Januari2020

Torsdag 2 januari

Ny månad, nytt år och nytt decennium. Som jag nämnde i inlägget i december har jag i år planer på att uppdatera bloggen lite oftare detta år. Och då börjar jag med en återblick till 2019. Mer exakt till 2019 års sista dag. Ja, faktiskt sista skälvande timmar.


Jag hade då nämligen, inspirerad av Tage Danielssons värv, försökt mig på att sammanfatta året som gått på vers. Och på allmän begäran, här kommer verket.


Att sammanfatta detta år blir en pärs

Så jag försöker ta det på vers

Så fort det fladdrade förbi

Dagar och veckor gjorde snabbt sin sorti


Vad var det vi såg, hörde och kände

Kort sagt vad från var det som hände

En svensk tonåring fick Trump att se rött

Samtidigt som han den där nordkoreanen mött


Och förnekat att vi hotas av allt skit

Vilket gjorde att miljön i Madrid gick på en nit

Här hemma skjuts och sprängs det vilt

Ungdomar som i mössparkeringen drabbats av tilt


Och över partigränserna nu ropen skalla

Hårdare tag och längre straff efterlyser alla

Men är det tillräckligt för att vända pråmen

Att bara försöka bota symtomen


Att enbart stoppa de stygga

Gör det oss alla mer trygga

Om ett enat land verkligen är apellen

Så är aldrig vi mot dom rätta modellen


Men roligt var det dock att ta en färja

För att på gotländsk jord få härja

Så från Fårö till gubben med näsa så röd

Och bondestuga med fantastisk himlaglöd


Sågs vi ynglingar så ystert skutta

Och Holmbergs fick till och med tid att putta.

Och jag slog mig till slut fri

Och drog några veckor till Tennessee


Så att vara livsnjutare fortfarande det går

Så jag önskar därför er alla ett gott nytt år

Och jag säger till alla runt detta bord

Att fortsätta snurra kommer nog vår jord


Vad som händer vete katten

Men jag får jag ta på mig spådomshatten

Så blir vi äldre hela högen

Om nu inte doktorn är förmögen


Att forska fram ett

Piller eller en tablett

En medicin så tung

Att den håller oss evigt ung


Fredag 3 januari

Hemkommen efter en stek, lite öl och en kaffedrink på den amerikanska restaurangen Church Street så slår jag mig ner framför TV:n för att se seriefinalen i hockeyallsvenskan mellan Björklöven och Karlskoga. Och jag ska inte säga att det jag ser chockar mig, eftersom det sett ut på detta sätt i princip hela säsongen. Men att se ett lag som under 15 års tid harvat omkring i ett medelmåttans hockeyträsk plötsligt köra över allt motstånd är fascinerande, rörande och sååå underbart.


5-1 var i underkant. Det enda negativa i matchen var en rejäl indianare samt att Cmores sändning under drygt en period saknade ljud. Allt annat var ren hockeygodis. Och det är inte bara det att de gör fler mål än motståndarna. De gör vackrare mål också. Har följt Löven sedan 1980 och jag tror inte jag sett laget spela roligare hockey sedan säsongen 1986/87 – och då slutade det med SM-guld…


Måndag 6 januari

Måndag, trettondag jul och gårdagens jogging/promenad gör sig påmind. Dessutom synnerligen svårväckt idag. Så jag väljer stillheten. Bland annat har jag äntligen lagt in nya bilder från min senaste Londonresa. Bara ett drygt år efter resan. För er som väntar på bilder från Nashville – så kan jag berätta att de är på väg.


Tisdag 7 januari

Då hände det då ännu en gång. En person skyddad av en butiksdisk har frågat om jag ska ha seniorrabatt.


Första gången detta hände var i London våren 2008. Jag skulle besöka London Aquarium, hade tagit på mig min nyinköpta hatt, inköpt på en av Londons vad jag trodde mer ungdomliga butiker och framför mig stod en flicksnärta som precis lämnat blöjåldern. Hon funderade om jag skulle ha en seniorticket? Jag, en ungdom klädd i en läcker hatt!


När jag dryga tre år senare besökte Island tillsammans med min bror kom en kärr… förlåt dam, fram till oss och funderade om jag var ute och reste med min son. Det skiljer 5 och ett halvt år mellan oss…


Flicksnärtan från London kan säkert förlåtas med ursäkten att hon var i åldern där man tycker att alla över 30 är gamla och tanten på Island var säkert lätt senil.


