ytterback

 

Det finns en glädjande sak med dagens moderna fotboll. Äntligen har ytterbackarna fått sin välförtjänta revansch. Borta är den tid då de värsta klumpfötterna placerades som ytterbackar. ”För där gör de ju minst skada”.

Jag var ytterback. Det vill säga de gånger jag fick lämna pojklagets avbytarbänk.

Ska jag vara ärlig så var enda gången jag lyckades komma i matchprotokollet den gång jag gjorde självmål mot Ultervattnet.

Däremot kan jag i dessa Bosman-tider glädja mig åt att jag faktiskt blev värvad tre gånger, två gånger till Robertsfors och en gång till ärkerivalen Sikeå. Nu berodde hela värvarkarusellen dock mest på att min kompis tillhörde den unika skara som tyckte om att stå i mål, och dessutom var duktig på det. Jag, den klumpfotade ytterbacken, fick liksom följa med på köpet. Ytterback var det ju heller inte många som ville spela.

Ska sanningen fram har jag aldrig varit någon idrottstalang. Fick för en tid sedan syn på min gamla tidningsurklippsbok och där kunde jag läsa en resultatlista från min första, och hittills enda, skidtävling. Jag var sex år och sträckan en kilometer. Och resultatlistan var en deprimerande läsning. Jag hade över en minut fram till närmaste medtävlare. Detta var trots allt före min karriär som ytterback. För att inte tala om min karriär som bordtennisspelare. Där lyckades jag faktiskt gå från en match efter att jag hade förlorat med 21-0, 21-0. Min motståndare var ofin nog att sätta skruv på bollen.

Och när jag, i Stenmarks-feberns bakvatten, skulle prova på slalom, lyckades jag inte ens stå på benen i liften. Nä, mina OS-drömmar fick jag snabbt lägga på hyllan – så jag gav mig in på en lite mindre svettframkallande sysselsättning. Frågesport – det skulle väl passa mig. Och se, tillsammans med syrran lyckades jag faktiskt komma femma i 4H:s riksfinal, vilket faktiskt skulle ha gett en miniräknare i pris.

Men så var det nån som stal hela prisbordet.

Nu gör det inte så mycket, frågesport har ändå aldrig haft en chans att bli invalt i riksidrottsförbundet. Och än mindre lär den väl hamna på OS-programmet.

Helt utan meriter i idrottssammanhang är jag dock inte. Under min ettåriga sejour i Sollefteå lyckades jag faktiskt bli klubbmästare i en av landets mest renommerade curlingklubbar.

Att det var lottade lag och att jag hade turen att hamna i samma lag som en VM-silvermedaljör behöver vi väl inte tala så mycket om.