Öresundsbron


Jaha, då är då förbindelserna dragna, bara en del efterarbeten återstår. Sverige och Danmark har bundits ihop med hjälp av stål, betong och allehanda andra material och hyllningsropen finner inget tak. Sverige har blivit en del av kontinenten. Bromotståndarna har sopats iväg till samma skamvrå där en gång i tiden kärnkraftsmotståndarna placerades.

Nu ska broderfolken äntligen få fira tillsammans. Frågan är dock hur festen kommer att arta sig. Svenskarnas förhållande till danskarna är inte helt okomplicerat. Medan vi längtansfullt ser på danskens frihet, fryntlighet och kontinentala läggning, så får man lätt känslan av att danskarna hellre velat lägga de 23,8 miljarderna på att smälla upp en 100 meter hög mur från Kattegatt till den skånska sydkusten. Allt för att hålla de där packade och tråkiga besserwissarna från andra sida sundet på behörigt avstånd.

Själv har jag varit, och är väl i och för sig fortfarande, milt sagt tveksam om nyttan av detta mastodontbygge. Men jag kan aldrig sluta fascineras över vilken plats ett brobygge får i den svenska folksjälen, ja i vilken folksjäl som helst, förresten. 

Till vilket annat byggnadsverk skulle folk vallfärda i stort sett från första spadtaget. Skulle det ordnas busssresor till ett motorvägsbygge mellan Stockholm och Oslo? Skulle detta bygge locka internetsurfare över hela världen att nästan dagligen se hur bygget framskrider?

Nej, jag tror inte det. Ett motorvägsbygge är endast en lång tröstlös väntan till dess man äntligen kan trycka ner gaspedalen lite extra för att komma två minuter tidigare till sitt mål.

Ett brobygge är något helt annat. Det är konst. Ungefär som när kejsarna i Rom slog upp ännu ett  palats bara för att de ville gå till historien. Vackert, javisst. Kolossalt, javisst. Men till nytta? Nja, kanske, det får väl framtiden utvisa.

Klart är i alla fall att i den euforiska stämning som de senaste dagarna har rått, inte minst i Malmö, har många överord utslungats.

Rekordet i den vägen stod nog en moderat kommunalpolitiker för. I ett tv-samtal slog hon entusiastiskt fast att nu blir Malmö-området (i detta innefattade hon med vanlig skånsk blygsamhet naturligtvis Köpenhamn) Europas kulturcentrum. Och, fortsatte hon, tack vare bron skulle i fortsättningen varje malmöbo som ville ha ett jobb, även få ett jobb.

Man häpnar, men tydligen trodde hon att hon har funnit den ultimata lösningen på arbetsmarknadsproblemet, för hon talade redan om nästa bro. En mellan Helsingborg och Helsingör.

Då kanske författaren som deltog i detta tv-samtal, en något nyktrare syn på det hela. Han liknande hela bron vid en liggande totempåle. Så länge man tror på dess helande kraft kommer den också fylla sin nästan övernaturliga funktion. Men börjar man tvivla, så vaknar man plötsligt en dag och upptäcker att det bara är en stål och betongkonstruktion, som vi egentligen hade klarat oss lika bra utan…