Mars2009

Måndag 2 mars

Nu börjar Gävle likna Halmstad. En massa människor som förvirrade springer omkring på stan för att slutligen fråga undertecknad om vägen. Som om jag skulle ha någon aning…

När jag 1995 flyttade till Halmstad var detta en av de första saker som slog mig. Under mitt första halvår i staden var det fler som frågade mig om vägen än sammanlagd under mina dryga 30 år. Som om jag såg ut som en infödd??? Men med samma glada humör som alltid skickade jag folk runt i Halmstad. Och troligen följde mer förvirring.

Som sagt var, nu börjar samma fenomen dyka upp i Gävle. Idag kom det fram en stackars grabb och frågade var Polhemsskolan låg. Du är ju där, sa jag och pekade på byggnaden som grabben just kom ifrån, i alla fall tror jag det… Jag ska här erkänna att jag har lite diffusa kunskaper om skolorna i Gävle. Det är ju inte precis så att jag har ärende dit varje dag.

I fredags var det två tjejer i 25-årsåldern som höll på att ramma mig med sin bil. Tjejen på passagerarplatsen slängde upp dörren och frågade var Willys låg, för vi hade väl en sådan affär här…? Denna gång var inte problemet att jag var osäker var det efterfrågade etablissemanget låg, utan mer hur jag skulle få fram denna information på ett begripligt sätt. Vi stod på en bakgata (nåja…) på Söder och Willys ligger i stadens norra delar.

Dock lyckades jag haspla ur mig en skaplig vägbeskrivning, bara för att vid hemkomsten till min lägenhet slå på nyheterna och höra om bränderna i Södertälje. Eller rättare sagt om de flygblad som The Global Intifada spridit. Budskapet var tydligen att man skulle bränna ner alla affärer som sålde amerikanska varor (undrar om det finns någon affär som INTE säljer amerikanska varor) och jag började fundera om hur hårt straff det var för medhjälp till terrorism.

Men Willys-butiken är fortfarande intakt och tjejerna i bilen såg ju inte ut som några kallhamrade terrorister precis. Så kanske jag klarar mig denna gång…


Tisdag 3 mars

En elev på Konstfack spelar en psykos och tas in på psykakuten. Några andra elever vandaliserar en t-banevagn och lyckas till och med att få filmen visad på en konstmässa. Bägge händelserna skedde under konstfackselevernas slutprojekt. Hur intressant skulle det inte vara att kunna skåda in i dessa elevers huvuden.

Hur tänker de egentligen. Efter tre års studier (kan också vara fem om man satsar på mastersexamen) kommer man fram till slutprojektet. Nu ska det bedömas om man verkligen har det som krävs för att ta en plats bland landets kulturelit. Efter åtskilliga veckors funderande kommer man på det geniala. ”Vi förstör en tunnelbanevagn”. Eller ”jag ser till att hamna på psykakuten”. Ja, vad tänkte de egentligen med? I och för sig kan man ju tycka att psykos-tjejen i och med sitt handlande bevisat att det där med psykakut kanske inte var helt fel ändå.

Men mycket av det hela kan väl kanske förklaras med något i stil med ungdomligt oförstånd. Men svårare är då frågan är vad handledare och skolledning egentligen funderade med för kroppsdel. För som jag förstår så var i alla fall handledarna fullt införstådda med vad projekten skulle innehålla. Som vid alla uppsatser och projekt på högskolenivå måste ju en handledare först titta på någon form av projektbeskrivning.

Själv kan jag inte undgå att misstänka att det hela helt enkelt är ett resultat av miljön på Konstfack. Alltså att det finns någon outtalad inriktning av att det viktigaste är inte vad du gör, utan det viktigaste är att det får riktigt mycket publicitet. Och det absolut allra viktigaste är att projektet provocerar. Om det sedan finns någon konstnärlig kvalitet spelar ingen roll. För vem kan säga vad konst är egentligen. Gör en elev på konstfack en brottslig handling är det konst. Sätter eleven sig och skiter på gatan är det konst. I alla fall om eleven själv säger att det är konst. För det är ju Konstfack vi talar om.

