April2011

Fredag 1 april

En ny router från D-link. Och nya problem. Den, enligt försäljaren på Mediamarkt, och enligt instruktionen i guideboken som följde med köpet, enkla installationen fungerade inte. Datorn fortsatte att hånfullt tala om för mig att jag hade kopplat fel. Trots att det egentligen bara fanns ett sätt att koppla in routern på. För det var ju så enkelt, bara att följa bilderna. Frustrerad blev jag medveten om att här behövdes hjälp. I den ovan nämnda guiden stod ett nummer till supporten. Öppet till åtta varje vardag förklarade texten. Eftersom det nu ännu bara var söndag fick jag lämna inkopplingsförsöken åt sitt öde för att återta dessa dagen efter. På måndagen kom jag hem halv sju och efter middag så startade jag schabraket och slog numret till supporten. Bara för att där mötas av en telefonsvarare som meddelade att supporten stängde redan klockan fem. Ett par svordomar senare och efter en del förbannelser över dåliga öppettider och felaktig information fick jag acceptera att jag på grund av arbetet måste vänta till onsdagen innan jag kunde ringa supporten igen.

Onsdagen kom. Efter att ha haft problem med uppstarten av den stationära datorn kunde jag äntligen slå numret till supporten. Eller vad jag trodde var supporten. För när jag hade slagit numret och genom knapptryckningar lyckats komma fram till linjen för privatkonsumenter, möttes jag av ytterligare en telefonsvarare. Och den berättade helt sakligt att om jag ville ha hjälp med min produkt ska jag ringa ett annat nummer. Och det kostar 39 kronor, men om det ”mot förmodan” var något fel på den inköpta apparaten skulle de plocka bort denna kostnad.

Nåväl, tänkte jag. I och för sig har jag köpt en router för 850 pix, så nog tycker man att de kunde ha bjudit på lite installationshjälp. Men å andra sidan kan det vara värt 39 spänn för att få hjälp med det hela. Så jag slog numret, accepterade kostnaden och efter ytterligare några val hamnade jag i en kö där de spelade en förskräcklig, säkert modern, pausmusik. Till slut svarade en till synes ganska ointresserad jeppe, med något jag skulle kunna härleda till en mild norrbottnisk dialekt. Piteå? Nåväl, denna dialekt var det enda förmildrande hos denna gosse. När jag förklarade problemet sa han att det ibland berodde på datorns brandvägg. Den måste slås av. Nu är jag inte precis något datageni, hade jag varit detta hade jag aldrig behövt ringa, så att slå av en brandvägg på datorn görs inte i en handvändning. Efter lite suckande från supportkillens sida (det tog ju tid) lyckades jag dock slå av både brandväggen till Windows och brandväggen till mitt virusskydd. Dock gick det fortfarande inte att koppla in routern. Då blev det helt tyst i andra änden. Jag väntade på att han skulle säga något i stil med ”Ja, då kan du försöka detta…”, men nada. Och troligen hade vi suttit tyst på varsin ände av tråden än, om jag inte bestämt mig för att ge honom en hjälpande hand i hans supportande. Jag hade ju läst in så pass mycket att jag visste att detfanns ett annat sätt att kon figurera routern. Det var att slå in routerns IP-adress i webbläsarens adressfält och göra jobbet online. Men på grund av en rörig instruktionsbok (på engelska) var väl detta det enda jag fattade. Hur det skulle göras förstod jag inte. Detta tyckte jag att han kunde berätta. Lite motvilligt (nu började jag förstå att han egentligen sket i mitt problem, troligen ville han åka hem) erkände han att detta ju gick. Ny tystnad. Och sedaan, försökte jag. Ja då sparar du, sa han som den självklaraste saken i världen. Jag lyckades hitta en knapp där det stod något med save på, jag tryckte ner denna och upp kom ett meddelande att ingenting hade ändrats, vilket jag ju visste.

Och jag försökte återigen locka fram grabbens pedagogiska sida, någonstans måste den ju finnas.

Till slut kröp det fram att jag naturligtvis först måste trycka på en annan knapp (tror det var något med att automatiskt skapa ett nummer). Att jag inte fattade det. Och nästa suck som kom från supporten visade tydligt att han ansåg att jag var den största idioten han pratat med på länge. Nu var mitt tålamod slut och jag avslutade samtalet snabbt för att slippa bli otrevlig i telefon. Jag bannar denna goda uppfostran man dras med…

Resten av kvällen ägnade jag till att med hjälp av instruktionsboken (på engelska) försöka få igång kontakten. Och jag lyckade med den stationära datorn. Men när jag försökte koppla in den bärbara tog det stopp. Den krävde en säkerhetsnyckel. Och enligt instruktionsboken skulle man hitta den på internet, ni vet den där med IP-adressen. Men man berättade aldrig var på denna sida men kunde finna koden. Och där fanns det otaliga länkar och avdelningar man kunde välja. Jag gav upp. Men innan jag gick och lade mig tänkte jag skicka ett mejl till den support D-link hade på sin hemsida. Nu var det ju heller inte så lätt som det kan verka. Här behövde man användarnamn och lösenord, och när jag väl hade lyckats beställa dem (jag hade nog ställt en fråga tidigare, detta är ju min andra router från D-link) så gick det inte att skicka min fråga. Det blev bara error när jag försökte sända. Men efter att ha startat om webbläsaren och ett antal väl valda svordomar lyckades jag äntligen få iväg mejlet.

