Juli2018

Onsdag 4 juli

Höll på att köra över någon typ av mås i morse. Och den fråga som nu snurrar i mitt huvud är att om man nu är så lyckligt lottad att man begåvats med vingar, varför försöker man då springa från en cykel med en morgontrött Nilsson i sadeln. Obegripligt!


Kanske funderade måsen på samma sak då den äntligen förstod att

1.Större chans att klara livhanken om jag avviker från den kurs den vilde cyklisten håller

2.Jag kanske skulle prova mina vingar – i alla fall en kort stund


Det blev en liten gir och en kort flygtur, nja, kanske mer ett skutt – upp på trottoaren där den blängde på mig då jag fortsatte min färd mot jobbet.


Några högre tankar om den våldsamme cyklisten verkade den inte ha.

Och kanske finns det något i måsens tankar. För på vägen hem var det en flock duvor som levde lite farligt – dumma kräk…


Söndag 8 juli


Det var en flicka från Gränna

som sin stjärtmuskel så kunde spänna

att uti detta hål

hon kunde strypa en ål

och till och med vässa en penna


Inte för att jag mig veterligt träffat just denna flicka i Gränna idag, men likväl befinner jag mig i Gränna. Och eftersom Hasse och Tage lite blir temat för denna roadtrip (förhoppningen är att jag ska lyckas besöka Hasse och Tage-museet i Tomelilla) så tyckte jag att det var passande att inleda med ett av deras mästerverk.


På tal om inledning så var väl inte staren på denna resa helt fri från problem. Gävle ville liksom inte släppa iväg mig. För när jag skulle köra ut via Västra Vägen fann jag plötsligt kravallstaket och trafikvakter framför bilen. Lite förvirrad vände jag via några smågator och försökte köra ut mot Gävle Bro. Men väl framme vid OKQ8 upprepades det hela. Ingen skulle tydligen lyckas fly från Gävle idag. Men jag hittade så småningom hålet i belägringsnätet. Södra utfarten hade de tydligen glömt och jag kunde åka mot dagens första stopp, det nya Elsa Anderssons konditori i Norberg. Ett konditori som påminde om det gamla så mycket att om jag inte hade vetat att byggnaden brann ner till grunden för nästan tre år sedan så hade jag varit övertygad om att det aldrig hänt. Vilket arbete som måste ha lagts ner för att återskapa denna oas mitt i Bergslagen.


Färden fortsatte sedan i riktning mot Vätterns stränder, men redan strax efter Fagersta var det dags för dagens tredje avstängda väg. Vilket gjorde att jag fick se Skinnskatteberg men också fick möjlighet att bråka med tanten i GPS:en. Ett foto-, bull- och pisstopp hann jag med vid Stora Hammarsundet, söder om Askersund, innan jag till slut hamnade i etappmålet Gränna. Där höll det på att gå riktigt illa, då jag på grund av otydlighet i skyltningen och direkt felaktigheter från GPS-tanten missade infarten till vandrarhemmet och i stället lyckades styra in på påfarten till Visingsö-färjan. Jag fick göra en allt annat än laglig U-sväng, köra några meter mot trafiken för att kunna fly från denna påfart. Skulle väl inte vara helt fel med ett besök på Visingsö, men jag hade ju bara en dryg halvtimme till vandrarhemmets incheckning stängde.


Kvällen har sedan ägnats åt ett besök hos Grännabergets kaffestuga efter att jag med svetten rinnande över min lekamen lyckats besegra de 243 trappstegen från Södra parken till Kaffestugan. Trappstegen var ju inte numrerade som de 444 trappstegen i Guayaquil i Ecuador, (se här, den 22 januari), och jag fick de bara till 240, men jag får väl lita på att de var kontrollräknade. Väl uppe så fick jag nöjet att inmundiga Kaffestugans omtalade räkmacka, Kaffestugans specialglass med polkagrisar och dessutom njuta av en fantastisk utsikt över Gränna, Vättern och Visingsö.

