Juni2009

Måndag 1 juni

Ibland förstår jag ingenting. Som det här med cykeln. Jag har tidigare skrivit om mitt wobblande framdäck (se 19 april). När jag fått lite fart på ekipaget, exempelvis i en nedförsbacke, har plötsligt framhjulet börjat bete sig mycket mystiskt och min framfart har blivit klart osäker och instabil. Häromveckan lämnade jag in min cykel på service och passade då på att påpeka detta för kundmottagaren. Hon konstaterade först att framhjulet absolut inte var så vint som jag fått henne att tro. Hur som helst skulle det inte vara några problem. Sedan började hon rycka i cykelns framhjul och styrstång och upptäckte då att styrleden verkade sitta löst på något sätt. Men det skulle de fixa, att kolla styrleden ingick ju i den service jag hade beställt.

Skönt att få en förklaring till framhjulsbekymret tyckte jag, åkte hem och fixade lite med min balkong och hämtade min cykel dagen därpå. Det första jag gjorde var att jag åkte till simhallen, bara för att snart upptäcka att däcket wobblade lika mycket som förr. Nu gick det en vecka, utan att jag hade tid att återvända till cykelreparatören. Men i måndags fick jag punktering på bakhjulet (något de poängterat från cykelservicehåll var på väg, ytterdäcket var nämligen slitet) och jag fick en anledning att återvända till den lilla reparationsverkstaden/butiken. Jag köpte mig en innerslang och ett ytterdäck och sedan förvarnade jag personalen om att jag skulle återvända snart för att få framdäcket noggrant genomgånget.

På grund av kurs i Stockholm dröjde det till helgen innan jag fick tid att byta däck. Och jag testade genast det nya däckets funktion genom att kasta mig utför Brynäs största backe (fallhöjd, kanske tre meter) och chockad kunde jag konstatera att wobblandet i framhjulet helt hade upphört.

Så det finns saker jag inte kan förstå.


Torsdag 4 juni

Jag måste nog investera i nya regnkläder. Jag märkte det i tisdags, då det öste ner när jag skulle till jobbet. Jag plockade fram mina blå regnkläder ur gömmorna och rullade iväg mot stadens centralare delar. När jag trampade över Staffansbron kände jag att det hade trängt igenom lite vatten genom regnbyxorna. Och vid närmare undersökning såg jag att byxorna hade hål på höger knä. Inget stort hål, men det räckte. När jag på jobbet plockade av mig de blöta gummiplaggen hade mina byxor en rund blöt fläck av en tennisbolls storlek på mitt ena knä.

Nåväl, jag glömde att göra min planerade investering under gårdagens shoppingrunda, så följaktligen regnade det idag också.

Nåväl, inköpet måste väl göras snart och det är nog på tiden med eller utan hål på knät. De nuvarande regnkläderna har ju trots allt lämnat tonåren för flera år sedan. Jag köpte nämligen in dem försommaren 1986. Jag gick på en sju veckors ambulansutbildning och klassen skulle ha friskvårdsdag (hur vi nu hann med detta under den korta utbildningen som också innehöll tre veckors praktik). Denna skulle vi tillbringa med forsränning i Vännäs. Något som ju kändes blött. Jag åkte därför ner till Domus (eller om det var Åhléns) och gjorde mitt inköp.

Men nu är det snart slut. Nya regnkläder måste köpas in, om inte annat bara för att han där uppe ska förstå hur meningslöst det är att låta regnet falla på Nilsson denna sommar.


Söndag 7 juni

Efter att ha utfört min samhälliga plikt kan jag konstatera följande.

