Juli2017

Söndag 2 juli

En troligen massakrerad nyckelpiga och en rejält uppskrämd hare. Till det några flyende skogsfåglar. Detta blev resultatet av dagens besök i skogarna runt Engeltofta. Och när orienteringen inte fungerar för fem öre får man väl glädja sig åt lite naturupplevelser.


Nyckelpigan var väl kanske inte en naturupplevelse utan mer ett utslag av en nyckelpigas dumdristiga försök till paragliding. Redan när jag svängde ut på Kaserngatan hoppade den upp på min framruta. Och där satt den ända till jag kom ut på Hamnleden. Trots att jag vid en del rödljus gav den chansen att hoppa av. Väl där valde jag att avsluta den otillåtna liftningen och jag slog på vindrutetorkarna och nyckelpigan fladdrade bort åt vänster.


Efter att parkerat bilen vid den radio(?)mast som finns på vänster sida av vägen innan man kommer fram till Engeltofta så påbörjades orienteringen. Och jag hade inte hunnit många steg innan en harpalt flydde från sitt gömställe bara ett par meter framför mina fötter. I fjolårets Naturpass var det rådjur som gällde, men i år kanske det är harens år (att det enligt kineserna är tuppens år väljer jag att bortse ifrån).


Orienteringen då? Ja den vill jag helst glömma. Visst var det en svår bana jag stakat ut för dagen. Men ingenting fungerade. Och viod den sjunde av de åtta planerade kontrollerna gav jag upp och utan att ha hittat denna kontroll tog jag ut kompassriktningen mot bilen. Eftersom jag inte var riktigt säker på var jag befann mig blev det ju en något ungefärlig riktning. Därför var det väl lite ödets nyck att jag på vägen tillbaka lyckades gå rakt på kontroll nummer åtta. Dagens enda ”spik”.


Lördag 8 juli

Har en låda full av manualer av skilda slag. Men varför är det så att just den manual jag behöver saknas....

Och inte lyckades jag hitta någon manual till min Sony S-master stereo på nätet heller. Antingen allt för gammal. Den torde vara närmare tio år nu. Kanske mer. En evighet i sammanhanget.

Men efter ett lite ostrukturerat knappande på musikmaskinen lyckas jag fakriskt få den att acceptera min nyinköpta Chromecast audio och toner från Spotify kunde strömma ut ur högtalarna.


Onsdag 26 juli

Till skillnad från vissa statliga myndigheter är tydligen min IT-säkerhet i toppklass. De festivalbiljetter som brorsan vidarebefordrade mejlledes gick helt enkelt inte att öppna - och än mindre att skriva ut. "Access denied" påstod min webbläsare. Efter ett antal väl valda svordomar och en uppmaning till brorsan att utnyttja svågerns utskrivningstjänst så kom jag på den smarta idén att försöka plocka upp biljetterna på min Ipad. Och se, där verkade inte IT-säkerheten vara lika utvecklad (kanske nåt jag måste fundera på) för där kom jag åt biljetterna. Men då uppstod problemet att det inte gick skriva ut från denna tingest. Trots att jag faktiskt laddat ner skrivaren dit. Men tydligen krävdes för utskrift att jag hade ett nedladdat dokument i någon mapp. Och där gick jag bet.


Nästa tekniska pryl jag försökte med var mobiltelefonen. Men även där var det Access denied. Och skrivarappen krävde precis som när det gäller paddan ett sparat dokument. Men då började jag ilsket söka igenom mapparna, och otroligt nog lyckades jag hitta biljetterna på min OneDrive. Tydligen lyckades jag spara ner biljetterna dit när jag svor över datorns brandvägg som mest. Det faktum att jag inte hittade dem när jag sökte i samma mapp via datorn är ett mysterium.

Så den enda skada som förmiddagens förbannelse lämnade efter sig var en förstörd hallampa. Lampans glaskupol åkte nämligen i backen när jag skulle plocka bort den lågenergilampa som mycket lägligt slutade att fungera denna morgon.


Men nu är resterna av lampan förflyttade till lägenhetens förråd och jag har även lyckats checka in mig och brorsan på Icelandsairs flight till Edmonton, via Rejkjavik. Klockan 14,20 i morgon ska Kanadaäventyret förhoppningsvis inledas.


Och min förhoppning är att jag ska få möjlighet att publicera dagboksanteckningar därifrån. Så håll utkik på denna sida.


