flyttning

Var jag har vattenpasset? Ja, det ligger väl i garderoben. Eller i förrådet. Möjligen hemma hos mina föräldrar…

Ett vanligt uttalande i den nilssonska lägenheten. Jag är nämligen flyttningsproffs, och efter min senaste flyttning blev det som vanligt lite rörigt.

Bakgrunden är att jag för en gång skull skulle flytta från en större till en mindre lägenhet. 60 kvadrat på Furuvägen i Halmstad skulle bytas mot 40 kvadrat på Tomtebo i Umeå. Och vad värre var, garderobsytorna skulle minska.

Min, som jag tyckte, geniala lösning var att dela upp mina ägodelar i tre grupper; använder ofta (lägenhetens garderober), använder ibland (lägenhetens förråd) samt använder i stort sett aldrig (hos föräldrarna).

Man ack, den geniala lösning som inte har svarta hål. Hur ofta trodde jag att jag använde mitt vattenpass?

Folk i min närhet – och även jag själv faktiskt – suckar ibland åt anhopningen av ! prylar som år efter år ligger oanvända i mina gömmor.

Varför slänger du inte skräpet, brukar det frågas.

Nää, för snål, sakerna kan ju faktiskt komma till användning senare. Och vet ni hur mycket jag betalade för den där ljusstaken i renhorn?

– Men sälj dem då?

Nää, för lat. Vilket jobb med annonser, telefonsvarande och affärsuppgörelser. Allt för att få ut några få tior. Då kan jag ju lika gärna slänga grejorna.

Men här kommer mitt liv som van flyttare in. Det är nämligen mer eller mindre kutym att man lämnar någon sak efter sig när man flyttar.

Således blev ett diskställ bortglömt på Seminariegatan, en takplafond låg kvar på Gamlebygatan och köksgardinerna hängde kvar på Stövarevägen.

En liten förändring i mitt beteende kunde dock skymtas när jag nu senast flyttade från Furuvägen. På grund av platsbrist i den inhyrda flyttbilen bestämde jag mig för att rensa lite bland mina pinaler. Bland annat bestämde jag att mina två tältsängar skulle få syna en avfallsanläggning på närmare håll.

Men när jag precis var på gång att lasta in sängarna i bakluckan på min Saab hanns jag ifatt av min granne och tillika värd, en man som av husets källare att döma, sparade på om möjligt än mer skräp än vad jag gör.

– Va, ska du slänga de där. Det kan du väl inte göra. Vill inte du ha sängarna så tar jag dem.

Sålunda kom det sig att i en källare på Furuvägen i Halmstad står två tältsängar, troligen utan att komma till användning, medan i en lägenhet på Tomtebo i Umeå, blir jag uppmanad av besökande kamrater att köpa in en tältsäng. ’’Det är ju så obekvämt att ligga på enbart en madrass’’.