1.Det är inte konstigt om det blir lågt valdeltagande om alla valdistrikt gömmer sina vallokaler så bra som här på Brynäs. Jag fick nämligen köra runt den skola vi skulle rösta i, innan jag lyckades finna rätt ingång. Utanför fanns ingen skylt, inget folk och inte ens några ihärdiga valarbetare. I och för sig hade det vid mitt andra varv runt byggnaden dykt upp en socialdemokrat som stack en lista i min hand. Väl inne fick jag sedan leta ett tag innan jag hittade rätt vallokal. Först gick jag in i ett tomt rum, sedan lyckades jag gå in i fel röstningslokal, vilket leder mig in till observation nummer 2.

2.Är det verklige nödvändigt med tre olika valkretsar i lilla Brynäs? Men kanske tvingades folk från andra stadsdelar att leta sig ut till vår trevliga stadsdel?

3.Trängseln var väl inte så där överväldigande. Jag räknade till sju personer (plus undertecknad) som var inne i vallokalen samtidigt som mig. Och då var en av dessa enbart en ledsagare till en äldre kvinna.

4.Men ska man tro min lilla vallokalsundersökning, så skulle däremot det vara överraskande många unga som utnyttjat sin rösträtt. För fyra av ovan nämnda sex personer var troligen under 30. Kanske ändå något positivt med Piratpartiet. Men å andra sidan är ju den statistiska säkerheten på denna observation inte så hög.


Måndag 8 juni

Så här i EU-valets svallvågor drabbas jag av lite nationell ilska. Min irritation riktar sig mot Färjebolaget Color Lines biljettförsäljning på Internet.

Jag håller på att titta på några alternativ för nästa veckas semester. Bland tankarna finns att jag ska ta mig till Norge över midsommar och då funderade jag på att kanske ta färjan mellan Strömstad och Sandefjord. Denna sträcka trafikeras av just Color Line. Jag hittar också en bokningssajt på nätet, tydligen samarbetar Color Line med ett företag som heter Aferry, troligtvis brittiskt. Och när jag ska försöka mig på en liten nätt prisförfrågan visar det sig att jag enbart kan få reda på priset i Euro (och brittiska pund). Svenska kronor – nej, norska kronor – absolut inte.

Och hur man kan ha resor mellan en svensk och en norsk hamn utan att ha en prislista på dessa båda länders valutor övergår mitt förstånd. Men om ni undrar. Resan skulle kosta 37,07 Pund.


Tisdag 9 juni

Idag flyttade jag äntligen in i min nya bostadsrätt. I alla fall om man får tro tavlan med hyresgästernas namn som finns innanför hyreshusets ytterdörr. För nu, ett och ett halvt år efter min egentliga inflyttning står mitt namn där. Och det kan jag nog tacka de nya fönstren för. För tydligen hade det tagits beslut på att vi samtidigt som fönsterbytet skulle byta ut de där glasmontrarna som innehöll listan på hyresgästerna. Och nu behöver inte mina besökare leta efter Fagerberg och Torwald för att hitta rätt våning. Per-Åke Nilsson duger gott. Precis som det ju redan i ett och ett halvt år stått på min brevlåda.


Fredag 12 juni

Stackars studenter. Det har varit dagens mest använda mening.

En gång i livet (på sin höjd…) står man där med en langad champagne i ena handen, blommor runt halsen och studentmössan på huvudet, skrålandes ”För vi har tagit studenten” (den klassiska studentsången är numera ett minne blott). Och då ska det vara sol, värme och ljumma sommarvindar.

I stället är det mulet, cirka tio grader och en kylig nordanvind. Och alla känner ett visst medlidande med dessa ungdomar. Men jag lovar, de kommer inte att minnas kylan, vinden och molnen. De kommer bara att minnas glädjen över studenten, tårarna över avskeden och den otroliga känslan att för en dag kunna leva i nuet.

Jag vet. Veckan för min studentexamen tillbringade jag i Boden. På grund av en gammal tvist mellan den statliga svenska försvarsmakten och det på den tiden lika statliga svenska skolväsendet krockade nämligen skolavslutningen med militärtjänstgöringen. I Boden var det kallt, och då menar jag inte bara mentalt. Vi talar om minusgrader. Ja, det till och med snöade någon dag. Den käraste klädpersedel man hade fått sig tilldelad av Kronan var fingervantarna.