Och min misstanke förstärks när jag läser uttalanden från skolans rektor. Oförstående tar han del av kritiken för att sedan stoppa huvudet så djupt i marken att han borde ha känt av kinesernas fotsvett. Konstfack har gjort en egen utredning och konstaterat att handledarna nog inte har brutit mot några etiska regelverk på skolan. Tydligen verkar dessa regelverk så vaga att de är svårt att tolka. Vilket ju i det här läget var riktigt bekvämt. Någon passus om att kanske handledarna skulle ta ett eget moraliskt ställningstagande finns tydligen inte. När det gäller psykosen har ju handledarna till och med konsulterat lärarkollegiet – och ingen har reagerat. Man häpnar! Skicka kollegiet tillsammans med de aktuella eleverna på svetsutbildning eller nåt, så de får möjlighet att prata med folk som har kvar fotfästet i verkligheten. Jag reagerade under mina studieår att det var många av lärarna på vår institution som för länge sedan tappat kontakten med världen utanför campus, men det visar sig nu att detta bara var en svag västanfläkt…

Men egentligen tror jag att det stora problemet att konstvärlden lider av ett stort ”Kejsarens nya kläder”-syndrom. ”Konst ska inte förstås, därför är allt man inte förstår konst. Men eftersom jag är en stor konstsnobb, så kan jag ju inte erkänna att jag inte förstår, eftersom det ju bara är de där små dumma människorna som inte förstår.”

Så som vanligt är det förstås de unga oförstörda barnen som får uttala sanningen, exempelvis min kompis dotter som i tre-fyra-årsåldern recenserade konst på konstmuseet Louisiana, utanför Köpenhamn.


Onsdag 4 mars

Jag är ett offer för veckohandeln. En gång i veckan åker jag ut till företrädesvis ICA Maxi och handlar min veckoranson av livsmedel. Under veckorna köper jag sedan på sin höjd någon liter mjölk och det där smöret, som jag glömde att köpa under min veckohandling, trots att det faktiskt stod på inköpslistan.

Men de senaste veckorna har jag brutit mig loss från denna boja. Och det är brödets förtjänst.

Det slog mig nämligen att det är en stor skillnad mellan den limpa man kan köpa på stadens bagerier och caféer och den Skogaholmslimpa som låg i hyllorna på Storköpet. I och för sig är väl bagerilimpan kanske en tia dyrare, men det är det värt. Så numera promenerar jag en gång i veckan in på en av de brödförsäljare som ligger lämpligt placerade på min hemväg från jobbet. Målet är som sagt var någon av de spännande fräscha limporna, men jag har upptäckt att det hela inte är helt utan risker. Framför allt nu i semmeltider. För medan brödförsäljaren slår in min limpa i plast och papper, så utsätts jag och mina goumetgener av kraftiga lockelser. De dagsfärska semlorna ligger där bakom glaset och ber mig ta med dem hem. Sedan testas min karraktärfasthet ordentligt, då damen bakom disken frågar ”Ska det vara något mer?”. Idag klarade jag mig, men jag vet att det bara är en vecka till nästa kamp. Och den verkar oviss.


Torsdag 5 mars

Fibrer är nyttigt, visst. Men de får min mage att bete sig besynnerligt.

I förra veckan hade vi årsmöte i den lokala fackklubben och den obligatoriska mackan serverades. Den var toppad med massa nyttigheter, och brödet var av den där skosulemodellen, som jag annars brukar undvika. Den är nämligen så fylld av fibrer att den blir svårsväljd. Nu ska jag i och för sig medge att anrättningen var riktigt god, men det tog inte länge tills min mage började ge underliga läten ifrån sig. Och så fortsatte det under hela mötet, som till råga på allt var arrangerat som ett videomöte och min kurrande mage gav ljudvågor över stora delar av Mellansverige.

