Jag går på kurs i veckan. Och en stor fördel med detta är att jag nu har en timmes lunch, mot vanligtvis en halv timme (detta är självvalt, jag vet, men ändå). Detta i sin tur för med sig att jag faktiskt hinner ut på stan. Både igår och idag. Bägge dagarna var mitt mål Clas Ohlsson. Igår köpte jag klammer till min häftpistol (se den 30 augusti). Idag måste jag byta de igår inköpta klammren, för att jag naturligtvis köpte fel dimension.
Idag hann jag dock inte in i butiken innan jag fick ett rykande färskt exemplar av den nya Clas Ohlsson-katalogen i näven. Julafton alltså. Och dessutom lyckades jag faktiskt få tag på rätt klammer. Och idag ska vi dessutom ut och fira på en av stans restauranger. Lyckan är total med andra ord.
Jag lite fortfarande av Zlatan-chocken. Och att döma av snacket bland mina medmänniskor verkar jag inte vara den enda.
När denna artist, efter en för honom ganska medioker match, stack fram sin tå och sedan med magen blockade rekylen från den ungerske målvakten, så bröt ett veritabelt glädjetjut över större delen av landets härdade befolkning. Med ens glömde man bort den förnedring som norskorna gav det svenska damlaget dagen innan, man glömde bort den onödiga straff som vi gav Ungern bara tio minuter innan slutsignalen och vi glömde bort de otaliga missade chanser som det svenska laget haft. Och vi började återigen tro på att VM-chansen faktiskt finns där.
Enligt min mening är det här idrott när den är som bäst. Det är kampen, lidelsen, känslosvallningarna och det oväntade crescendot. Visst kan det vara småtrevligt att se Usain Bolt springa på 9,58, en fantastisk prestation. Men vari ligger spänningen, egentligen. En kommentator som redan har berättat att Bolt vinner och ingen som bryr sig om vem som kommer tvåa. Nej, då ser jag hellre på en Finnkamp där en comebackande Oscar Jansson sensationellt glider över 5,65 och slår alla finnar.
Och så Zlatans mål då. Egentligen kommer jag bara ihåg en lika stor glädjechock under mitt TV-tittarliv. Det var när en inbytt Mats Magnusson i en kvalmatch till fotbolls-VM 1986 mot Västtyskland rann igenom och kvitterade till 2-2. Också det i slutsekunderna. Då lättade jag någon meter från soffan, som vid min landning gick sönder (det var någon masonitskiva som sprack). Soffan står fortfarande kvar hemma på farmen, mest beroende på att det finns plats och att ingen orkat slänga den.
Att sedan Sverige ändå missade VM –86, försöker jag glömma. Ännu mer det faktum att det land som snuvade oss på slutspelsplatsen var Portugal, samma lag som i nuläget verkar vara det största hotet mot ett svenskt avancemang till det extrakval jag nu hoppas på.
Och man kan ju ändå inte dra alltför stora paralleller mellan då och nu. Då handlade det ju trots allt bara om en kvittering, målgöraren var en inhoppare och det var ju på hemmaplan. Nu handlade det om ett segermål, målskytten var lagets stora stjärna och matchen spelades på bortaplan. Dessutom höll ju soffan denna gång.
Gårdagens trivselaktiviteter på mitt jobb gav upphov till en ordentlig nostalgikick från min sida. Trivselaktiviteten innebar en poängtävling och där fanns väl i och för sig inte utrymme för någon nostalgi. Här gällde det att samla ihop så många poäng att de andra lagen fick känna på den förnedring som bara en riktigt svidande förlust kan ge. Men för att nå dit krävdes poäng. Och ett vykort från Mallorca gav tre poäng, liksom ett svenskt frimärke från 2006. Detta fick mig att hoja hem och trycka snoken i mina två lådor fulla med vykort. Jag fann både kortet från Mallorca (syrran med familj var tydligen där för en tre-fyra år sedan, tack för det. För jag kan ju inte påstå att min bekantskapskrets precis har haft klippkort på planen till Mallis) och det där frimärket.
Mitt lag (jo, jag var lagkapten) belade en sur andraplats, och när jag efteråt återvände hem, möttes jag av två kortlådor tömda på sitt innehåll. Min jakt på de poänggivande korten måhända kan ha varit effektiv, men föga vacker. Så det var bara att samla ihop korten och samtidigt gjorde jag en ordentlig rensning. Flyttkort, julkort och påskkort fick med några få undantag stryka på foten. Och det var en intressant genomgång av min forna historia. Här varvades kort från mina närmaste vänner med kort från släktingar, ytliga bekanta, personer som jag glömt att jag känt och inte minst folk jag inte har någon aning om vilka de är.
Klart är i alla fall att jag tydligen inte är den enda som flyttat runt en del. I alla fall om man ska döma av den ofantliga mängd flyttkort som samlats i mina lådor. Det fanns ju en tid då man kunde skicka hur många flyttkort som helst, helt gratis. Bland korten fanns även en del fotografier nedstoppade. På två av dessa (svartvita, minsann, ses jag kramandes en söt blondin. Vi verkar i alla fall riktigt tjenis. Har dock ingen aning om vem hon är och i vilket sammanhang korten togs. Mer bekant är kortet där jag antagligen försöker förklara ett krångligt sammanhang för mina vänners dotter (kanske tre år). Nu kan det ju i och för sig vara tvärtom, att det är jag som utsätts för en verbal svada. Det är i alla fall flickans föräldrars förklaring, enligt baksidan på kortet. Ytterligare några kompisar, återigen kvinnliga, dyker upp med sammanlagt tre nyfödda bebisar på armarna. De två nyblivna mammorna har klätt på sig landstingets blåa morgonrockar, som till och med får träningsoverallerna i kronan att verka sexiga.