Och för er som fortfarande undrar över avstängningar i Gävle, kan jag berätta att jag googlat och upptäckt att det tydligen avgjordes Triatlon-tävlingar i Gävle i helgen. Se vilken koll jag har…


Måndag 9 juli


När guldet talar är resonering fruktlöst.


Detta var dagens visdomsord – mer om detta senare.


Vaknade upp, efter en god sömn på en alltför hård sängbotten, och kände att någonting saknades. Och snart slog det mig – solen. Utanför mitt fönster hade något som tydligen går under namnet moln tornat upp sig.


Men detta till trots – jag inmundigade en frukost ute i det fria och upptäckte att det inte alls var illa. Kändes nästan skönt.

Dagens första stopp skedde redan efter en kilometer. Svängde in på Franssons polkagristillverkning, mest lockad av skylten som påstod att det var sockerfritt. Som jag förstår är socker väl den enda nödvändiga ingrediensen i polkagrisar. Dessutom stod det helt klart på grisarnas innehållsförteckning att de innehöll sockr. Vågade inte fråga tjejen bakom disken om detta, köpte istället en flaska för senare shottillverkning, lite polkagriste samt styrkande dryck.


Sedan bar det väg efter Sveriges vackraste motorväg (Gränna-Jönköping) och sedan vad som måste vara Sveriges krokigaste väg (Nisstastigen – Tranemo – Svenljunga). I Svenljunga gled jag genom raggarrundan (kanske 300 meter) och hälsade på hos Lisa. Caféet som enligt Cafékartan.se skulle heta Café Andra våningen hette numera Det goda hos Lisa. Lisa (antar jag) fixade min capouccino och hennes dotter (kanske tio år) tog betalt. Ett café att rekommendera.


Sedan styrde jag mot Bexells talande stenar i Torstorp utanför Varberg. Detta är ett kulturminnesmärke skapat av godsägaren Alfred Bexell under 1800-talet. Han var lite av en filosof och tänkare och anställde stenhuggare för att hugga in olika ”tänkespråk” på stenar som fanns på hans marker. Stenarna föll i glömska men återupptäcktes 1925, tydligen av en lärare som verkade i Varberg. Denna uppgift tar jag dock inget ansvar för. Den kommer från en jeppe jag träffade bland alla ordspråksstenar. En herre som tydligen var uppväxt i det närliggande Grimeton, men numera bodde i Varberg. Och med en svada utöver det vanliga. Han hade med sig två hundar, den ene tydligen någon slags arabisk ökenhund vid namn Dingo och den andre en korsning mellan schäfer och Golden retriever. Allt detta fick jag veta, nästan innan jag med min norrländska sävlighet hann säga hej. Och sedan fick jag alltså en liten föreläsning om de talande stenarna, men på något sätt kom han alltid tillbaka till sina hundar. Framförallt då Dingo.


Efter att lyckats söka mig ut till Kustvägen letade jag mig så småningom in till mina gamla jaktmarker i Halmstad och nattens härbärge, Hotell Mårtensson. Hungrig var jag och mat måste jag ha.


Jag försökte bli serverad mat på Norre Ports Restaurang och blev faktiskt hänvisad till ett bord. Men efter att ha väntat i över en kvart på att personalen skulle ge mig någon form av service sket jag i det. De var inte så att de inte såg mig, i själva verket höll två-tre av servitörerna (dock inte den kille som visat mig platsen) på att snubbla över mig där jag satt i närheten av den dörr som ledde in från uteserveringen. En överkorsad roadie blir betyget.


Jag reste mig i protest, och förflyttade mig till ett ställe jag spanat in tidigare, Solsidan mat och bar. Där fick jag på nämnda kvart både öl och burgare. Att servitören inte kunde svenska ger bara det hela en kontinental känsla. Han hade dessutom fattat det här med service.