Torsdag 27 juli

Klockan 14,20 bar det iväg från Arlanda. Så där tre timmar senare befann vi oss på Keflaviks flygplats och funderade över hur islänningarna egentligen tänkt sig dessa. Icelandair har satsat en del på flyg över Atlanten vilket fört med sig att Keflavik blivit en transferflygplats av format. En kostym flygplatsen ännu inte verkar ha växt in i. Och inte blir det bättre av att den isländsk lågprisuppstickaren WOW verkar ha samma affärsidé, möjligtvis då med lite lägre priser. Resultatet blir att från en smal terminalutbyggnad ska minst sex plan lyfta ungefär samtidigt och därmed också ska dessa plan bordas ungefär samtidigt. Och detta gör att i denna smala utbyggnad så trängs förvirrade resenärer och bara hoppas att de står i någorlunda rätt kö. För vem vill hamna i Montreal när en hyrbil väntar i Edmonton.

Men trots detta så hinner jag tänka tanken att det kanske ändå vore idé att pröva Seattle – det var nämligen den kö som öppnades först. Nästa tanke var att det kanske skulle vara värt att satsa de extra tusenlappar som en förstaklassbiljett kostar. Då får man ju borda före alla andra. Men all denna trängsel var mödan värd då flyget tog vägen över Grönland och att alla moln försvann precis då vi gled in över ön. Ett fantastiskt sceneri.

På tal om WOW;s inträde på flygmarknaden har detta intrång också fört med sig att mat inte längre ingår i priset på Icelandsairs biljetter (förutom första klass då...). Den officiella förklaringen är dock en annan, men denna köper inte jag. Och trots att vi till slut lyckades köpa mat på planet så var portionerna så små (och dyra) att vi var ordentligt hungriga när vi satt våra fötter på den kanadensiska marken. Så därför var det guld värt då vi efter en timmes färd med våran hyrbil kom till våra värdar för den kommande veckan, Donna och Mervyn och Donna stekte upp någon kanadensisk korv (dock av någon anledning från Texas). Och nu är klockan fem i elva kanadensisk tid, vilket torde innebära runt sex svensk tid och det är äntligen dags att krypa till kojs, i våra värdars husvagn.


Fredag 28 juli

Tre timmars sömn i natt. Det börjar verkligen kännas nu. Kan dock glädja mig över att jag kallblodigt dödade två kanadensiska myggor under nattens gång (kanadensiska myggor verkar mer korkade än våra svenska. Plågoandar. För jag tvivlar ju på att jag blivit raskare med åren.


Idag har vi sysslat med lite socialt hjälparbete, vilket i mycket innebar att sitta i en till kyrkolokal ombyggd livsmedelsaffär och dricka kaffe, äta munkar och diskutera livet med allehanda kanadensare med nordiskt ursprung (ja, även en thailändska kom med på ett hörn).


Annars pågår förberedelserna för morgondagens pigroast för fullt. Fick just provsmaka picklade ärtskidor (gott) och nu ska själva grillanordningen hämtas. Det blir tydligen runt 40 personer på denna tillställning och de flesta verkar på något sätt vara släkt med oss, eller den norska grenen av våran värdfamilj. Kan bli riktigt intressant.


Lördag 29 juli

En tuff natt. Väcktes halv två av en åskknall modell högre som fick husvagnen att skallra. Att jag dessutom började få ont i halsen gjorde inte precis saken bättre. Några timmar senare vaknade jag igen av ytterligare ett åskväder och ett omisskännligt ljud av ylande coyotes. Ganska spännande faktiskt. Jag visste ju att någonstans därute fanns en fårhund som skulle skydda mig. Att hans jobb egentligen var att skydda de fem-sex får som gick i hagen utanför husvagnen fäste jag inte så stor vikt vid. Jag tänkte att skyddet av min smäckra lekamen säkert skulle följa med av bara farten.

På grund av det tidigare nämnda halsontet så fick dagen inledas med en tur till Camrose i jakten på ett apotek. GPS;n placerade apoteket på fel sida av infartsvägen. Men ett närliggande Superstore fick bli räddningen.  Och väl hemma igen hade dagens huvudperson anlänt, en slaktad gris ned en nettovikt av ungefär 130 pound. Tillredningen inleddes och snart började de första av de drygt 40 gästerna att droppa in. Nästan uteslutande med svenskklingande efternamn. Larsson, Johansson, Backström etc. Jag kände mig snart som en deltagare i den utomordentliga filmen Fargo – ni vet den där filmen där nästan allihopa rollkaraktärerna ha skandinaviska namn och där Peter Stormare slänger ner folk i flistuggen. Någon flistugg fanns naturligtvis inte här, men det var smärtsamt nog att försöka komma ihåg allas namn, vilket eventuellt släktskap de hade till mig och om man faktiskt inte hälsat på den där herren en gång tidigare under kvällen. En del av detta kunde jag dock lämna till min bror, som haft betydligt mer koll på sånt här. Och jag kunde ägna mig åt en sysselsättning jag behärskar bättre – nämligen att prata. Och detta skötte jag så bra att jag till och med missade att ta dagens mest självklara bild – den på den färdigtillagade grisen. Dessutom glömde jag bort att detta prat troligen inte var den rätta medicinen för att bota min ömmande hals. Tvärtom.

