Februari2016

Tisdag 2 februari

Ibland blir man mer sliten än annars. Försöker trevande hitta rätt i en ny organisation där det redan är höljt över alla tvivel att vi är underbemannade om vi ska uppfylla de krav som chefer och kollegor ställer på oss.

Och efter jobbet genomled jag en jobbig timme med spinning för att nu fundera över det faktum att det ännu bara är tisdag.


Onsdag 3 februari

Bandy är en konstig sport. Sverige gör 1-0, de svenska spelarna har hunnit halvvägs tillbaka till mittlinjen, då plötsligt bisittaren utropar, "Oj, det är mål". Hur det gick till fick han se först på reprisen. Några minuter senare smäller Sverige dit 3-0. Ett mål det verkar som både kom-mentatorer, publik, spelare och domare först missar.

Kanske borde bandy lära sig lite av handikappidrotten Goalball där en liten pingla är inmonte-rad i bollen så man av ljudet kan avgöra var bolluslingen befinner sig. För försöken med ändrad färg och lite större boll verkar inte ha givit någon effekt.


Torsdag 18 februari

25,5 timme efter att jag hoppat in i en taxi på Hillmanskroken i Gävle var jag framme vid Lagoon Beach Hotell i Kapstaden.  Denna tid inkluderade då ett fyra timmars stopp i en mycket rörig utrikeshall i Istanbul där bland annat min tid upptogs av att försöka söka rätt på borttappade reskamrater. Sedan följde även en 11 timmar lång nattlig färd mot Kapstaden. Vilket även innebar att dygnets andra flygmiddag intogs sådär vid halv tretiden. Där kan man tala om nattamat. Och med flygmatsmått mätt en riktigt kulinarisk sådan.

Så nu är vi i Kapstaden och låter oss fraktas runt i en minibuss av guiden/busschauffören Grant. En minibuss som troligen skulle ha mycket svårt att  klara de svenska miljökraven. Tydligen körs den, enligt Grant, på någon slags turbodiesel som gör att den måste tomgångsköras mer än vanliga fordon. Med en allt annat än njutbar doft som resultat.

Men Grant och bussen tar oss med bravur i alla fall dit vi ska. Innan  middagen innebar det en utflykt till Taffelbergen och en linbana upp till Table Mountain (som det heter på engelska)  där vi som trotsade höjdskräcken fick oss till livs en vidunderlig vy över Kapstaden och det öppna havet. Dessutom träffade jag på några exemplar av gnagaren Rock Hyrax – en gnagare som faktiskt genetiskt är nära släkt med elefanten.

Kvällen avslutades senare med bläckfisk och vitt vin på en restaurang nere i Waterfront.


Fredag 19 februari

Jag har köpt hatt!!!!!

Men vi tar det från början. Denna dag har varit full av inte det så lättsamma sakerna i Sydafrika. Först ett besök till en Langa, en av favelorna (kåkstäderna) i Kapstaden. Guiden Sam tog oss med på en intressant men skrämmande odyssé till ett museum som berättade om ett liv i apartheids skugga. Allt under en  tid då kåkstäderna växte upp. Skrangliga byggnader där det trängdes kanske 16 mån (enbart män var från början tillåtna) i en byggnad. I ett senare skede blev det tillåtet att ta med familjen. Men antalet sängar blev inte fler – så plötsligt trängdes det 16 familjer i samma byggnad. Här talar vi compact living på allvar.  Sams enda anställde – en grabb på kanske 20 bast (troligtvis yngre, har dock  glömt hans namn) tog över när det var dags för en promenad genom Langa. Han bodde själv i Langa och var den perfekta guiden genom  Langa. Hans lättaste uppgift denna dag var att få mig att smaka på Mbonkod (med reservation på stavningen, även fast de är trevliga kan sydafrikaner ibland vara svåra att förstå), Favelornas egenbryggda öl. Att han först drog en story om detta öls ursprung och blindhet bland irländare (eller var det walesare?) avskräckte inte mig. Ingen hade ju tydligen blivit blind av den sydafrikanska varianten – än… Min recension som ölkännare är dock – smakade mest jäst och alkoholhalten var enbart två procent. En överkorsad sejdel. Men intressant var det.