Tisdag 10 juli

Vaknade upp, kunde genom fönstret konstatera att det serverades frukost i matsalen, åt, funderade på livet och gjorde upp med kollegan C att jag skulle göra hembesök hos henne vid 11-tiden.


Hann då titta lite på den stad som i fem år i slutet på 90-talet var mitt hem (i och för sig bodde jag då ett år i en byhåla utanför Halmstad som hette Holm, och ett år i den pittoreska staden Laholm mot skånska gränsen, men ändå…). Slottet låg kvar, men Hallandsposten hade flyttat. Skeppet Najaden hade man tydligen sålt till Norge och caféet Tre Kronor hade för länge sedan förvandlas till restaurang.


Men sedan bar det ut till förorterna närmast Tylösand och kollegan C med katt (tydligen ska det vara katter i pluralis, vilket dock jag inte har nåt bevis för), pojkvän och pojkväns hund.  Lite kaffe med tilltugg och en sightseeing ut för att titta på nya livräddartornet i Tylösand. Och för den som undrar – ja, jag kände på vattnet.


Min Halmstadvisit avslutades med lite italiensk glass ute på vischan. Sedan drog jag iväg till Laholm, som fortfarande var lika pittoreskt, dock lite mer rörigt än vad jag minns. Turistsäsong, ni vet…


Nu sitter jag på en gammal ombyggd hästgård (det finns faktiskt fortfarande hästar här, vilket de många flugorna skvallrar om) söder om skånska Genarp. Det närmar sig sängdags och det routerbaserade wifin har lagt av. Därför kommer detta epos att publiceras med fördröjning. Förhoppningsvis hittar jag snart någon uppkoppling igen. Ett fantastiskt ställe är det i alla fall. Och om man undantar hästarna och flugorna är jag helt ensam på hela anläggningen. Inte ens ägaren är här – han tar tydligen igen sig efter att hästgården används till ett bröllop i helgen.


Onsdag 11 juli

I min vilda jakt efter uppkoppling hamnade jag på Café Lurblåsaren i Ystad, där jag förstås inhandlade något som gick under namnet Ystadsbomb, bakverket som fick en vanlig semla att verka vara rena hälsokuren- Efter detta stadsbesölk drog jag sedan ut på den skånska landsbygden igen och Tomelilla. Ja, egentligen Norra Kverrestad, en by i Tomelilla kommun. Där bor en gammal klasskompis från gymnasietiden, med sin japanska fru och tre barn. Efter en husesyn (jag hade besökt honom här en gång tidigare så det var enbart en repetition och presentation av nyheter) drog vi in till stan (nåja, samhället då...) för att kolla in världens minsta filmmuseum och världens största Hasse&Tagemusum).


Imponerande att de lyckats få in så mycket nostalgi på så liten yta. Tydligen har det funnits förslag på att flytta museet till en rymligare lokal, men detta har Hasse själv satt stopp för. Lokalen är ursprungligen en del av en gångtunnel under järnvägen. Gångtunneln är numera igentäppt, men ingången på den andra sidan hyser en irländsk pub. Även den torde vara en av de mindre i sitt slag.


Sedan sponatnshoppade jag någon fransk juice (av mandarin) och marmelad (den tror jag dock var svensk). Sedan bjöd kvällen på grillat lamm och kalkon, väldigt gott och dessutom utbytande av gymnasieminnen man trott (och i viss mån kanske hoppats) att man glömt. Klockan hade med råge passerat midnatt när jag kunde göra bokslut...


Torsdag 12 juli

Dagen började med att jag trodde att laddningen av min mobil, samt dator gjorde så att säkringarna flög i gästrummet/garaget I Norra Kverrestad. När jag konsulterat husägaren visade det sig att det verkade som att strömmen hade försvunnit i hela byn (och några andra byar därtill). I och för sig har jag släckt ner nåt hyreshus tidigare, men detta vägrade jag att ta ansvar för.