Och alla sagor ska ju ha ett lyckligt slut. Om D-links support på telefon var en katastrof så fungerade deras support via mejl desto bättre. När jag på torsdagen kopplade upp mig mot min mejlbox låg där ett mejl med sju steg på hur jag skulle skapa en egen säkerhetskod. Och det var till och med pedagogiskt upplagt. Så en kvart senare var äntligen den bärbara uppkopplad. Nu skulle jag bara lyckas förstå hur man kopplar den externa hårddisken till routern också – och skrivaren… Sedan är jag en lycklig man.


Söndag 2 april

I sommar arrangeras Oringentävlingen i orientering i Hälsingland. Ett svagt ögonblick lovade jag syster och systersöner att jag i alla fall skulle springa en av sträckorna. Eller springa och springa. I mitt fall kan det väl om man är generös kalla det för lufsa. Men snarare kanske promenad med några hoppsa-steg.

Men oavsett vilket bör min kondition genomgå en restaurering. Av denna anledning gav jag mig idag ut på en joggingtur. Eller rättare sagt intervallpass. Sålunda blev det lätt jogging till dess bröstet var på väg att sprängas, sedan promenad till dess andhämtningen började närma sig det normala, sedan jogging igen. Och så höll jag på i uppskattningsvis fyra kilometer. Av någon anledning blev joggingsträckorna kortare och kortare medan promenaderna gick åt motsatt håll. Anledningen har jag inte an aning om. Det enda jag vet är att jag i morgon har att se fram emot en dag i smärtans tecken.


Måndag 11 april

Ge mig det bästa, utbrast jag och beställde en porslinsbrygga. Vid dagens besök hos folktandvården var domen hård, om än inte oväntad. Jag måste göra en rotfyllning. Detta beroende på en infekterad tandrot. Och det är inte klokt vad man lätt hamnar i sin plågoandes våld. När min tandläkare tog fram olika kostnadsförslag på olika behövliga åtgärder förkastade jag snabbt plastförslaget. För vad är väl plast mot rejält porslin. Jag hade tänkt mig lite från Mingdynastin…


Fredag 15 april

I natt vaknade Gävleborna av signalen ”Viktigt meddelande”. Någon kemikalie hade fattad eld i fabriken i Sandviken och giftig rök steg mot himmelen. Och det blåste åt Gävle-hållet. Det lär ha varit vid fyra-tiden. Att jag låter lite vag när det gäller tiden beror inte på att jag nyss kommit hem efter en after work med god och billig (halva priset på allt) mat och dryck. Nej, min vaghet beror helt enkelt på att jag sov. Vid sex-tiden lär så signalen ”Faran över” ha ljudit. Inte heller här kan jag ge en exakt tidsangivelse. Jag sov nämligen fortfarande.

Däremot vaknade jag när klockradion gick igång 20 minuter senare. Man kan ju undra vad Radio Gävleborg har som inte samhällets varnande mistlurar har…?


Lördag 16 april

Visst, jag var varnad. Jag var beredd. Men ändå kom det som en chock. Jag hade bestämt mig för att denna lördag göra mitt årliga besök på Gävle återvinningsstation (som soptipparna numera ska benämnas). Denna vinters kasserade prylar skulle dumpas. Det blev en sopsäck full med allt från gamla läckande kängor till min gamla router. Plus då förstås den havererade tvättkorgen av IKEA-typ.

Men att besöka tippen på årets första vårlördag har sina sidor. Jag visste att jag inte skulle vara ensam om denna idé. Därför var min plan att hänga på låset när återvinningen öppnade klockan tio. Nu vet ju alla som känner mig att detta inte blev verkligheten. Men nästan. För tio över tio svängde jag runt den sista kröken mot infarten till återvinningen. Bara för att mötas av en syn som till och med skulle gjort en rusningstrafikvan stockholmare lite tveksam. Utanför grindarna stod kanske 15 fordon och väntade på att komma in på återvinningsområdet. Låter kanske inte så farligt. Men då ska man betänka att det från grinden är det säkert 200 meter till att färdas innan man kommer fram till den hangarliknande byggnad som rymmer de containrar som var målet för min resa. Jag har bara en gång tidigare varit med om något liknande och det var då jag köade för att komma in på Ullared.

Nåväl, hade jag väl tagit mig dit, så fick jag väl acceptera faktum och rätta in mig i bilkön. Men till det hela spektaklets försvar ska sägas att det inte alls tog så lång tid som jag befarade att uträtta mitt ärende. Tvärtom. Det tog bara en halvtimme tills jag kunde kasta den första trasiga kudden i containern för brännbart. Att jag sedan av misstag fick med mig en halv äggskivare (metalldelen) med mig hem igen får väl ses som ett olycksfall i arbetet. Det blir en bra start på nästa sopsäck…


Hem