juli2005

Umeå måndag den 20 juni 2005


En ringsignal har sopat rent på listorna i England. Och på svenska singellistans tio i topp har de senaste veckorna en tysk barnvisa om en krokodil trängts med ”Banka bäver” - en låt som i princip enbart består av olika synonymer till att idka sexuellt umgänge. Jag, som växte upp med Eddie Meduza, och som åtskilliga gånger plågats av ”Köpperbärgsvisan”, kan bara konstatera att det inte skett så mycket med den mänskliga musiksmaken de senaste årtionden. Seriöst satsande musikanter kommer alltid att få slåss om utrymmet med trams, en typ av musikalisk antirörelse. Och värst brukar sommarmånaderna vara. Det viktigaste är att låtarna ska gå att skråla när alkoholhalten i blodet överstigit två promille.

 











Men värre är att förra meningen också numera gäller studentsångerna. De traktorsläp som förgyller stadslivet studentdagen (en fantastisk tradition) liknar mer och mer de supportertåg som drar till Råsunda inför ett fotbollsderby. Det mest musikaliska som kommer över de nyblivna studenternas läppar är numera ”fy fan vad vi är bra – för vi har tagit studenten”, en strof som väl kvalificerar sig för ovan nämnda tvåpromillesgräns. En kamrat – tillika studentförälder – fick till sin egen glädje en förfrågan av några av hans dotters studentkamrater att lära ut studentsången. Men när det hela kom till kritan visade det sig att intresset för att ta del av denna kunskap var sval och det hela slutade med att vi fick sjunga studentsången för den nybakade studenten.

 











I kölvattnet av ett allt mer kommersialiserat studentfirande har traktorhandlarna funnit en ny födkrok, nämligen uthyrning av traktorekipage. För en rundlig summa pengar hyrs traktorer och vagnar ut. Chaufför får studentfirarna fixa själv, liksom ballonger och lövruskor. Annat var det på min tid. Kompisens studentdag började innan natten övergick till morgon, med att han körde sin fars traktor från Bygdeå till Umeå. På vägen fixade han lövruskor och väl framme prydde vi vagnen med de ballonger som hade varit mitt sällskap under natten som gått. Någon champagnefrukost blev det inte, men däremot sjöng vi med falska stämmor studentsången under vår färd runt Umeås gator.

 











I övrigt kan jag bara påpeka att det nu är en vecka sedan jag fyllde 42 och att jag som bäst oroar mig för hur jag ska bli av med de extra bilringar som den senaste veckans tårtätande troligen givit mig. Men å andra sidan, ska man liks äta ihjäl sig, så kan jag inte komma på något bättre mordvapen än en tårta byggd på grädde och hjortronsylt.



Hem