Intressant var också Robin Island, fängelseön där Nelson Mandela var folkbokförd (= tillbringade sin nattvila) i 18 år. Båtturen dit (tog cirka 45 minuter) utfördes dock med en båt som i den grova sjön förde tankarna till färjan ut till Holmön. Och sjösjukepillren hade jag ju lämnat hemma. Men nu har ju aldrig sjösjuka varit något jag har haft förstånd att bry mig om. Så heller inte nu.

Först bjöds vi på en bussguidning av en guide som tydligen guidat Barrack Obama. En professor som även visade sig ha klara komiska talanger. Tillsammans med den irländska guidningen till Sachsenhausen utanför Berlin (2 oktober 2012) var nog detta den bästa guidning jag upplevt. Och den ex-fånge som sedan tog över inne i själva fängelset var inte mycket sämre. Trots att han hade att kämpa mot en rejäl regnskur när vi skulle förflytta oss utomhus på väg mot Mandelas förra cell.

Efter en något stillsammare återresa (större båt och lugnare hav) Så fanns det tid till lite shopping på Waterfront. Gruppen började i en afrikansk affär med bland annat en jätteelefant utanför.

Och där köpte jag hatt!!! Kanske inte helt PK eftersom dess ovandel till stor del täcktes av Springbockhår, men jag lovar att jag är ensam i Gävle att äga en dylik. Att sedan kvällen avrundades med en fantastisk mör bit av oxfilé och alldeles för mycket vin är bara en bonus.


Lördag 20 februari

Dagens aktivitet var en tur till the cape of good hope som holländarna skulle säga det. Eller the cape of storms som portugiserna är inne på. Känslan beror antingen på vilken årstid man rundar udden. För blåsa kan det här nere. Har vi faktiskt fått erfara idag. Och så fick även den stackars herre vars mobil och padda (kan också ha varit en kamera) följde med en av parasollerna ner i poolen när vi tog igen oss med en eftermiddagsdrink. Lite thrillerbetonad underhållning som kontrasterade till bröllopet som ett förmodat lyckligt par firade på uteserveringen bredvid.

Men tillbaka till Godahoppsudden. Där var vi ju inte ensamma, men sceneriet var fantastiskt när jag vandrade de kanske 20 minutrarna upp till fyren. Vår guide hade varnat oss för babianerna och deras fräcka försök att knycka mat från intet ont anande turister. ”Vad ni än gör försök inte ta tillbaka maten” var det råd vi fick.

Nu såg vi inga babianer, men däremot massvis med starar runt den uteservering vi använde för  att inte vår lunch. Och stararna var inte så söta som de såg ut. De bara väntade på sin chans att göra utfall mot smörgåsar, pizzaslicar och sallader som avnjöts. Detta hade vår guide inte varnat oss alls för…


Söndag 21 februari

Vi har nu lämnat Kapstaden och gett oss ut på landet. Detta efter vi fick en liten bonusupplevelse som inte stod i programmet. Vår vägledare Grant lyckades nämligen stuva om i programmet så att vi han med ett besök i den vackra och lugna Parlaments Garden innan bussresan mot Montagu tog vid. Montagu är en pittoresk liten stad som ligger mitt i vindistriktet. Tydligen ska det här bo mellan 20 000 till 25 000  invånare men vid en snabb tur genom staden verkar det på mig som om man nog får ta bort en nolla. Fast det kanske beror på att det är söndag…

Som av en händelse råkar även Montagu vara även vara hemort för vår guide Grant. Och han har inte hört någonting om faran att ta hem arbetet. Så ikväll blir det ett besök hos honom, hans skotska fru och deras två flickor. Men innan dess blev det lite fågelskådning, mestadels på  en del ibis, men även någon storkart och söthöns.



Måndag 22 februari

Nu börjar det likna nåt. Expedition Sydafrika tar fart. I natt blir  det nämligen till att sova i tält. Ett väldigt lyxigt tält, men ändock ett tält. Utanför hörs djuren prata och det kan hända att man får oväntat besök. Och jag har ingen Gevalia med mig. Men å andra sidan avråds man från att mata de djur man möjligen kan springa på utanför tältduken.

