Augusti20

Söndag 2 augusti

Den första quartern av min semester är nu avklarad. Har stannat till i Gävle för ett tvättbyte samt att samla lite kraft inför quarter 2. I morgon styr jag Aurisen mot Västerbotten. Det är bara att hoppas att ledigheten fortsätter på samma trevliga sätt som den inletts.

Gårdagen tillbringade jag i Gårdsjötorp, ett trevligt ställe utanför Örebro i den närkingska delen av Kilsbergen. Där umgicks jag med ännu trevligare folk i akt och mening att fira en av dessas 40-årsdag. Det blev bad i tjärn, grillat älgkött och fläskkött och slutligen övernattning i Skogstorpet. Där jag i morse väcktes av något som verkade som steppande fåglar på taket.      


Måndag 3 augusti

Det tar längre och längre tid att ta sig mellan Gävle och Bergnäs. Idag tog det närmare nio och en halvtimma. Detta efter två fikastopp (Tönnebro och Bölesjön), en matpaus (Umeå) samt ett kortstopp (någonstans mellan Hudiksvall och Sundsvall). Och jag verkar bara bli tröttare och tröttare av färden.


Nu kan det ju förstås kunna skyllas på att det faktiskt är måndav. Vet dock inte om detta skulle hålla i någon rättegång.

Hursomhelst lovade jag att jag skulle ta med mig solen upp till Västerbotten, men strax innan Örnsköldsvik började den sakta efter. Dock med ett löfte att hinna fram till i morgon.  


Tisdag 4 augusti

Enligt prognosen skulle det idag komma noll millimeter regn idag. Denna prognos funderade jag över när jag stod på den regnsjuka myren och regnet öste ner från en helmulen himmel. När jag gick ut för att plocka hjortronen så sken ju solen. Detta väder var liksom inte beställt.


I år är det ett rejält hjortronår, det kunde jag snabbt konstatera. Men även att jag väl var lite sent ute. Kändes ibland som jag plockade mer bär från marken än från hjortronbladen.


Fredag 7 augusti

Fick ett infall att plocka bort lite lövträd och gran runt färskvattenbrunnen på farmen idag. Föga anade jag så mycket kvistar, toppar och annat restmaterial det skulle bli. Det räckte till en mindre majbrasa som placerades bakom vagnslidet. Och resultatet blev också en inte helt oansenlig vedhög som lades för torkning och senare uppkapning. Men detta får bli ett annat år.


Lördag 8 augusti

Det var revansch inskrivet i schemat. Förra året förlorade jag två (kan ha varit tre) omgångar minigolf mot brorsan. Och detta dessutom på hemmaplan i Gästrikland. Sådant kan icke accepteras. Allt måste ställas till rätta. Och platsen för detta var Lufta Camping i Ånäset.


Det var länge sedan jag spelade minigolf i Ånäset. Och sedan mina senaste försök hade en del hänt. Borta var de slitna bruna banorna som dessutom var extra konditionskrävande eftersom risken fanns att man fick jaga bollen nerför det berg på vilket huvuddelen av banorna var belägna. Tror att det med tiden även blev en del bortslagna bollar.


Nu är det äventyrsgolf som gäller. Hål som går genom traktorer, ostar och utedass. Och mobila flaggor som talar om vilket hål det handlade om. Själv behövde jag 30 slag för att klara av den 12 hål länga banan. Och revanschen var fullbordad.


Att sedan brorsan vann kvällens kubb-challenge med 2-1 i set (vi spelade tre omgångar) skyller jag på att det var skillnad från vilket håll man spelade i. Och brorsan hade den bättre sidan två under två omgångar.


Söndag 9 augusti

Hemester och Svemester är ju ledorden denna sommar. Och när vi funderade på vad vi skulle döda en vacker sommarsöndag med så föll valet på Bjuröklubb, en fyr med sommarcafé beläget vid kusten öster om Lövånger. Faktiskt besjunget av Laleh, en låt skriven under hennes västerbottniska år.


