februari2006

Umeå tisdag den 14 februari 2006


En glädjens dag. Äntligen har Sverige tagit guld i OS. Och det dubbelt i den klassiska grenen sprintstafett. Men mer ska jag inte orda om detta. Det finns andra som kan göra detta, både mer initierat och mer målande än vad jag kan. Istället blir min OS-spaning ett nedslag i modevärlden. Och även denna spaning är byggd på de nya sporternas intåg i det olympiska programmet.

 









När först freestyle och sedan snowboard tog sig in i de fina OS-salongerna hände någonting. OS blev sexigt och OS blev en ungdomlig modeuppvisning. Tidigare var den ultimata OS-deltagaren en snorig femmilare garnerad med frusen saliv och en toppluva lätt på svaj. Eller då var det en ärrad hockeylirare med ett tandlöst leende. Möjligtvis fanns undantaget i konståkarna, men var det inte lite väl mycket finkultur över det hela. Men så kom alltså freestyle- och snowboardåkarna. Med sina säckiga byxor, fräcka frisyrer och avslappnade inställning kom de in med något nytt. Spelen i Turin är inget undantag. Mina favoriter är de amerikanska åkarna. Förutom den sedvanligt självklara, emellanåt kanske lite störande, amerikanska attityden, så åker de i något som närmast kan liknas i en bylsig, randig myspyjamas. Antagligen en färgtäckning som kommer att göra succé i Alperna framöver.

 









Men mina favoriter, rent modemässigt hittar jag ändå inne i den ishall där shorttrack avgörs. Här är det domarna som fångar mitt intresse. Grånade gentlemän, klädda i kavaj och slips. Inget underligt med det, egentligen. Hela OS översvämmas med äldre herrar med slips och skräddarsydda kavajer. Det är helt enkelt många som vill sola sig i OS-glansen. Men skillnaden ligger i fotbeklädnaden. När de flesta slipsnissarna har välputsade svarta märkesskor på fötterna, så fullbordar shortrackdomarna sin modeklädsel med ett par långfärdsskridskor. Ser utomordentligt komiskt ut.



Hem