Men maten var superb, jag fick beröra mitt favoritämne – Trump måste vara en psykopat och jag fick kunskap om att nästa år (eller om det redan var i år, det fanns delade meningar) kommer marijuana bli lagligt i Kanada. Efter att jag fått några dunderpiller av min femmännings sons fru called Wanda (tror det blev rätt) så släppte också halsontet något.


Söndag 30 juli

Efter att jag på morgonen bevisat för mina kanadensiska vänner att jag inte drivit med dem när jag förklarat för dem att det i Sverige finns den hedervärda sysselsättningen kobingo (har svårt att minnas hur vi kom in på detta samtalsämne dagen innan) så satte jag och brorsan fart på den inhyrda Jettan norrut, med kurs nationalparken Elk Islands som trots namnet inte ligger på någon ö utan i markerna öst om Edmonton. Mest känd för sina bisonoxar.

Innan vi skulle svänga in till nationalparken måste dock kroppen ha sitt. En toalett måste besökas och kaffe, gärna lunch intagas. Vi såg vår chans därtill när något som gick under namnet Ukrainien cultural heritage village nånting. Problemet var bara att de tog 15 dollar i inträde och för att inte det skulle handla om världens dyraste drill så kände vi oss tvungna att vandra runt och titta lite på ukrainarna. Det blev faktiskt en riktigt trevlig vandring bland gamla kyrkor, polisstationer, skolor och skitiga grisar.

Väl inne i Elk Islands hittade vi inga bisonoxar. Däremot mycket folk (Kanadensarna hade varit ute och tältat under helgen och de höll nu på att packa ihop tält, kanoter och ölbackar) och en del fåglar. Men precis som hos ukrainarna fick vi oss en trevlig promenad j en perfekt temperatur för denna sysselsättning.


Måndag 31 juli

Idag har vi åkt söderut. Och samtidigt ordentligt bakåt i tiden och hälsat på dinosaurerna i Royal Tyrell Museum utanför Drumheller. Hade man hoppats på att hamna mitt i en Jurassic Park-inspelnig blev man lite besviken, De enda levande djur vi stötte på var de jordekorrar som hade gett sig den på att få en del av min blåbärsmuffin, En inte allt för omöjlig uppgift skulle det visa sig.

Men trots att utställningen mestadels bestod av döda ben var den mycket intressant.

Efter detta besök och en snabbvisit i nutid - donuts på det förre hockreyproffsets Tim Hortons snabbmatskedja samt första besöket på en kanadensisk bensinstation – åkte vi tillbaka till mitten av 1900-talet och träffade ett gäng kolarbetare. Eller rättare sagt den hängbro -  Suspension bridge – som de använde sig av för att ta sig över floden till deras arbete i kolgruvorna. En vandring som inte var något för den höjdrädde. Bron gungade ganska rejält redan då ett tiotal personer gick på den. Hur den betedde sig när 100 kolarbetere snabbt ville komma hem från jobbet vågar jag inte tänka på.

Den historiska dagen avslutades med att vi fascinerades av de s.k hoodooserna, Bergsformationer som formats genom åtskilliga miljoner år. Otroligt att de fortfarande står upprätta, Formationerna – och landskapet runt dem påminde inte så lite om Kapadokien som jag och brorsan upplevde under vår Turkietresa. Men som brorsan mycket riktigt påpekade. Här var det betydligt mindre snö och en aning varmare.

Sedan var det dags att återvända mot Ferrntosh. Men ett middagsstopp hanns med på en Kina-restaurang i Three Hills – A&W family restaurant. Den absolut värsta sylta jag upplevt. En tjattrande kinesiska i princip tvingade oss att ta                                            buffén som troligen bestod av rätter som tillverkades när restaurangen öppnade för dagen. När detta skedde förtäljer inte historien eftersom öppettiderna av någon anledning fallit bort från restaurangens entrédörr. Det var nästan att jag till och med kände en bismak av mögel av vattnet som kinesiskan erbjöd oss. Och även gafflarnas kvalité var undermålig. Efter ett tag upptäckte jag nämligen att gaffeln, som jag trodde var av rostfritt stål, hade vikit sig ordentligt. Uri Geller hade inte gjort det bättre. 



Hem