I väntan på strömmen och därmed morgonkaffet så hann jag med att bli förevisad Norra Kverrestads hembygdsgård. Sådant är alltid intressant. Sedan var det dags att låta mina värdar återgå till sina sysslor så det blev hej då och hälsa barnen (Klockan var ju inte ens 11 så man kunde ju inte begära att ungdomarna skulle ha tagit sig ur sängen (förutom den 12-årige sonen då, och där var det energi som räckte för ett helt kompani.


Sedan blev det trögt att ta sig från Österlen. Började nämligen min dagstripp med att besöka Glimmingehus, en tripp på kanske ett par mil. Där gick jag upp i borgen inte mindre än två gånger. För när jag kom ner efter den första rundan hade en guidad tur startat. Och det ger ju nästan alltid mer utbyte att l stället för att enbart försöka ta till sig informationen på egen hand. Och Glimmingehus var inget undantag. Tjejen som guidade oss sa flera gånger hur fascinerad hon var av detta bygge. Och jag hade inge problem med att tro på henne där.


Sedan var det hög tid för fika. Hittade en uppgift på ett trädgårdscafé i Borrby (kanske ytterligare någon mils körning). Och detta café i det så kallade blå husets trädgård höll verkligen vad det lovade. Avskilda bord utställda i en lummig trädgård som till och med hade en trädgårdstomte bland de prunkande växterna.


Men ack den glädje som är beständig. Jag beställde ett hotellrum i Ronneby och satte in GPS-en på rätt adress. Då visade det sig att jag nästan kom att passera mitt senaste natthärbärge. Hade på fyra timmars tid tagit mig kanske en halv mil. Men sedan började gårdagens nattsudd att ta ut sin tribut. Färden till Ronneby blev en plåga, där jag fick stanna ett flertalet gånger bara för att skaka tröttheten ur kroppen. Inte ens Red Bull verkade ha någon större effekt.

Men nu är jag i alla fall här och har tagit in på Villa Vesta, ett mellanting mellan hotell och pensionat. Verkar finnas gott om denna typ av anläggning här i Ronneby. Men mest grubblar jag över frågan vad som är mest dött – en lördagskväll i juli i Orsa eller en onsdagskväll i juli i Ronneby. Just nu lutar det åt att Ronneby avgår med segern. Och när jag väl hittat en lämplig restaurang nere på stan (faktiskt inte någon pizzeria) så upptäckte jag att jag glömt plånboken på hotellet. Och är huvudet dumt får kroppen lida. Så det var bara att återvända till hotellet (tur att Ronneby inte är så stort) och sedan valde jag att ta mig till Ronneby Brunnsparks restaurang och Café och där inmundiga en hamburgare och en öl.


Söndag 15 juli

För den som undrar – jo, jag har anlänt hem till Gävle. Anledningen till tystnaden de två senaste dagarna beror inte på att  det var fredagen den 13 i fredags, och inte heller av det sorgliga och pinsamma faktum att jag lyckades buckla till höger framskärm på Toyotan vid en allt för snäv sväng in i ett parkeringshus i  Norrköping. Ej heller beror det på det faktum att de resurser jag har över axlarna slutar att fungera sådär vid 28 grader. Nej orsaken går istället i att finna att i att min dator, och mer specifikt mitt virusskydd började gå bärsärk och ville desinficera någon fil som dykt upp. Bara för att i ett senare läge tala om att det inte gick. Det är som att ha en livvakt som talar om för en att det står en revolverman och siktar på dig för att sedan tala om för dig att hen blivit pacifist och lämnat vapnet hemma. Har svårt att tåla inkompetens…


Väl hemma har jag dock startat om datorn och alla varningar är som bortblåsta. Som vanligt fungerar alltså åtgärden omstart allra bäst.


