsresa).

Och kanske var det detta faktum som gjorde att det var föräldrarna som visade upp den värsta förvirringen. Ungarna var irriterande, men de visste i alla fall oftast var de skulle ta vägen. Men de vuxna… Här viftades det för fulla muggar och orderna om var den lilla telningen (eller någon annans telning) skulle sätta sig var mycket motsägelsefulla. Att räkna till fjärde raden var tydligen helt oöverkomligt och om det slumpade sig så att den som satt bredvid den aktuella telningen också var ute på vift, var det kört. Hade det då inte varit så att den lille själv var helt klar på var han hade sin plats hade ingen hittat tillbaka.

Symtomatiskt var det naturligtvis så att jag fick skuffa undan en ung far (eller annan ledare eller nåt) då jag kom till arenan. Denna herre hade nämligen satt sig på min plats. När jag gick fram för att påtala detta fick jag en mycket oförstående blick i retur. Men en halv sekund senare reste sig en herre två rader längre upp (självutnämnd reseledare?) och började vifta till mannen med den oförstående blicken. Budskapet var klart. Den oförstående blicken satt fel. Han skulle egentligen sitta fem rader längre upp. Som sagt, Det var egentligen inte ungarna som stod för den största förvirringen.


Tisdag 15 maj

Nu är den äntligen såld. Min gamla Tjock-TF av modell JVC ska bli norrman.

För att ta det från början så köpte jag en platt-TV i slutet av januari. Min gamla TV blev då efter tio års tjänst hos Nilsson överflödig. Frågan var bara – vem köper en tjock-TV idag?

Men nu är min uppfostran en gång för alla sån att man inte slänger något som har i alla fall någon funktion kvar. Så jag bestämde mig för att i alla fall försöka. En annons på Blocket totades ihop och priset sattes till 200 kronor. Detta gjordes på söndagskvällen och måndag glömde jag mobilen hemma. Nu spelade det ju ingen roll. Väl hemma från jobbet kunde jag bara konstatera att ingen ringt. Samma sak upprepades på tisdag, glömd mobil som ingen ringde på. Onsdag och torsdag hade jag faktiskt med telefonen till jobbet, men det ringde lika fullt inte en själ. På fredag glömde jag telefonen igen, och då hade faktiskt ett samtal inkommit från ett okänt nummer. Dock oklart om det var någon spekulant på TV:n, kunde lika gärna ha varit en av dessa alla hatade telefonförsäljare.

Sedan gick veckorna, publiceringstiden för annonsen rann ut. Nu återstod bara tippen. Men till slut beslöt jag mig för att ge det hela en ny chans. Någon gång vid påsktider betalade jag ytterligare 20 kronor till Blocket och min annons publicerades igen. Den enda skillnaden var att jag sänkte det begärda priset till 150 spänn. Men antalet spekulanter var konstant – alltså noll. Efter tre veckor hade jag gett upp. Efter att ha återvänt från en veckas vistelse i Västerbotten började jag skissa på begravningståget till återvinningsanläggningen. Då plötsligt hände det. I söndags dök ett kort meddelande upp på min mejl och en kille funderade om TV:n var kvar. Vi gjorde upp att han skulle komma på måndagen efter jag slutat jobba. Han skulle nämligen åka till Norge då där han skulle jobba i ett halvår.

Men saker och ting ska inte vara lätt. När måndagseftermiddagen gick mot kväll återtogs kontakten, men försäljningen sköts på framtiden på grund av misstänkt lunginflammation. Inte för mig utan för TV-spekulanten. Men idag gjordes ett nytt försök. Penicillinet hade tydligen gjort underverk. Jag fick mina 150 spänn, TV:n lämnade min lägenhet, skickade till och med med en antennkabel på köket (gissa om jag har ett överskott av dessa tingestar). Och snart kommer min gamla TV att installeras i en enrummare i Oslo och med glädje visa valda delar av NRK:s utbud.


Tisdag 22 maj

Tanken i morse var att nu hade gatukontoret haft en rejäl personalfest. För efter stora delar av min färdväg till jobbet hade det dragits upp vita streck. Som om den nu enfiliga vägen fått mittstreck. Problemet var bara att streckritaren hade haft svårt att hålla sig mitt på vägen. Och vissa streck var dessutom långt ifrån parallella med vägrenen.

När jag passerade kyrkan drog plötsligt ett av de vita strecken rakt i riktning mot den korsande cykelvägen. Och då förstod jag. Tyckte väl jag hörde någon av mina kvinnliga arbetskamrater muttra något om att hon lurats att anmäla sig till Vårruset. Och ikväll ska helt enkelt otaliga tjejer, kvinnor och gummor ut och röra på sig. Jag har alltså alla skäl i världen att hålla mig borta från stadens gator och istället fira våren (?) i min TV-soffa. Kvinnorna brukar jag ju inte hinna upp även om de inte springer.




Hem