Men hon på apoteket – hon skulle jag säga var i min ålder. Men jag är väluppfostrad så jag kommenterade aldrig detta. Inte ens när hon påpekade att jag skulle ha sagt ja, då hade jag ju fått rabatt.


Onsdag 8 januari

Jag läser i Gefle Dagblads webbtidning att mikrobryggeriet Hopsie Daisy har begärt sig själv i konkurs. Inte så konstigt med det egentligen. Överetableringen bland mikrobryggerier är stor. Men för mig personligen kan detta innebära att jag inte längre kan skryta med att jag (nästan) bor granne med ett bryggeri.


Nu ger artikeln mig lite hopp, eftersom det står att det inte är klart om det finns någon som kan tänka sig ta över – men på kanske finns en liten förhoppning i alla fall…


Men å andra sidan skulle jag heller inte ha något emot om den tidigare verksamheten fyller den aktuella lokalen. När jag flyttade till Brynäs låg nämligen ett bageri där. Och inget går ju upp mot en härlig doft av nybakt bröd som sprider sig över staden.


Fredag 10 januari

Skönt att veta att min bil mår bättre än vad jag gör. Men jag tror faktiskt att febern gick ner under besiktningsbesöket, eller kanske det var under det efterföljande besöket på Maxi. Nu blir det i alla fall en helg med fokus rehabilitering.


Söndag 12 januari

Snapsar ingefärashots samtidigt som jag sväljer hosttatbletter. Hjälper dock föga. Kämpar mot en impuls att intubera mig själv mes ett snabbt snitt i luftstrupen, bara för att kunna peta bort slemmet som ligger och oroar och gör så att varje djupt andetag ackompanjeras av en rossling som för tankarna till forna tiders sanatorium.


Fick göra en blixtutryckning till Kvantum och efter den cykelturen (högst 800 meter) andades jag så tungt att man kunde tro att jag genomfört ett maraton Och det berodde troligen inte så mycket på att bakdäcket var dåligt pumpat.


Så jag funderar på vad som är värst. Den akuta förkylningsfasen eller den där rehabiliteringsfasen som gör att man tror att man har tillfrisknat.


Onsdag 15 januari

Det var ju flera månader sedan som jag återvände från Nashville. Längtan bort börjar öka.  Så i måndags gjorde jag slag i saken. Japan here I come.


Det var efter modigt övervägande som jag valde Japan. Egentligen tittade jag på en resa till Vietnam. Och egentligen så kanske det skulle vara ett resmål mer i min smak. Dessutom var den resan i det närmaste bara hälften så dyr. Men i slutänden var det nåt med Japan som lockade lite extra. Att besöka Tokyo, Fuji och Hiroshima kändes oemotståndligt.


Så den 28 mars bär det iväg. Och lagom till påsken traskar jag på svensk jord igen. Förhoppningsvis med massvis av goda japanska minnen.


Lördag 18 januari

Ica Maxi hade inte mindre än fem olika typer av semlor. Men av någon anledning inte den vanliga klassiska semlan. Om man nu undantar en minivariant.


Så jag valde istället vaniljsemlan, som kändes vara den som smak- och utseendemässigt låg närmast den klassiska varianten.


Så var de alltså idag dags för min semmelpremiär för denna säsong. Åtskilliga veckor före fettisdagen. Traditionen är inte lika stark som tidigare.


Söndag 19 januari

Minns tillbaka till Nashville. Nu kan även ni följa med dit. Se mitt bildspel.


Onsdag 22 januari

Jag är drabbad av telefonterror. Under sådär tre-fyra dagar har min telefon ringt ganska ofta. Nummervisaren visar på ett för mig okänt nummer.


Nu tillhör jag ju den sorten som inte svarar i telefon när jag ett samtal kommer från ett okänt nummer. Är det någon som vill mig något kan de ju tala in ett meddelande på mitt mobilsvar. Och jag vill inte hamna i situationen att jag skäller ut någon stackars ungdom som försöker tjäna in lite extra slantar.