Trots att fyren bara ligger cirka sex mil från barndomshem, har jag inget minne av att jag någonsin besökt stället. Annars låter det som en plats dit pappa skulle ha dragit med sig fru, fyra barn och vår Saab 95 en solig sommarsöndag. Men icke. Varken jag eller brorsan kunde komma ihåg någon sådan tripp. Det närmaste jag kom var ett besök i Munkviken, söder om Lövånger då vi besökte min äldre syster som var där på konfirmationsläger.


Nåväl, vi möttes av ett soligt Bjuröklubb och slog oss ner vid en svartvinbärsbuske där vi avnjöt en rabarberpaj med grädde tillsammans med den välbehövliga koppen kaffe. Sedan tog vi oss en promenad upp till fyren och kunde på vägen upp få oss till livs en del historisk kunskap  gällande fyren och omgivningarna runt denna. Promenaden upp måste dock kombineras med en säker hand på hatten, eftersom det fläktade rejält uppe på toppen. Men det var varma vindar, så jag behövde inte förbanna det faktum att jag lämnat jackan i bilen.


Måndag 10 augusti

Jag vill köpa joggingskor. Vilken sort ska jag välja?


Mitt besked till säljaren på Intersport i Umeå var kristallklart. Här skulle det shoppas, men jag har ingen aning om vad man ska söka efter. Ingen proffssko, jag springer inte så mycket. Visst kan jag ibland ha lite problem med mina knän, på utsidan. Men jag hade inga tidigare refenser. Det var ju säkert tio år sedan (minst) som jag köpte mina senaste skor. Men jag ser dock att de nya inte ska vara alltför tunga.


Med denna information försvann försäljaren in på lagret och kom ut med två varianter. Verkade bra, men kanske ett nummer för små. Efter ytterligare ett besök på lagret kom det nedslående beskedet – jag har för stora fötter. Av dessa varianter hade de nämligen inga större modeller.


Men det visade sig att om jag kunde rucka på kravet att skorna skulle vara de lättaste de hade så hade han en modell som kanske passade. En modell som säkert skulle vafa ganska lindringa för knäna också.


Så jag slog till. Och några minuter senare var jag ett par joggingskor rikare och 1900 (egentligen 1899) kronor fattigare.


Torsdag 13 augusti

Dagen började med att jag gick loss med röjsåg bland hallonris och brännässlor, sedan fortsatte de6t med att jag och brorsan i jakt på Naturpassets orienteringskontroller slängde oss genom en annan koloni av brännässla och hallonbuskar och sedan avrundade jag med lite plockning av hallon. Bland annat från de buskar som redan fallit offer för röjsågen.


Kan inte komma ifrån att dagen haft ett visst tema.


Tisdag 18 augusti

Det hade sett mörkt ut i sydväst under ett längre tag, men när jag svängde in på Torpshammars herrgårds parkering brakade det loss och det ordentligt. Skyfallet drog in över den lilla orten i Medelpad och trots hunger och viljan att utforska samhället blev jag sittande i bilen på parkeringen i dryga halvtimmen innan jag kunde börja söka efter mitt rum följandes de direktiv jag fått på telefon av en skånska som antagligen var herrgårdens ägare. När jag väl hittade rummet tilltog regnet igen och ytterligare kanske en kvart förflöt, denna gång kurade jag i det hyrda rummet. Det finns dock grader i hevetet. Träffade en annan av herrgårdens gäster som berättade att det i Nordanede - bara någon mil bort hade det vhaglat, med hagelkorn stora som pingisbollar (framgick dock inte om den aktuella gästen var fiskare, så lite källkritik är kanske anbefallet).


Men låt oss ta det hela från början. Idag var det alltså dags att lämna farmen för denna gång i riktning mot Gävle, För att slippa dö tristessdöden längs den tråkiga E4:an hade jag bestämt att lägga upp det hela på två dagar med något intressant stopp på vägen. Valet föll på Sveriges mittpunkt, utanför Torpshammar. Ska tydligen vara bra utsikt från Flataklocken och SMHI talade om fint och klart sommarväder.


