augusti2014

Lördag 2 augusti

Om en vecka är det dags att styra Toyotan mot sydligare breddgrader igen.Och det verkar bli högsommarväder hela semestern ut. Som för att fira detta tror jag att jag faktiskt brände mig lite för första gången denna sommar (att jag blev av med näsan i Ecuador skedde ju redan i januari, så det räknas inte). Boven i dramat var SM i friidrott och aldrig är man så öppen för solens strålar än på en idrottsarenas sittplats när solen lyckats besegra läktarens tak. Vill man dessutom inte lämna sin plats på grund av att man av ren slump lyckats få tag på två av de bättre platserna i höjd med den längdgrop där Michel Torneus denna dag ska jaga 8 meter är man så att säga rökt. Och slutresultatet blev att jag fick min röda näsa och Torneus sina åtta meter.

 

Lördag 16 augusti

Efter ett haveri (har jag förstått) på one.com och ytterligare några små haverier hos mig (teknik, suck...) och dessutom lite  tidsbrist vderkar det nu äntligen som  om jag fått ordning på denna sida igen. Kanske...


Onsdag 20 augusti

Idag är glädjen stor. Jag har äntligen lyckats koppla bort synkroniseringen i mellan Facebook och min mobils kalender.

Egentligen lyckades jag med detta för flera månader sedan, men då bara för alla evenemang av engångskaraktär som olika facebook-vänner envisas med att bjuda in mig till. Men  då blev alla facebook-vänners födelsedagar kvar. Här hade ju den tidigare av misstag gjorda synkroniseringen lagt in att dessa kalenderhändelse skulle upprepas årligen. Mycket irriterande. Det är inte så att jag har något emot mina facebook-vänner, men att kalenderpåminnelser på ytliga bekantas födelsedagar blandas med påminnelser av viktigare händelser är lite irriterande. Inte minst är det jobbigt att få en påminnelse om att en sedan ett år tillbaka avliden före detta kollega fyller år nästa vecka. Extra förbannad blir jag eftersom de påminnelser jag lagt in själv går att  ta bort hur lätt som helst, men att de påminnelser man laddat ner från FB sitter som sten. Tills idag. Jag hittade plötsligt rätt bland alla inställningar och resultatet blev alltså en lycklig Nilsson. Som nästan har glömt att han vles alla krimnästan skar av sig toppen på det vänstrea lillfingret vid kvällens lökskärning.


Måndag 25 augusti

Idag har jag lurat Gävles alla kriminella element. Från då jag kom till jobbet klockan åtta på morgonen till det jag lämnade in vid närmare halv sex har nämligen min cykel stått olåst. Och den stod kvar - på samma plats.

En olåst cykel har ju till och med jag lånat under min ungdom. I gymnasiet föll jag nämligen för grupptrycket och tog en damcykel från Östra Gymnasiets cykelparkering för att under en håltimme följa med en kompis hem till Gimonäs. Vete fasen vad vi skulle göra där. Men jag kan fortfarande ha dåligt samvete för detta olovliga förfogande. Trots att jag när det var dags för lektion igen faktiskt ställde tillbaka cykeln på ungefär samma plats där jag tog den. Det är tveksamt om ägaren (ägarinnan?) någonsin märkte något av mitt tilltag.

Själv har jag drabbats av cykeltjuvar två gånger. Beror i och för sig på hur man räknar. Sant är att min mountainbike försvann på Tomtebo i Umeå någon gång i början på 2000-talet. Den var vit och hade väl kostat mig 2500 kronor då den levererades som byggsats (!).

Lite mer tveksamt är väl stöld nummer två, eller egentligen nummer ett. Återigen försvann cykeln utanför min lägenhet. Men nu var året 1989 och platsen var Kramfors. Det var studenttider och jag tog för givet att det var en överförfriskad student som lagt beslag på den. Polisanmälan gjordes och sedan tog det bara några dar tills dess de ringde från polisen och berättade att de hade fått in en cykel som stämde på min beskrivning. Det konstiga var bara att den kom in några dagar innan det datum jag anmält som stölddatum. Men jag var välkommen att titta på den. Och visst var det min. Vilket inte minst bevisade sig av att min cykelnyckel passade i låset (jo, cykeln var fortfarande låst). När jag tittade på inlämnarens namn och adress visade det sig att det var en av mina grannar (en gubbe modell sur) som hade lämnat in den. Min fundering var hur korkad är man inte om man tar en låst cykel, emellanåt parkerad utanför husets port, bär denna cykel 50 meter till polisstationen (det var inte längre) och anmäler den som upphittad. Polismannen jag träffade såg det kanske inte så, eftersom han föreslog att jag skulle tacka min granne. Det gjorde jag inte...


Hem