juli2016

Tisdag 5 juli

Det svåraste med att ha semester är att komma ihåg vilken veckodag det är. Men idag är det tisdag - tror jag...

Jag har i alla fall börjat fatta varför jag inte fick någon post i förrgår. Och i morgon påstår min frisör att det är dags att klippa sig. I alla  fall enligt ett SMS som dök upp tidigare idag. Vilket enligt min kalender måste innebära att det är onsdag då. Och nu är det tydligen dags för allsång på Skansen. Ett tecken på en sommartisdag.


Onsdag 6 juli

Det finns olika sätt att tillfoga sig själv smärta - här bjuder jag på ett tips till er alla masochister där ute.

Ta det största fält av brännässlor ni kan hitta. Gärna si så där 30 meter från ena kanten till den andra. Kom sedan på att den eftersökta kontrollen faktiskt finns på andra sidan brännässelfältet.

Sedan ta fart. Det kommer att bränna ordentligt. Men det bästa är att det sitter i. Nu tre timmar senare "njuter" jag fortfarande av närkontakten med nässlorna och funderar om det var värt det. Men det faktum att jag klarade 2-timmarsgränsen med 2 sekunder trots att jag lyckades vända kartan åt fel håll inte en, utan två gånger lindrar smärtan.


Söndag 17 juli

Igår avslutades mitt kanaläventyr – för den här gången. Och även om det kanske nästa gång blir en kanalbåt som står för slussningsansvaret kan jag inte  komma ifrån att detta var en fantastisk, annorlunda och lärorik upplevelse. Här följer några av mina reflektioner efter denna vecka.

1.Det måste finnas mycket pengar i omlopp i samhället av idag. Vår hyrda Albin 25 från 1974 var i sammanhanget närmast att betrakta som en gisten eka i jämförelse. Trodde i min enfald att kanalen om inte domineras av i alla fall till stor del skulle trafikeras av små båtar. Så fel jag hade. Här trängdes motorbåtar som storleksmässigt mest liknande tvåplansvillor med segelbåtar som nästan aldrig tog slut. De små båtar som kämpade om utrymmet befolkades till stor del, av folk som precis som vi hade bestämt oss för att hyra båt. Och visst – då kanalavgiften i många fall överstiger 10 000 kronor (priset avgörs av flytetygets storlek) så är det kanske inte så konstigt.

2.Båtfolket verkar vara ett hjälpsamt släkte. Även om misstanken finns där att detta mest beror på att de är rädda för att amatörer som vi ska skada deras flermiljonersbåtar.

3.Ni som slentrianmässigt går omkring och mumlande klagar på nutidens ungdomar ska absolut ta en tur på Göta Kanal. Det är bara i filmens värld som slussvakterna består av rutinerade män som med ökande hastighet närmar sig pensionsåldern. I verkligheten är en slussvakt en ungdom (företrädesvis en tjej) runt 20 som jobbar som slussvakt under sommarlovet. Men det Handlar om fantastiska ungdomar. Trevliga, sociala och professionella ungdomar som får båtfolket (ofta medelålders högutbildade män) att lyda minsta order. Förklarade man att man var ovan på slussning fick man lite extra hjälp och uppmuntrande tillrop.

4.Roxen var en överraskande stor sjö. Framförallt då de skulle korsas i (minst) sex sekundmeters motvind. Men en Albin tål mer än man tror. Och att på returresan åka med kanske halva vindstyrkan i ryggen var en synnerligen njutbar upplevelse.

5.Vill man snabbt åka sträckan mellan Söderköping och Motala så väljer man inte båt. Man cyklar. Ja, ibland kändes det som om  det till och med skulle gå snabbare att promenera. Men detta gjorde ingenting. Stress hör inte hemma på kanalen. Skulle extra vatten släppas på eller någon passagerarbåt passera så svor man inte över detta. Man styrde sin farkost till någon brygga, kokade lite kaffe och väntade. Därför gjorde det ingenting att vi aldrig kom fram till Motala utan vände ovanför akvedukten i Ljungsbro.

Sedan kan jag bjuda på en bonusinfo från vår hemresa från Söderköping till Gävle. Blir man under färden plötsligt väldigt sugen på Red Bull eller någon annan uppiggande dryck så åk till bilskroten. I alla fall om du passerar Östra Husby på Vikobolandet i Östergötland. Mina medbesättningsmän kapten Holmberg och kock Lundmark trodde att chaufför, tillika navigatör Nilsson drabbats av någon posttraumatisk chock när jag plötsligt rattade min nyinköpta Toyota Auris in på en östgötsk bilskrot. Men jag lovar, jag var helt vid mina sinnens fulla bruk. Jag lät mig ledas av den GB.gubbe  som stod placerad på skrotens infart. Och att hitta en kombinerad bilskrot, kiosk och diversehandel tillhör ju inte vanligheterna. Men det var precis vad som fanns bland bildäck, skrotbilar och allmänt bråte.



Hem