Och denna vistelse omramas av en safaritur ikväll och troligen en promenad med elefanter i morgon bitti. Men jag har redan stött på lite levande djur idag. Ett djur som ger ordet ärthjärna ett fult ansikte, nämligen strutsar. Detta vid ett besök vid en strutsfarm några mil härifrån. Så särskilt kramvänliga var de inte heller. I övrigt har vi färdats över 26 mil på vägar med drag av tvättbräda och en buss vars fjädring inte är helt perfekt.

Kvällens safaritur var helt fantastisk. Att man kom så nära djuren. Och som den goda gäst man är gjorde jag allt för att intet störa mer än nödvändigt. Samtidigt som kameran nästan överhettades i jakten på bilden som i alla fall hjälpligt skulle förklara hur nära paradiset man faktiskt befann sig.

Senare då jag kom tillbaka till mitt tält efter en god och trevlig middag kunde jag bara inte motstå möjligheten att ta en varm kvällsdusch under stjärnhimmelen och fullmånen.     

                                                                                     

Tisdag 23 februari

Man vet att man är i vildmarken då man under morgonpromenaden plötsligt möter en Inyalahanne på en morgonvandring mellan tälten. Och enligt en ur resesällskapet som jag stötte ihop med lite senare hade tydligen gårdagens safari-guide sagt att man skulle vara lite försiktig med just de manliga exemplaren av denna art.

Något våldsamt agg mot mig visade han dock inte. Han passerade på kanske en meters avstånd, tittade lite förstrött på mig och fortsatte lufsa bort mot anläggningens swimmingpool.

Själv lufsade jag mot restaurangen för att delta i dagens höjdpunkt, i alla fall för mig. Denna höjdpunkt innehöll tre elefanter, fyra elefantskötare samt tre stycken ur mitt resesällskap (undertecknad inkluderad). Det kallas elephant walk och innebär att man vandrar med elefanterna, klappar dem, får lite elefantkunskap från skötarna och dessutom tjuvar till sig en och annan snabelkram. I utbyte mot detta får elefanterna lite mat, en och annan kram tillbaka och många glada tillrop.

Senare gick vi under jorden. Detta i denna fantastiska anläggningen Cango Caves. Ett jättelikt system av underjordiska grottor. För att slippa krypa alltförmycket i trånga passager gjorde vi bara den korta turen, men även denna var fantastisk.

Dagen slutade sedan på ett litet hotell i staden Knysna. Och där sitter jag nu och funderar över hur fasen man ska få bredbandet att fungera. Eftersom det nu verkar fungera kör jag denna utan bilder i första läget…


Onsdag 24 februari

Knysna – the city that never sleeps. Detta kan tyckas vara en håla, men tydligen en mycket livlig sådan. När väl partyt nere på stan har lugnat ner sig tar den tunga trafiken över. Det känns som att bo mitt i ett krossverk. Och den obefintliga ljudisoleringen på vårt guesthouse gör ju inte saken bättre. Oxh om man inte tycker att detta räcker så finns ju alltid grannens hund och otaliga duvor att tillgå.

Nåväl idag blev det ett besök till Featherbed naturreservat. För att komma dit måste man först åka någon slags plåtlåde-djonk över Fetherbed Bay. Sedan blev det traktor och vagn (liten traktor, små vagnar) upp till toppen på det berg som naturreservatet bestod av. Väl uppe väntade en två kilometers vandring tillbaka till landstigningsplatsen. Allt medan man häpnade över den fantastiska utsikten och den rika växtligheten. Även en mycket vacker grottformation hann passeras.

Vistelsen avslutades sedan med en rejäl buffélunch, vilket gjorde eventuella inplanerade middagar överflödiga.


Torsdag 25 februari

Och så kom regnet. Jag hade väl inte räknat med att ha tur med vädret i två hela veckor, men det kändes inte som om det var den lämpligaste dagen  för lite regn. I och för sig kan jag inte på rak arm komma på någon av resans 14 dar som skulle vara perfekt för regn. Möjligtvis den första och sista. Och hade jag dessutom tänkt på att ta med mig de regnkläder som ännu ligger nästan orörda i min resväska hade kanske inte regnet varit ett annat problem än att det gav väsentligt sämre skick då vi vandrade ett par kilometer i Tsitsikammas nationalpark. Målet för vandringen var en hängbro, med en fantastiskt, om än för dagen något disig utsikt.