När jag var ute på min vanliga köprunda i lördags, så tog jag under ett svagt ögonblick tag i en påse grynblandning. En grövre form av havregryn, tänkte jag. Kanske något att prova till morgongröten. Och visst. Det kändes väldigt mycket nyttigare och gröten blev faktiskt bättre än havregrynsvarianten. Men… det var ju det här med fibrerna. Min mage slutade väl att kämpa lagom till lunch, och det kändes nästan välgörande att några arbetskompisar bjöd på bullar till eftermiddagskaffet. Magen tackade mig i alla fall för det vita vetebrödet, så där lagom lättsmällt.


Fredag 6 mars

Det är trevligt med snörika vintrar, men det har sina avigsidor. Och den största av dem alla är väl när plötsligt kvicksilvret kryper en bit över nollstrecket. Då gäller det att ha vattentäta skor. Och gärna godkänt simborgarmärke.

Så var läget idag. Och dessutom lyckades naturligtvis en av dessa alla småstenar, som snösvängen slängt ut under vintern, leta sig in i min högra sko. Och lita på mig, en marsdag drabbad av plusgrader, så ställer man sig inte lutad mot någon väntkur och tömmer sin känga på småsten. Det blir istället att med en lite låghalt gång förflytta sig till lägenheten. Allt för att där svärande rycka av sig skon och sedan med ett ilsket knyck kasta ut den irriterande stenen via balkongdörren.


Lördag 7 mars

Omflyttningen på Maxi fortsätter. Och jag hatar det. Kan de inte fatta att jag är en vanemänniska som inte tål att man flyttar varorna kors och tvärs…?

Dagen började med slitsamma besök i tvättstugan (jag hade av någon underlig anledning kommit på att klockan sju på morgonen en lördag nog var en bra tid att börja tvätta, hur dum är inte jag…?). Först tog tvättmedlet slut och sedan sköljmedlet. Nu hade jag varit så förutseende att jag faktiskt hade en ny förpackning med tvättmedel, men sköljmedel fick jag snällt föra upp på listan över planerade inköp. Och det var där problemen startade. Eller rättare sagt då jag kom till Maxi för att inhandla ovan nämnda vara. Halvt medvetslös (tidig morgon, ni vet…) rörde jag mig maskinmässigt mot hyllorna för tvättmedel och liknande. Bara för att mötas av… blöjor. Där stod jag mitt i vad jag skulle kunna karaktärisera som en ungkarls mardröm och sakta vaknade till liv. Men mardrömmen fortsatte, för nu stirrade jag plötsligt mot en hylla full med barnmat. Jag snurrade runt i just denna hörna av affären i säkert minst fem minuter. Var det inte blöjor, så var det tvättlappar, nappar eller nappflaskor. Men äntligen slungades jag ut från detta inferno, bara för att mötas av kattmat, hundfoder och säkert en och annan talgboll till de små fåglarna. Något sköljmedel såg jag dock inte till.

Missförstå mig rätt, jag har inget emot varken djur eller barn, men var f-n hade de ställt tvättmedlet???

Till slut visade det sig att dessa varor av någon anledning hade flyttats tvärs över butiken. Och även denna dag fick jag mig ett rejält motionspass till livs.


Måndag 9 mars

Måndagsmorgon. Eltandborsten slutar fungera med en suck. Jag plockar fram laddaren, och eftersom jag inte har något eluttag på toaletten, blir hallen min el-central. Jag ställer laddaren på golvet och kopplar den till eluttaget. Sedan går jag till min tamburmajor, tar på mig jacka samt mina kängor. Kommer ihåg att jag måste ta med mig min lunch och drar mig med trötta steg mot köksregionen. Jag glömmer bort laddaren, mina fötter fastnar i sladden, jordens dragningskraft och lagen om en massas tröghet, gör att min rörelse framåt fortsätter, sladden ger med sig, men tar eluttaget med sig ut på hallgolvet. En kabel lossnar (jordkabeln????) och det smäller till och vad sedan är, är tystnad. Och mörker. För ljudet från kylen försvann och alla lampor slocknade. Jag hade fått all elektrisk aktivitet i lägenheten att avstanna. Veckan börjar bra, sa han som hängdes på måndagen…