Tack vare hotels.com hittade jag Torpshammars herrgård, ett boende som verkade passa mina planer bra. Det låg bara några kilometer från mittpunkten och dessutom verkade hotellet rätt så trevligt. Det är ju inte ofta jag bor på en herrgård.

Vid halv elva-tiden drog jag så iväg. Kanske inte så tidigt som planerat, men vad hade jag väntat mig. Via ett fikastopp vid Höga Kusten-bron lämnade jag så E4:an vid Birsta och åkte i riktning västerut. GPS:en var dock inte inställd på Torpshammar utan på Viskan, en liten by dryga halvmilen söder om Torpshammar. Hade nämligen läst om det så kallade Långhuset i Viskan, tydligen känd från någon Lassgård-film.


Egentligen är inte Långhuset något speciellt. Från början är det egentligen tre hus som en diversehandlare fick för sig att bygga ihop till en 70 meter lång länga som innehöll både post, bank och telegraf. Dessutom ett hotell med både bar och restaurang. Men husets flagnade färg gör att känslan av att hamnat i en gammal västern-film blir påtaglig. Upptäcker dessutom att några av grannhusen också stoltserar med liknande utstyrsel av flagnande färg. Ganska läckert. Jag upptäcker också till min förvåning att lägenheter i huset numera hyrs ut, mestadels tydligen till ungdomar. Och jag förstår hyresgästerna. Även fast att huset ligger långt ifrån någon storstadspuls, så måste det vara häftigt att bosätta sig i någon av lägenheterna. Om man nu står ut med att det då och då dyker upp konstiga personer som börjar plåta huset. Har det någonsin funnits ett fotogeniskt hus så är det detta.


Men Viskan har även annat att bjuda på där byn ligger idylliskt vid Ljungans strand. I alla fall om man är på jakt efter fina bilder. Inte minst den gamla bron över älven fångar mitt intresse.


Sedan var det så dags för Torpshammar. När jag väl kunde gå ut från mitt hotellrum utan risk för drunkning dök ett problem upp, Enligt den tidigare nämnda skånskan så var inte herrgårdens restaurang öppen, men det skulle finnas en annan restaurang i samhället. Men här hittade jag på nätet en del tvetydig information. För enligt en uppgift så hade restaurangen som gick under namnet ”Happy Days” bara öppet 11-14 måndag till torsdag. Kvällsöppet var det bara fredag och lördag. Dessutom låg den vid järnvägsstationen på andra sidan stora vägen. Nästan två kilometer bort. Jag hade för mig att skånskan sagt att den låg i närheten. Hade hon kanske bott i Norrland för lände och förlorat greppet om innebörden av ”i närheten”? Men hon hade ju också talat om en konsumbutik, och den såg jag från parkeringen. Med rädsla för att denna snart skulle stänga (klockan var fem minuter i sex) sprang jag över dit och gjorde några panikinköp så jag inte skulle möta svältdöden i Torpshammar. Och jag är inte säker på att Lassgård skulle tackat nej till att spela huvudrollen i ytterligare en dramatisk film från Medelpad –även om titeln ”Svältdöden i Torpshammar” lovade en del spänning.


På väg från återupprättades dock mitt förtroende för skånskan. För där mit emot Konsumbutiken fanns restaurangen, även den kunde vara hämtad ur en gammal västernserie. Om det nu inte var så att TV-serien som givit restaurangen dess namn – Happy Days hade handlingen förlagd till 1950-talet, eller möjligen 1960-talet. Och den var så öppen den kunde vara, då det kvava vädret gjorde att man ställt alla upptänkliga dörrar på vid gavel för att skapa lite svalkande korsdrag.