Sedan blev det besök hos de svårfotograferade aporna i Monkeyland (borde gå poseringskurs hos den ödla vi träffade på igår när vi vandrade i fetherbed naturreservat). Några  bilder blev det dock plus en trevlig entimmes guidning runt aplandet.

Något enklare att fotografera var fåglarna i den närliggande fågelparken. De brydde sig mest om maten på fågelborden och orkade inte lägga så mycket intresse i våra personer. Med ett undantag. En grön parakit la ner stor energi i att försöka knyta upp en av ressällskapets skosnöre. Dock utan att lyckats. När nämnda fågel sedan började blänga på mina skosnören också, gick vi vidare.


Lördag 27 februari

Hoppade över gårdagen eftersom det inte var någon höjdardag precis. En transportsträcka genom ett landskap som i tråkighet inte kom långt efter Norrlandskusten följdes av upptäckten att jag lämnat kvar mobilladdaren i Knysna. Och sedan visade det sig att kamerans minneskort tackade för sig. Troligen när jag försökte pressa in det i kortläsaren, som förstås också verkar kaputt. Nu är det bara att hoppas att någon lyckas återskapa de närmare tusen bilder jag har på kortet från denna resa…

Idag är livet dock lite ljusare. Jag har köpt in  ett nytt  minneskort från en trevlig herre på stans fotoaffär. Det visade sig att vi hade samma typ av kamera, en Canon T50 och vi hann prata lite om denna apparats fördelar. ”Canons bästa kamera” var omdömet från min sydafrikanske vän.

Sedan har vi hunnit med lite vinprovning på Whalehavens vingård. Framförallt deras röda pinotage fick vårat stora gillande. Har dock börjat tveka i om jag ska köpa någon flaska med hem. Bagageväskor har ju gått sönder förr av omild behandling.

Har dessutom hunnit med ett snabbt dopp i Atlanten. Men för att inte skrämma bort de svarta unga gossarna som hoppade från klipporna ner i den fantastiska (om man undantar den rikligt förekommande tången) saltvattenspoolen. Så fick det räcka med några korta simtag. Dessutom fanns det några rejält vassa stenar i botten vilket i sin tur föranledde lite blodvite.

Nu sitter jag på min uteplats med en öl i näven och blickar ut över öppet hav. Och snart är det dags för italiensk middag.


Söndag 28 februari

Här kommer ett tips på en rolig lek. Hitta en strand i Sydafrika, gärna Atlantkusten. Vandra ut så att vattnet når någonstans mellan knäna och mellangärdet. Invänta en våg – ju större desto bättre. När den kommer kan man välja mellan trenne ting.

1.Försök stå kvar – inte så lätt som det låter. Krafterna är stora.

2.Ta fart och kasta dig mot vågen. Men för guds skull knip igen käften. Vattnet är salt.

3.Surfa med vågen. Kanske det skönaste, men nackdelen är att du till nästa våg måste vandra tillbaka ett tiotal meter. Vågens kraft tar dig långt.

Oavsett vilket val man gör så var det mycket roligare än de vanliga tveksamma doppen man utför vid Sveriges havsbad. Till och med en badkruka som undertecknad kunde roa mig ett bra tag. Och visst finns det sämre sätt att tillbringa en söndag i februari.

Den aktuella beachen låg enligt uppgift cirka sju kilometer från vårt hotell. Men som den pigga åldring jag är tog jag mig dit till fots efter den vackra strandpromenaden. Och det må jag säga var en vandring utöver det normala. Till höger hade jag branta klippor och vågor som färgades vita i bränningarna. Till vänster passerades lyxvilla efter lyxvilla som fick mig att tänka på de stora kontraster detta land trots allt innebär. Det var ju trots allt bara en och en halv vecka sedan jag vandrade genom kåkstaden Langa i Kapstaden.

Vílket också påminner mig lite mellankoliskt om att detta är den sista kvällen i Sydafrika. I morgon kväll lyfter ett plan från Kapstadens internationella flygplats med riktning Istanbul. Med andra ord dags att säga adjö till Sydafrika, till mina nyfunna vänner samt att börja ladda inför vardagen, vintern och plikterna i Sverige.



Hem

Struts