Men jag blev ändå intresserad av var alla dessa samtal kom ifrån. Det var alltid olika nummer. När det gäller vanliga försäljarsamtal återkommer ju numren gång efter gång. I alla fall nummer som är snarlika.


Så jag tog hjälp av Eniro. Så döm om min förvåning då jag upptäckte att samtalen kom från till synes helt vanliga privatpersoner. Framför allt bosatta i södra Sverige. Min teori över detta var att någon satt ut en annons på exempelvis Blocket och av misstag satt mitt nummer på annonsen. En siffra fel kan ju få stora konsekvenser.


Med denna teori i ryggen valde jag att frångå min policy om att inte svara på okända nummer. Så när det kom ett samtal från ett nummer som enligt uppgift tillhörde någon i Kista så svarade jag. Bara för att mötas av en röst långt bort, talande engelska med skarp brytning, hörbarhet noll komma ett. Jag lade på snabbt.


Även nästa samtal svarade jag på, effekten var densamma. Enlgt Eniro kom det samtalet från en dam från Skåne. Icke då.


Så nu återgår jag till min policy att inte svara på okända nummer.


Torsdag 23 januari

I nästan ett dygn var den försvunnen, musmarkören. Helt utan förvarning gick den och gömde sig. Troligtvis kom jag åt ett kortkommando som aldrig används. Eller då var det bara datagudarna som ville jävlas. Inte första gången i så fall.


Under ackompanjemang av en svada av svordomar så jobbade jag mig igenom datorns inställningar, tryckte på måfå ner funktionstangenter, datorn startades om ett flertal gånger och nya svordomar briserade. Men pekaren förblev borta.


Efter tips av en arbetskamrat så dubbelklickade jag på musplattan. Men ingen effekt. Nya svordomar. Jag hade ju satt mitt hopp till denna metod. Och mina åtgärdsidéer började sina. Försökte googla. Men i den mån det fanns lösningsförslag på detta problem var de för mig rena grekiskan. Dessutom av typen ”Det här kan kanske fungera”.


I desperation så tryckte jag ner ctrl-knappen och gick igenom funktionsknapparna. Och när jag kom fram till F6 så dök plötsligt en svart ruta upp på datorn som konstaterade ”Touch pad enable”. Och sedan dök en markör upp. Och det var kanske den största markör jag sett. Dessutom skrikande lila. Under min jakt på den försvunna markören hade jag i alla fall att ställa om storlek och färg på rymmaren.


Så ctrl F6 glöm inte det.


Måndag 27 januari

Idag hände det, det vi alla till mans gått och väntat på. Kanske lite tidigare än vad i alla fall jag trott.

Meteorologen på TV:n förklarade allvarligt att nu börjar vädret sakta bli lite mer vintrigt. Samtidigt visade han en karta med ett stort regnmoln över Gävle.


Snö får vi kanske se i april.


Torsdag 30 januari

För låt säga en månad sedan så tappade min cykels bakdäck luften. Bytet gick inte så bra, jag tvingades sätta tillbaka den gamla ventilen. Trots nytt däck så har jag fått pumpa däcket si så där var tredje dag. Började fundera lite över statusen på ventilen.


Köpte därför nya ventiler på Clas Ohlson. Visade sig att det inte var så lätt att byta ventil heller. Den gamla hade nämligen kilats fast. Till slut fick jag ta fram en tång och likt en tandläkare bända loss den trilskande tan.. förlåt ventilen.


Lyckan var stor när jag pumpade upp cykeln. Nu borde det ju ordna sig. Nästa dag var det besvikelsens tur att vara stor. Pumpen måste fram igen. Och nu var det så att jag måste pumpa varje dag. Ja, igår försvann till och med luften under min arbetsdag. Så när passet var slut fick jag styra cykeln till cykelreparatören Posas cykel där de har en pump i väggen. Jag fyllde upp däcket rejält. Till och med så att jag fick släppa ut lite. Ville ju inte spräcka däcket totalt. Bestämde också att köpa ny slang dagen efter.


Därför var förvåningen rejält stor i morse då jag möttes av ett däck hårt som sten, i alla fall någon av de mjukare bergarterna. Och likaledes var det nu på eftermiddagen.


Min lekmannamässiga teori är att den nya ventilen kanske krävde ett rejält tryck för att fungera optimalt. Ett tryck som min lilla fotpump inte kunde ge den.