Men vi fick i alla fall permission till studenten och vi åkte de 30 milen söderut till Umeå, utan att det egentligen blev så mycket varmare. Rapporterna sa att det i och för sig inte hade snöat i Västerbotten, men väl haglat.

Klart är i alla fall att det måste ha varit kallt på studentdagen. Inte minst där vi satt och skrålade på en vagn dragen av en Massey Ferguson av äldre modell (och vi kunde studentsången, jag lovar…). Men kommer jag ihåg någon kyla? Svar nej. Det enda i mitt minne påminner om kyla var att kompisen tog på sig Helly Hansen till festandet på kvällen.

I Gävle regnar det i kväll. Och då börjar även jag tycka lite synd om studenterna. För regnade gjorde det inte på min studentdag. I alla fall inte vad jag minns.


Söndag 21 juni

Efter att tillbringat en midsommarhelg i vårt västra grannland måste jag ställa frågan, vad gör egentligen norrmännen med sina oljepengar? I och för sig måste det nog vara besvärligt att bygga vägar i den där puckelpisten som de påstår att de elsker, men ändå. Även på avsnitt där det skulle gå att ordna breda fina vägar, verkar vägbyggarna ha tagit fram sina kunskaper i storslalom och detta får till följd att säkra omkörningar är i princip en omöjlighet. Och detta i sin tur leder till att jag, som är en laglydig billist, som på sin höjd överskrider hastighetsbegränsningen med fem kilometer, snabbt får en svans av jäktade norrmän efter mig.

Och inte kan norrmännen lägga pengarna på fartkameror, dessa är i och för sig många, men de har fortfarande kvar de där fula gråa lådorna som vi plockade bort för fem år sedan. Möjligtvis lägger de pengarna på fartgupp. I torsdags åkte jag kustvägen mellan Sandefjord och Larvik och där hade de lyckats få till en sådan stor mängd fartgupp att de bör ha gjort svenska trafikplanerare gröna av avund.

Men i och för sig kanske det är vägbommarna som kostar. För oljepengarna till trots, verkar de norska politikerna fått för sig att varenda lilla nybyggda väg, ska finansieras med vägavgifter. Nu tror jag dessutom att de har monterat dit kameror för att senare skicka räkningar till passerande bilister, allt enligt modell från trängselskatterna i Stockholm. Men jag är inte riktigt säker... För de två vägbomsområden jag passerade idag hade fortfarande kvar myntinkasten. Men samtidigt stod det en skylt som sa ”Videokontroll” och jag valde i alla fall att dra ner hatten och styra min bil under en skylt med texten ”autopassering”. Och ingen hindrade mig i alla fall. Och den tysk-svenska översättningen på autopassering bör ju bli bilpassage…


Måndag 22 juni

För en dryg vecka sedan fyllde jag 46 år. En jobbig ålder har det visat sig.

Man talar om 30-årskris och 40-årskris. Något jag aldrig har drabbats av. Men ingen talar om 46-årskrisen. Och egentligen innebär denna födelsedag ett mer långtgående steg iväg från ungdomen.

Och allting är enkätundersökningarnas fel.

Idag fyllde jag i en enkät från mitt fackförbund om hur man uppfattade lönesamtalen med sin chef. Problemet var egentligen inte frågan utan hur man indelades. Plötsligt hade jag flyttats från ”ungdomsgruppen” 36-45 år, för att i stället sorteras in bland de som närmar sig pension, nämligen 46-55-åringarna. 55 år??? Snart är jag där. En vetskap som kan få vem som helst att krisa. Så det var en ordentlig kamp mot samvetet innan jag slutligen satt mitt kryss i rätt ruta. Gud ske lov var ju undersökningen anonym.


Tisdag 23 juni

Man talar om börskrasch och kronras. Men jag säger bara svenska jordgubbar.