Den första kvarten irriterade jag mig ordentligt över den nya ljudmatta som intog mitt vardagsrum. Men sedan vande jag mig och plötsligt kändes det nästan hemtamt.
Ljudet kommer från min senaste investering, en bordsklocka i trä som jag ropade in på Tradera för 330 spänn (390 om man räknar med frakten). Jag har länge varit på jakt efter en bordsklocka som skulle stå på min radiomöbel (numera barskåp). Så när jag såg denna klocka på Internet, slängde jag in ett bud. Och ingen bjöd över, kanske beroende på att urtavlan på sina ställen var krackelerad. Men den fungerar, och som sagt var, den är något högljudd. Kanske till viss del beroende på att radiomöbeln/barskåpet är en utmärkt resonanslåda för tickandet.
Men blir det för högljutt kan jag ju alltid dränka ljudet med min andra investering, även det ett köp på en Tradera-auktion. En LP-skiva av favoritbandet Docenterna. Och en av låtarna är den klassiska låten ”Varma öl och kalla element”. Och där finns ju de lika klassiska raderna:
”Varma öl och kalla element – maten som jag äter smakar bränt – övervikt och närmast impotent – varma öl och kalla element”.
Där har vi ett stycke vardagsprosa i världsklass.
Jag måste erkänna att jag ljög igår. Det nyinköpta bordsuret irriterar mig fortfarande. Kanske inte ständigt, men i alla fall vid enstaka tillfällen. Jag upptäckte nämligen att uret var utrustat med en väckningsfunktion (något som nog stod i objektbeskrivningen på Tradera, men som jag lägligt naturligtvis hade förträngt). Och genom en ödets nyck var denna väckningsmekanism ställd på halv tre. Vilket ju förstås innebar att klockan gav full hals i natt klockan 02.30. Och då talar vi inte om en sådan där fjollig pipsignal som de moderna apparaterna ger ifrån sig. Nej, här talar vi om ”all in”. Att ett sådant litet ur kan låta så mycket…
Men orken var det däremot lite sämre med. För när jag kommit upp ur sängen och greppar uret tystnar det tvärt. Troligen förstod apparaten det olämpliga i dess beteende. För de ord som tänktes (och kanske i något fall uttalades) lämpar sig definitivt inte för tryck.
Söndagskväll och jag hade bänkat mig framför TV4 för att få lite lättsmält kriminalaction till livs. Det var Mari Jungstedts böcker om poliserna på Gotland som hade filmatiseras. Jungstedts böcker kanske inte är mina absoluta favoriter, men de duger.
Min första tanke när filmen började var ”hjälp vad de missat med ljudsynkningen, detta är ju till och med värre än den gamla Beck-filmen ”Stockholm Maraton”. Min nästa tanke var ”var tusan har de hittat alla dessa c-skådisar, jag känner ju inte till någon av de som spelar huvudrollerna och de läser replikerna med samma inlevelse som jag ägnar till inköpslistan”. Det var då det slog mig, det är inget fel på ljudsynkningen, och skådisarna är säkert duktiga yrkesmän. Men anledningen till att jag inte känner till huvudrollsinnehavarna är att de är tyska, säkert populära i sitt hemland. Filmen är helt enkelt delvis dubbad. Och bolaget bakom dubbningen har inte ansett det vara värt att satsa något extra på detta, utan man har troligen vänt sig till arbetsförmedlingen som skickat dit ett gäng arbetslösa Volvoarbetare som tvingats till detta för att inte förlora a-kassan. Resultatet blev pinsamt.
Varför inte köra med tyska rakt av, kan man ju fundera. Vi svenskar är ju vana med att läsa undertexter. Jo, problemet är att till flera av birollerna har svenska skådisar engagerats. Så till exempel spelar Inger ”Pippi Långstrump” Nilsson kriminaltekniker. Frida Hallgren, Per Morberg och Thomas Hanzon finns i rollistan. Och dessa är av naturliga orsaker inte dubbade – i den svenska versionen. Men förstås i den tyska. Nu är ju tyskarna ganska vana vid dubbning, så de har nog inget att invända, men jag håller fast vid att resultatet är pinsamt.
I pinsamheter slår det till och med det förra svensk-tyska samarbetet i den här genren med hästlängder. Det var då tyskarna medfinansierade några av Beck-filmerna med Haber och Persbrandt. För att de tyska tittarna skulle titta på filmen ansåg tyskarna att det måste finnas ett ansikte bland skådespelarna som den tyska publiken kände till. Resultatet blev att Hanns Zischler en rutinerad och uppskattad tysk skådespelare, engagerades för att spela Josef Hillman, en av Martin Becks kollegor. Sedan anställdes göteborgaren Fredrik Ohlsson för att lägga på dubbningen. Resultatet blev alltså en tysk skådespelare som med en bred Göteborgsdialekt, spelade en åldrad kriminalpolis, som av namnet att döma hade judiska rötter. Mycket förvirrande.
Jag ryckte till, och kallsvetten var nära.
Vad sa ungen?
På sätet snett mitt emot, faktiskt på den plats som enligt platsbiljetten var min satt det en tjej, kanske två år gammal, och talade om pappa. Och hon riktade orden mot mitt håll. Därav kallsvetten. Om det var ett påstående ”där är min pappa” eller en fråga ”är det min pappa?” hann jag aldrig uppfatta, men läget var alvarligt.