I sådana här tillfällen är det ju bra med jordfelsbrytare. Bara att vippa upp säkringen och strömmen kom åter. Men eluttaget sitter fortfarande på tre kvart. Och det ser inte bra ut. Ett arbete för de ljusa timmarna i helgen. Om jag vågar mig på att koppla kablarna rätt…


Tisdag 10 mars

Det snöade när jag gick till jobbet i morse. Det snöar i skrivande stund fortfarande, trots att uret passerat halv elva på kvällen. Var det någon som muttrade om marsväder (möjligtvis var det jag). Att man aldrig lär sig. Jag hade ju stoppat undan halsduk och överdragsbyxor för säsongen. Men i morgon lär de åka fram igen. För det lär ska vara minusgrader ännu flera dagar, enligt SMHI. Och då känns det skönt att kunna drömma sig bort till varmare tider som skola komma. Trots allt är det ju bara drygt en och en halv månad till valborgsmässoafton. Och början av maj brukar ju emellanåt kunna bjuda på hela årets varmaste temperaturer.


Onsdag 11 mars

Kan man få träningsvärk av bowling? Svaret är troligtvis ett rungande ja. Efter en timmes bowlingspel tidigare ikväll, känner jag mig en smula ledbruten. Och det är faktiskt inte kastarmen som verkar mest besvärad, trots att mitt bowlingspel är mycket kraftfullt (tyvärr inte så pricksäkert, dock). Det är istället ryggen som har tröttnat. Framförallt den vänstra ryggmuskeln (finns någon sådan????). Jag höll ju för bövelen knappt att komma hem. Och det berodde alltså på en ömmande rygg – och inte på de två ölen jag drack till fläskfilén på restaurangen Helt Enkelt.


Fredag 13 mars

Dagen börjar med att jag plockar på mig ett par rena strumpor – och sedan händer både det ena och andra, och sedan återvänder jag hem efter ett väl utfört dagsverke, tar av mig kängorna och upptäcker att det har blivit ett stort hål på strumpan under höger häl. Detta var det slutliga beviset. Min högra känga äter strumpor. Jag tror att det är den tredje högerstrumpa bara den här veckan som gått samma väg. Med tanke på slasket utanför är det väl kanske lika bra att plocka fram gummistövlarna. För att skippa strumporna i kängorna verkar inte optimalt och även fast strumpor inte är det dyraste klädesplagget, så kan ju en trasig socka per dag gräva vissa hål i min ekonomi.


Lördag 14 mars

Jag är vanligtvis en sansad herre med ett ganska jämnt humör. Men det finns en sak som kan få mig att se ordentligt rött. Nämligen dumhet. Ja, inte dumhet i största allmänhet, utan sådan dumhet som drabbar andra människor, framförallt sådant som drabbar den lilla människan. Av den anledningen kom jag på mig själv att idag skrika mot min TV-apparat.

Det var när jag idag tappade intresset för all skidåkning på TV:n, som jag mer eller mindre slentrianmässigt drog jag en zapprunda bland kanalerna. Och jag stannade till vid SVT24, där Sverker Olofsson dök upp med sitt Plus. Ämnet var försäljare som ringde på mobiltelefonen och därvid lyckades de hetsa folk till att ingå abonnemang på bland annat underkläder. Ett abonnemang som de egentligen inte var intresserade av. De exempel som Plus-redaktionen använde sig av var två pensionärer från Skellefteå-trakten. Jag kan i och för sig tänka mig att dessa personer inte riktigt handlat helt rätt när det gäller att säga upp sitt abonnemang (luckor i handlandet som naturligtvis det säljande företaget, Westerfield, utnyttjade skoningslöst). Men det var egentligen inte dessa fall som gjorde mig upprörd. Utan det var företagets svenske representant som var uppkopplad på länk för att försvara deras säljmetoder. Telefonförsäljarnas egna etiska råd har ju slagit fast att för att man ska få göra ett säljsamtal via mobiltelefon ska kunde själv har givit sitt medgivande till att bli kontaktad eller att det finns ett etablerat kundförhållande. Något som jag tidigare har skrivit om, den 23 oktober.