Och inne i restaurangen möttes man av en klart USA-inspirerad inredning från det glada 60-talet och Elvis i högtalarna. Små modeller av gamla amerikanska vrålåk förgyllde inredningen och jag beställde en Cadillac. Vilket i detta fall var namnet på en av de tre varianterna av hamburgare som menyn erbjöd. Konstigt nog kunde en ölälskare som jag enbart handla svensk öl till detta. Här verkade man inte tänkt hela vägen…


Onsdag 19 augusti

SMHI hade lovat strålande sol. Inte ett moln, påstod de. Men när jag vaknade i Torpshammar var det tjuvtjockt. Solen fanns bara inte där. Och jag som skulle njuta av utsikten från Flataklacken, Sveriges geografiska mittpunkt. Det var ju liksom därför jag befann mig här.


Så jag tänkte att jag skulle avvakta någon timma. Tog en promenad genom Torpshammar, det gick ganska fort, samhället är inte stort. Men strax efter tio gav jag upp. Ingen lättnad i dimman i sikte. Så jag fick helt enkelt bita i det sura äpplet. Jag skulle ju i alla fall ha besökt Sveriges geografiska mittpunkt. Att jag skulle gå miste av utsikten, fick jag helt eneklt svälja.


Men då jag lät min bil klättra upp från Ljungadalen märkte jag att jag kanske inte alls behövt vänta. För som genom ett mirakel, lättade det. Det visade sig att dimman var högst lokal för området runt Ljungan. Uppe på Flataklocken reagerade solen. Inte ett moln syntes till. Om man nu undantar den där dimbanken som låg över Ljungan förstås. Och den gjorde bara att utsikten fick en extra dimension.


Uppe på Flataklocken fanns redan ett par som precis som jag övernattat på Torpshammars värdshus och liksom jag väntat någon extra timme, eventuellt i onödan, innan de gav sig väg upp på berget. Efter ett tag begav de sig dock mot nya äventyr. Och då var jag helt ensam däruppe. Och en otrolig själslig harmoni sprider sig i hela kroppen. Det är jag, tystnaden, berget och utsikten. Och jag sjunker ner i en av de bänkar som vanligtvis befolkas av fikagäster (caféet var stängt för säsongen) och bara njuter.


Söndag 23 augusti

Vädermannen på TV berättar att nu är värmen över för denna gång. Och hörde jag inte till och med ordet snö nämnas. Kanske inte i Gästriklands kustland, men ändå. Och ute kom plötsligt ett rejält regnväder.


Jo, ni har förstått rätt. Efter fyra veckors semester så återvänder jag i morgon till jobbet. Hösten kan börja.


Onsdag 26 augusti

Jag vet inte om det är det faktum att semestern är slut och vardagen anfallit. Eller kanske är orsaken att finna i det småkyliga vädret. Inte minst på morgonen. Eller så är det väl en släng av Covid. Men jag har under veckan känt av en förkylning. Världens lättaste förkylning i och för sig, men ändå… En liten ömhet i halsen och då och då kommer det en nysning. Kanske jag blivit allergisk?


Ikväll tänkte jag utmana ödet. Åkte utr till Hemlingby för att klara  av Gävle OK:s Veckans bana. 2,7 kilometer fågelvägen. Antingen skulle denna tur få förkylningen att blomma ut helt eller så skulle bacillerna jagas på flykten, tänkte jag.


Resultatet blev en av de snabbaste tiderna jag någonsin noterat på Veckans bana och kanske att det halsonda försvann någon timme. Men just nu kan jag bara konstatera att det verkar vara status que. Så var det med mina medicinska teorier.


Söndag 30 augusti

Flygfän och annan ohyra hör sommaren till. Men formen av plågorna växlar. Tiden före midsommar är det framförallt myggen som surrar runt mitt huvud. Men de tappar liksom stinget framåt högsommaren. Men då kommer istället sommarens värstingar, bromsen. Och alla dessa flugor.


När jag idag tog mig runt bana C på Gävle OK:s Veckotur i Norra Åbyggeby så kunde jag konstatera att det varken fanns mygg, flugor eller bromsar. Men spindlar. Och sedan många andra flygfän. Av ej identifierad art. Tyckte att det kröp runt öronen och på min hals hela tiden. Och minst två vingbeklädda småkryp fick jag med mig hem. Deras öde beseglades dock då jag helt sonika spolade ned dem i toaletten.