För maken till prisfall som varje år drabbar dessa bär så snart midsommaren är över är svåra att hitta.

Dagen före midsommaraftonen köpte jag en liter bär i Strömstad. Pris: 43 svenska kronor. Vad börspriset på svenska jordgubbar var midsommarafton vet jag inte eftersom jag befann mig i Norge då. Men troligtvis var i alla fall inte priset lägre än dagen före.

Däremot vet jag att gubbarna igår kostade 23 kronor utanför ICA Söder i Gävle. Idag hade priset sjunkit ytterligare tre kronor. Det innebär att de på sex dagar hade förlorat 53,5 procent av sitt värde. Ett ras värdigt en IT-aktie.


Söndag 28 juni

Inte ens på det glada 60-talet har väl gräs varit så populärt. Den värmebölja som nu drabbat oss har gjort att i stort sett varje lite gräsfläck i hela stan har befolkats av soltörstande Gävlebor med filtar, böcker och förhoppningsvis lite solskyddsfaktor. De enda gräsmattorna som fått vara i fred är väl de i stans rondeller, men troligen finns det folk som kastat längtansfyllda blickar på dessa också.

Själv är jag dock inte så intresserad av hudcancer, så jag nöjde mig med att slå mig ned på en bänk, lägligt placerad under en av Bolognerskogens största lövträd.


Måndag 29 juni

Egentligen skulle jag ha vaccinerat mig för TBE. Bornholm, dit jag ska resa senare i sommar, lär tydligen vara ett ökänt tillhåll för den där otäcka fästingen som sprider denna otrevliga sjukdom.

Tanken på vaccinering slog mig idag, då jag var på väg till Seglet, den livsmedelsbutik som tjänstgör som mitt postkontor. Chockad kunde jag konstatera att utanför denna butik fanns det en jättekö på dryga 50 meter (minst tredubbla led). Sedermera visade det sig att denna kö inte ledde in till livsmedelsbutiken, utan målet för de köande var en husvagn, där ett sjukvårdsteam höll på med just TBE-vaccinering enligt löpande bandprincipen. Ett kort ögonblick lekte jag med tanken att ställa mig i kön. Men efter en snabbt utförd riskanalys kom jag fram till att risken att dö av värmeslag i denna kö var betydligt större än risken att drabbas av TBE på Bornholm. Jag har varken tänkt springa genom meterlångt gräs eller klappa något rådjur på den danska ön. Och förresten kanske kön skulle vara kortare när jag kom ut från mitt postärende.

Nåväl, det blev ett segdraget besök i ”postlokalen”. Lång kö (dock inte på långa vägar lika lång som den utanför), seg dator och en postadress som det före detta statliga verket fått för sig att ändra, gjorde att det tog längre tid än jag trott. Och när jag kom ut upptäckte jag att kön utanför ökat till 60 meter (jo, jag stegade) och den sista tanken på en vaccinering försvann. För nu var jag både rejält hungrig och skitnödig. Och svält och förstoppning har ju också emellanåt kostat en del liv.


Tisdag 30 juni

Nä, modenycker är inget för mig. I stället för shorts börjar fler och fler köpa byxor som slutar strax nedanför knäna. Gärna med ett band längst ner, vad det nu ska vara bra för. Först dök denna byxtyp upp mest i damstorlekar, men numera ska även vi män bära sådana. Detta tog jag fasta på då jag sprang förbi Kappahl efter jobbet. Jag hittade ett par som verkade vara i rätt storlek och provade dem. Men av någon anledning kände jag mig oklädd med dem. Mina allt annat än vackra, dock mycket blekta, vader var plötsligt den kroppsdel som framträdde mest i spegeln. Så med en rysning slet jag av mig dem, och sedan kastade jag mig över ett par knälånga shorts till extrapris i stället. Jag vet inte om mina knän är vackrare än mina vader, men på något sätt kände jag mig mer bekväm med detta plagg.


Hem