Detta hade också Sverker koll på och han frågade också Westerfield-representanten varför de bröt mot dessa etiska regler.

Och det var nu det började. Den mot väggen ställde representanten ansåg nämligen att de inte alls bröt mot några regler. De hade ju minsann köpt adresserna från andra företag, där ju faktiskt de uppringda var kunder (!!!!). Om han tyckte att detta kundförhållande var ett medgivande till att de ville bli uppringda av skojarföretag eller om de ansåg att det faktum att dessa kunder hade ett kundförhållande med ett företag gjorde att de hade ett etablerat kundförhållande med alla företag, vet jag inte. Hur som helst var det mest korkade någon någonsin kläckt ur sig i detta program. Vilket inte vill säga lite. Och för första gången tyckte jag Sverker var för snäll. Troligtvis chockad och med insikten om att mot dumhet biter ingenting, lämnade han frågeställningen hängande i luften.

Nu måste jag erkänna att egentligen tror jag inte att mannen från Westerfield är särskilt korkad. Om det nu inte är så att han tror att folket i stugorna verkligen gick på det där. Jag tror i alla fall inte att det var en enda tittare som reste sig ur soffan och konstaterade att: ”Javisst, han har ju rätt, denna rättskaffens man. Självklart är det detta som den etiska nämnden menar med att ge sitt medgivande”.

Jag tror i stället helt enkelt att han förstod att det egentligen inte fanns något försvar att finna. Varför då inte köra med den taktik som alla hårdhudade brottslingar har. Neka, neka, neka.

Men hos mig hade han i alla fall väckt mer respekt om han sagt som det var. Att de skiter i de där etiska reglerna. Och att de skiter i kunderna. Huvudsaken är att Westerfield får sälja.


Onsdag 18 mars

Uppumpad och klar. Idag tog jag fram min cykel från vinterdvalan. I och för sig finns det på Gävles cykelvägar fortfarande vissa isfläckar, men kvicksilvret passerar i alla fall dagtid med god marginal nollstrecket. Och det är framförallt kylan som gör att jag numera vintertid ställer ifrån mig cykeln till förmån för mina apostlahästar. I och för sig kan man ju klä sig mot de värsta köldattackerna och den ansträngning som är förenat med cykling gör att man snarare lider av svettpärlor än köldskador. Men min cykel är av det slaget att minusgrader innebär stora växelproblem. Och fryser växeln på femman, så blir det så tungt att ta sig uppför Gävles få backar. Och fryser den på tvåan, då får man trampa livet ur sig om man överhuvudtaget vill ha någon utväxling.


Måndag 23 mars

Natten till fredagen var jag helt under jorden. Det var nämligen två dagars utbildning i Stockholm som stod på programmet och vi hade bokats in på Hotell Malmen, ett nyrenoverat hotell mitt på Söder. Och döm av min förvåning, när jag skickades ner till mitt rum, istället för upp. Rummet låg nämligen två våningar under lobbyn, vilket gjorde att känslan var lite bunkerlik.

Nu hade väl jag inte egentligen några problem med detta. För mig består tiden på ett hotellrum av två saker. För det första att sova och för det andra att kunna se TV från sängen – för att sedan somna. Det enda lilla problemet med att ha sitt rum under jord var att man på morgonen inte kan se om det fortfarande är mörkt ute och hur vädret verkar bli under den första dagen i resten av mitt liv. Men jag kan ändå förundras över vem som kom på att man ska inreda två källarvåningar till hotellrum. Gym, restaurang kanske. Eller till och med solarium eller bowlinghall. Men hotellrum? Helt utan fönster. Nja, jag är skeptisk.


