januari17

Måndag 2 januari

Jag inleder årets bloggande med att publicera årets nyårstal. Skrivet under en så där lagom lång tågresa mellan Gävle och Umeå.

Gott nytt år

I år tänker jag inte hålla talet till kvinnan.

Detta beror inte på att allt är sagt om qvinnan. Och inte heller på att jag tycker mindre om er. Tvärtom.

Men efter 53 år har jag äntligen samlat mod för att erkänna att jag aldrig har förstått – och aldrig kommer att förstå er riktigt. Troligen är väl detta också grunden till min kärlek till er.

Istället blir det här en personlig reflektion över året som gått, livet vi lever och hur vi behandlar varandra.

Frågan är dock om ett år som givit oss flyktinggravar på medelhavet, demokratisk kollaps i Turkiet, stadsunderstödd rysk doping och Donald Trump är värd att få ett eget tal. Nu är jag ju medveten om att inget av detta är nya företeelser som 2016 ensam bär skuld till. För tusan, Trump har ju med god marginal passerat en svensk pensionsålder. Men så länge han bara spelat monopol med sina hotell på Manhattan så har det inte stört mig nämnvärt. Men att han snart kan börja spela Risk på världens spelplan skrämmer mig.

Under året har jag också på allvar börjat fundera i vilken värld vi lever egentligen. En värld där en mörkhyad pojke stolt poserande med en luciakrona skapar sådan hatstämning att pojkens familj måste be Åhléns att dra tillbaka bilden.

Det gör mig ledsen.

Och en värld där en kvinnlig sportkommentars kommenterande av SHL-matcher gör att vissa anonyma fegisar tar sig rätten att fylla kommentarsfält med ord som för länge sedan borde vara utrotade från det svenska språket.

Det gör mig ledsen.

Och en värld där personer runt omkring mig som inte är födda med blont hår och blek hy vittnar om att de lärt sig leva med att utsättas för glåpord och påhopp av till synes vanliga sansade människor. Att det börjar bli så vardagligt och accepterat i samhället att ingen verkar bry sig längre. Det abnorma har blivit norm.

Det gör mig ledsen – så ledsen.

Men det gör mig också oerhört tacksam för att jag råkar vara en blond heterosexuell man med blek hy, född i Sverige och sprungen från generationer av äkta nordbor. Är också oerhört tacksam för mina föräldrar som på något sätt lärde mig att respektera andra människor. Att öppna dörrar istället för att stänga dem.

Men vad gör jag egentligen för att förbättra det hela? Vad kan jag göra? Konflikträdd har jag ju alltid varit.

Min medicin mot det har blivit att gå till mig själv. Försöka bjuda på ett extra leende, möta folk med respekt och på något underligt sätt hoppas att det smittar.

Och kanske lyckas jag också göra någon därute lite glad. Lite mer benägen att möta någon medmänniska med lite extra respekt. Och på något sätt kanske det där lilla vänliga ordet, den där varma kramen, det där naturliga leendet genom celldelning sprider sig ut i samhället och blir en del i den motkraft som till slut besegrar ondskan, girigheten, maktlystnaden och rädslan som flyttat fram positionerna i en allt kallare värld.

Detta skulle göra mig så glad, så glad…

Och en del i detta arbete är den fantastiska middagstillställning som vi har ikväll. Den värme, de skratt, den otvugna gemenskap som våra återkommande middagar skänker mig fungerar som en jetmotor för mitt vardagliga liv. Här hämtar jag kraft, ork och livsgnista.

Så tack govänner, skål och gott Nytt år.


Fredag 6 januari

Det tog ett drygt halvår med automatväxlad bil. Nu är min kompetens att köra växlat helt försvunnit. Skulle låna brorsans Kia. Men jag fick inte ens igång skrället. Nä jag vred på nyckeln tändes instrumentpanelen och allt såg normalt ut. Men sedan när jag vred nyckeln det sista halvvarvet hände absolut ingenting – inte ett ljud kom från bilen. Det enda som hände var att instrumentpanelen slocknade. Brorsan tog min plats. Naturligtvis startade bilen då direkt. Han stänger av bilen och jag gör sedan ett nytt försök. Inte ett ljud.

”Trycker du ner kopplingen frågan brorsan? Kopplingen??? svarar jag. Ja kopplingen måste tryckas ner förklarar han.

Vem fasen använder kopplingen nuförtiden, tänkte jag. Och vem fasen bestämde att kopplingen skulle sitta till vänster?

Sedan var det dags att glida iväg. Och tydligen att växla. Kändes onödigt. Och Kian hade till och med sex växlar. Kunde ju bara resultera i träningsvärk i vänsterhanden. Och sedan måste man tydligen tänka på att växla ner när man ska svänga. Och då måste man tydligen trycka ner kopplingen först. Alltså pedalen till vänster.

Att jag sedan vid avslutad tur letar efter avstängningsknappen kan dock inte skyllas på den manuella växellådan. Utan mer på Toyotas lösning på en bil utan startnycklar.


Måndag 30 januari

Elbesparing? Eller bara en hjälp till oss sönderstressade nutidsmänniskor på väg in i senilitetens tidsålder?

Ja, jag vet faktiskt inte, men ibland tänker jag irriterat att det har gått för långt. Jag talar om tekniska apparater som stänger av sig själv när de tycker att de har arbetat tillräckligt.

Visst, jag har vant mig vid att mobilen låses efter ett tags inaktivitet och att datorn slår igång skärmsläckaren när man vänder ryggen till.

Men behöver TV:n börja räkna ned då det är som mest spännande i hockeymatchen. Och när man väl lyckats hitta fjärrkontrollen och ostört lyckats njuta av matchens sista minuter så börjar en ny nedräkning. Denna gång är det Tivo-boxen som tänker lägga av. Till skillnad från TV:ns 30 sekunder ger boxen mig en frist på två minuter. Vilket verkligen behövdes eftersom fjärren på något sätt har tagit på sig maskeringsklädseln och försvunnit i närheten av soffan.

Ska sägas att på TV:n finns det en knapp som tydligen ska stänga av denna funktion. Det enda felet är att den inte verkar fungera.

Och kommer jag till jobbet fortsätter teknikens terror. På grund av ett väldigt växlande ljusläge i det öppna landskapet har jag begåvats med inte bara en – utan två – skrivbordslampor. Av samma typ. De tänds på genom att man smeker dem bakom lampdelen. Och de är tydligen inställda att släckas ungefär efter fem timmar. Med andra ord strax efter min lunch så slocknar lamporna en efter en. Låt vara att lamporna tydligen tackat ja till en deltidstjänst, jag jobbar fortfarande heltid…




Hem