Så till en tillbakablick av de två senaste dagarna. Det började med en underbar frukost på en altan, blickandes ut över Ronnebyån. Sedan drog jag norrut in i det småländska glasriket. Det blev en dag helt utan kulturella yttringar. Beslutade att övernatta i Norrköping och på vägen dit hann jag med en fika på Cafiket, ett vackert placerat fik vid sjön Innaren med sloganen ” Ät Gott, Skratta Mycket, Lev Länge” (det är alltså fiket, inte sjön som har denna slogan). Sedan hamnade jag plötsligt i ”Emil i Lönneberga”-land då GPS-en ställdes in på Mariannelund. Och efter en grusväg, inte långt från Lönneberga, hände det – jag badade. Ytvattnet var varmt, vattnet lite längre ner lite kyligare. Men det var skönt.

Jag kom fram till Norrköping vid sju-tiden och lyckades hitta en parkering kanske 100 meter från hotellet som låg på tredje våningen i ett huskomplex. Väl framme vid porten visade det sig att porten var låst. Nyanlända gäster kom helt enkelt inte in. Fantastisk, om än inte så lukrativ affärsidé. Till slut lyckades jag och en annan gäst smita in när någon med nyckel kom (det visade sig nämligen att nycklarna till hotellrummen också gick till dörren i porten. Vilket ju är lite tröst för en nyanländ gäst. Det var efter att jag checkat in jag tog ett antal felaktiga beslut, beroende på värmen, irritationen och stressen. 1. Jag beslutade att flytta bilen närmare hotellet trots att jag betalt p-biljett för ytterligare några timmar 2. Jag beslutade att ignorera att infarten till p-huset var snäv (temperaturen var över de ovan nämnda 28 graderna) 3. Jag lät mig stressas av en bil som lade sig precis bakom mig och som försvårade omtag. Nåväl, något nytta ska man ju få för att man varje månad betalar några hundra till försäkringen.


Hade redan beslutat att jag skulle ta mig hem till Gävle under lördagen. Gjorde ett stopp på Julita Gård i Sörmland, där de tydligen hade Biets dag. Nu var jag väl inte så där vansinnigt intresserad av bina, utan mera själva gården och försöka återuppleva en del reportage jag som nybakad journalist på Sörmlandsbygden gjorde sommaren 1989. Vill minnas att jag bland annat var dit för någon klassisk konsert. Exakt var den hölls blev jag aldrig på det klara med, men jag passade i alla fall på att ta en guidad tur i Stora Huset, där guiden, en skånska med tysk brytning, berättade om de olika rummen och det liv som godsherren Bäckström och de tidigare ägarna levde. Den siste att bo där, löjtnant Artur Bäckström, hade inga arvingar, utan donerade gården till Nordiska Museet och det är denna gåva som idag möjliggör aktiviteterna på gården.


Efter att konsulterat cafékartan hamnade jag sedan på Magda Säteri, för en kopp kaffe i värmen. Ett skönt ställe vid vägens ände, någonstans i Norra Södermanland. De hade även en loppis där, köpte ett champagneglas för 20 spänn, mest för att ha något att dricka den i Tomelilla inköpta franska lemonaden med. N var det dags att fundera på hemfärd, men jag hade satt upp ytterligare ett delmål. Jag hade nämligen glömt min hatt i Roslagen då vi firade mosters 87-årsdag. Visst blev det en rejäl omväg bara för en hatt, men när jag väl kom dit förstod jag att det var värt varenda extra kilometer. För det första älskar jag att åka efter de smala, men asfalterade småvägarna som finns i området, och för det andra så får även en kort visit där mina livsandar att återvända. Det är så vackert och så fridfullt.


Men nu sitter jag här i lägenheten i Gävle och har flytt inomhus. I dagar där folk på sociala medier försöker övertrumfa varandra i att ha de högsta temperaturerna går jag och längtar efter lite svalare väder. Har dock hunnit med att klara av Gävle OK:s Veckans Bana, på dryga 40 minuter. Måste ju få lite träning inför nästa veckas O-ringentävlingar. Men innan dess blir det First Aid Kit på Dalhalla och kanske lite bärplockning i Västerbotten.




Hem