Onsdag 25 mars

Folk talar inte om den globala uppvärmningen längre, tänkte jag när jag i morse tittade på termometern och den skvallrade om en utetemperatur på minus åtta grader.

När jag för andra gången denna vår (?) plockade fram mina termobyxor från hyllan för kläder jag lagt undan för säsongen, fortsatte jag att fundera över hur det kom sig att det under förra årets milda vinter dök upp förståsigpåare i varje buske som talade om den globala uppvärmningen och om jordens väntande undergång. Men i vinter har dessa personer varit tyst. För i år har vi ju både haft snö och kyla. Men det är kanske bara så att dessa personer numera mest oroar sig för finanskrisen. Den kanske inte framkallar jordens undergång, men det finns vissa domedagsprofeter som i alla fall talar om västvärldens ekonomiska kollaps.


Torsdag 26 mars

Idag är det torsdag! Jag upprepar – idag är det torsdag!!!!

Detta försöker jag gång på gång slå in i min tjocka skalle. Men en del av mig tror i alla fall att det är fredag.

Bakgrunden är att jag slutade jobbet redan halv tolv idag. Jag slutar aldrig tidig annars. Om man undantar en och annan fredag, då. Efter jobbet fick jag håret kapat och sedan tog jag en fredagsfi…, ursäkta torsdagsfika på stan, njöt av vårsolen och kom vid halvtvåtiden hem till min lägenhet. Väl där spädde jag på helgkänslan med att ta fram dammsugare och skurhink och drog igång en storstädning. Städar är ju något jag aldrig gör mitt i veckan.

Men det är torsdag. Det bara är så. Och i morgon ska jag till jobbet igen. Om jag kommer ihåg det…


Lördag 28 mars

Det där med bruksanvisningar är svårt. Eller då gör man det enkelt för sig. Förra helgen köpte jag en laserskrivare till datorn och idag skulle den installeras. Den bruksanvisning som följde med var på fyra sidor och 21 språk. Nu spelade väl det där med de många språken inte så stor roll eftersom det enda som stod i skrift på bladen var att det i vissa länder inte följde med alla sladdar (!!!!). Detta stod å andra sidan på 21 språk. Annars var bladen enbart fulla med teckningar, och inte speciellt pedagogiska sådana. Så alla handgrepp jag gör för att kunna placera skrivarpapperen rätt känns som en stor chansning. Men nu är den installerad. Och jag upptäckte sedan sent om sider att det faktiskt fanns en instruktionsbok nedladdad på den installations-CD som medföljde. Men då var ju liksom det lite för sent.


Söndag 29 mars

Jag tar hellre en rejäl bakfylla. Sommartider – härliga tider, var det någon tänkare som sa. Och visst kan även jag skriva under på detta. Men sommartid – där är jag mer tveksam. Och då talar jag om den här timmen som de plötsligt lånar från oss varje vår.

En timme hit eller dit spelar väl ingen roll, tänker ni då. Det är ju bara en söndag som drabbas. Men prova att sätta upp er på en tvättid klockan sju denna söndagsmorgon (vilket ju egentligen blir sex), krydda detta med en sen fotbollslandskamp på TV. Denna slutade väl si så där kvart i tolv på lördagskvällen. Lägg därtill över en timmes extra nattugglande i känd lördagskvällsanda och försök sedan fungera normalt den efterföljande söndagen. Nej som sagt var, jag tar hellre en rejäl bakfylla. Då kan man ju i alla fall hävda att man hade roligt på vägen och att den dåsighet är priset man får betala.

Men denna söndag skulle jag bland annat cykla för att hjälpa en kompis med en flytt. Denna lugna cykelfärd på kanske en kilometer framkallade ett lätt illamående och att sedan lyfta lådor och nyinköpta soffor två våningar uppför en smal trappa gjorde inte det hela bättre. Och att sedan på kvällen försöka hålla sig vaken till en film med Sven Wollter som Ven Veeteren är i stort sett omöjligt.


