Tisdag 1 februari
Mitt senaste besök i den kungliga huvudstaden har fått mig att resignera. Och tvingas erkänna att mitt lokalsinne är inte bara uselt, utan genomuselt. En tidig tisdagmorgon, jag är stressad och ska ta mig ut på Söder till verket för att delta i en information. Att från Centralen ta mig över till tunnelbanan för att därifrån åka till station Medborgarplatsen ställer inte till några problem. Och till slut lyckas jag även hitta rätt uppgång (det är aldrig lätt). Då står jag vid Hotell Malmen (det är där man kommer upp ur underjorden) och ska ta mig de sista 100 meterna (det kan aldrig vara mer) till verket. En sträcka jag kanske inte gått 100-tals gånger, men i alla fall klart fler än 10 gånger. Och på något sätt gör jag en tankelapsus och går upp på parallellgatan i stället. Och sedan är jag lost. Gudskelov att det fanns trevliga stockholmare att fråga denna kalla morgon… Annars hade jag väl irrat än.
Tisdag 7 februari
Med anledning av Reinfeldts utspel om pensionerna gör Aftonbladet en läsarundersökning där de frågar huruvida man "kan tänka sig att jobba till 75". 90 % svarar nej. Svenska Dagbladet frågar för sin del det betydligt tuffare "skulle du vilja jobba till 75" och då svarar bara 58 % nej. En tankeställare för de som tror att dessa "undersökningar" på något sätt speglar folkviljan. Men det hela kanske bara visar på skillnaden mellan de som har Aftonbladet som startsida och de som har SvD som startsida. Är SvD-läsarna mer plikttrogna? Har de mer arbetslust? Eller är det helt enkelt så att de inte har något liv utanför jobbet… Fritt för spekulationer. Och kanske en ny undersökning.
Onsdag 15 februari
Under tjugo minuters tid igår var jag övertygad att jag blivit utsatt för ett kontokortsbedrägeri. Inte på några stora summor, bara 152 spänn, men många bäckar små…
När jag var inne på min internetbank upptäckte jag nämligen att något som gick under namnet CGX Callcenter A hade helt fräckt knyckt dessa 152 kronorna från mitt konto. Och det skulle ha skett i lördags. Bara ordet Callcenter fick mig att ana det värsta.
En koll i Eniro visade att detta företag faktiskt var lokaliserat i Gävle, vilket inte gjorde mig mindre orolig. Inte minst eftersom jag var övertygad på att jag inte varit på den aktuella adressen. I mitt huvud gjorde jag en rekonstruktion av lördagen, utan resultat. Jag hade varken köpt något via internet eller så att säga live. Då, när jag närmar mig hysterin på nilssonskt vis, faller min blick på en papperslapp på soffbordet. Plötsligt börjar bitarna falla på plats. Jag var ute och åkte taxi i fredags. Och visst kostade det runt 150 pix. Och visst betalade jag med kort.
En snabb koll på papperslappen visade att jag hade löst problemet. Det var ett kvitto på 152 kronor. Att varken företagsnamn eller adress stämde med uppgifterna som fanns på min internetbank betydde inte så mycket. Jag kunde återgå till min lugna tisdagskväll. Ännu har inte kortbedragarna kommit åt mig.
Tisdag 21 februari
Visst var det lite förvånande när jag tittade ut genom fönstret i morse och fick syn på en grön gräsmatta som kämpade för att tränga igenom snötäcket. Mer snö hade det alltså inte kommit denna säsong än att det räckte med två varma dagar och ett lite kallt regnväder för att det sammanhållna snötäcket skulle ge vika.
Men lika säker som att våren kanske dyker upp där i början på maj eller nåt, lika säker kan man vara på att mars och april emellanåt kan bjuda på små överraskningarna fyllda av några decimeter snöslask.