föräldrar


Mamman såg ner på sin tremånader gamla dotter ”Ja, hon liknar sin far, det säger alla”

   Och visst, även jag hade sett likheten, men av artighet hållit tyst. Det kan ju vara känsliga saker det här.

Men mamman verkade inte alltför ledsen. Tvärtom. Det var ju världens vackraste barn, och vad gör det då att hon är lik sin far?

Inte heller dottern Agnes verkade misstycka. Hon fortsatte att med stora ögon fixera lägenhetens tak och med ett lätt jollrande framhäva hur underbart hon tyckte att livet var.

Jo, vänta du, tänkte jag i mitt stilla sinne. Vänta du bara…Kommer det någon om tjugo år och påstår att du är lik dina föräldrar, hur underbart är livet då..?

För det är ju så att de flesta av vi jordevarelser delar en gemensam skräck. Skräcken att vi ska börja likna våra föräldrar. Det är första tecknet på att man börjar bli gammal, säger folk… En påminnelse om att det nu är dags att teckna pensionsförsäkring, skaffa en stadgad tillvaro och sluta springa på en massa partyn. Kort sagt en tid till att börja förbereda sig för ålderdomen.

Vid sommarens besök hos min syster i Stockholm upptäckte jag att hon hade hamnat i en ”hjälp, vad jag börjar bli lik min mamma”-kris. Och när krisen slår till, så slår den till på alla fronter, både kroppsligt, själsligt och beteendemässigt. Och att syrrans kris inte var psykosomatisk, utan enbart underbyggd med fakta upptäckte jag tydligt, när hon gång på gång tilltalade mig David (vilket egentligen är hennes mans namn). Jag har nämligen de senaste tjugo åren fått heta Jonas, när jag kommit hem till min mor. Att min mor, som trots allt var med och bestämde mitt namn en gång i tiden inte kan skilja på sin son (alltså undertecknad) och sin bror (som förstås heter Jonas), har jag fått acceptera, men ska nu min syster börja på samma sätt, riskerar det hela att utveckla sig till en personlighetsklyvning.

Men när det gäller att bli lika sina föräldrar ska väl inte jag kasta sten i det alltför bräckliga glashus som jag befinner mig i. Det är nu över tio år sedan som jag med min fasa upptäckte att jag hade börjat att vila hakan i handen på samma eftertänksamma sätt som min far alltid gjort. Det tog flera år innan jag lyckades bli av med den ovanan.

Men dessa tankar var Agnes helt främmande. Tids nog ska väl hon också hinna oroa sig över att bli för lik sina föräldrar. Den här dagen var hennes största bekymmer att försöka lista ut vart mamma och pappa hade släpat henne den här gången och när det var dags att äta igen.