Måndag 30 mars

I en tid då uttrycket ”att göra en pudel” blivit något av ett modeuttryck bland våra makthavare känns det ganska intressant när det faktiskt dyker upp de som går mot strömmen. Men ibland kanske det inte är så välbetänkt.

I SVT:s morgonnyheter dök de upp två klassiska fall.

Först var det AMF:s styrelse med Wanja Lundby-Wedin i spetsen som ansåg att anfall var bästa försvar och skyllde all turbulens kring deras VD:s höga bonus på VD:n själv. Bekvämt värre. I och för sig är jag övertygad om att de egentligen inte hade så bra koll på VD:s bonus, men det är ju snarare ett bevis på inkompetens och att de egentligen inte gjort det jobb de avlönas för. För att bonusen redovisats i årsrapporter och att det inte varit några problem för ett antal ekonomijournalister att plocka fram siffrorna talar man tyst om. Och självfallet har avtalet i något läge legat på styrelsens bord. Allt annat vore absurt – och riktigt oroande.

Sedan var det Sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkessons tur. Partiet har försökt att bli mer rumsrent, vilket kan ju se svårt ut, med de åsikter som bevisligen finns bland partiets ledande personer. När reportrar från radioprogrammet Kaliber wallraffade och besökte partimöten, så förekom rasistiska uttalande på 30 procent av de besökta mötena. Men naturligtvis var detta inget bevis på att det fanns rasistiska åsikter bland de förtroendevalda, enligt Åkesson. Det som sas på mötena sägs ju vid fikaborden på varje svensk arbetsplats, var hans budskap. Möjligtvis i Karlskrona då, för trots att jag tycker om att fika på arbetstid har jag aldrig till närmelsevis hört så grova uttalande som de som gjordes på Kalibers inspelningar. Ja ska sanningen fram har jag inte hört en liknande rasistisk grovhet sedan den halländska ny demokraten John Bouvin var i farten och jollrade om lejon som åt barn i Afrika..

Förhoppningsvis har Kalibers dolda mikrofon fått upp ögonen på de som funderar på att lägga sin röst på Sverigedemokraterna. Tyvärr kom ju uppvaknandet när det gällde Ny Demokrati för sent. Även detta parti lade ner stor energi för att ta udden av de som hävdade att de var ett rasistiskt parti. Som tur var föll ju detta parti sönder på grund av inre stridigheter, men tyvärr kan vi nog inte räkna med att Sverigedemokraterna gör det samma.

För till skillnad från Ny Demokrati så har Sverigedemokraterna sina basväljare. Och Jimmie Åkesson är inte dum, även om man gärna hade hoppas på det. Anledningen till att han inte tar mer avstånd till de uttalande som gjorts är att dessa uttalande är ganska typiska för de åsikter som partiets basväljare har. Alltså ett avståndstagande skulle vara ett avståndstagande mot sina egna basväljare. Och utan dessa rasar själva fundamentet som partiet står på ihop.

Så det faktum att jag och många andra anser att hans brist på avståndstagande är ett steg tillbaka för partiets strävanden att bli rumsrent, så är våra åsikter inget som rör Åkesson i ryggen. Visst är uttalanden något besvärande, men nu gäller det att hålla kvar basen, samtidigt som man försöker få de som ”kanske” skulle tänka sig att rösta på partiet att förstå att uttalandena egentligen bara var ett resultat av en grov fikabordsjargong som vi ju alla ägnar oss åt. Och dessutom har ju Kaliber hårdvinklat det hela och spelat upp de grövsta inspelningarna. Dumma Kaliber, vi är martyrer…

Mig lurar han inte, stora delar av svenska folket låter sig heller inte luras. Förhoppningsvis lyckas han inte att lura tillräckligt många för att komma in i riksdagen.

Hur många Lundby-Wedin lurar vet jag inte. Men hon verkar ju i alla fall ha lurat sig själv. Hon sa det ju själv ”Jag är grundlurad”


Hem