Robinson

 

Jaha, så var det igång igen. Höstpinan nummer ett. Dags för en ny höst med Robinson.

Egentligen har jag inget emot programmet som sådant. Ett intressant socialt experiment. Dessutom kan man i lugn och ro sjunka ner i soffhörnet och se andra plåga sig på gränsen till det omänskliga. Alltid lika trevligt. Ungefär som femmilen under skid-VM.

Det som i stället får mig att vilja kasta upp är synen som möter mig nära nog dagligen där jag står í livsmedelsaffärerns kö. Får jag se en enda ”Robinson-Kurt har flyttat hemifrån”, ”Robinson-Kajsa cyklade omkull” eller ”Robinson-Berits vilda liv som baby” vet jag inte vad jag gör. Men snart lär vi få veta. För nu vässar kvällstidningsredaktionerna klorna för en höst där endast ett världskrig kan slå ut ”Robinson-Ture talar ut om spindlarnas sexliv” på löpsedeln en lördag.

Själv har jag inte riktigt bestämt mig om hela fenomenet beror på något slags härdsmälta i nyhetsvärderingsmekansismen som kollektivt kvällstidningsmakarna eller om det helt enkelt är så att dessa löpsedlar säljer och säljer så förbaskat bra att de journalistiska värdena får ta ett steg bakåt.

För människosläktets skull vill jag helst tro på det första alternativet, men tyvärr lutar jag nog mer åt alternativ nummer två. Robinson säljer, och det vet kvällstidningarna (och naturligtvis också veckotidningarna, men med deras pressläggningstider har de svårt att hitta rätt Robinson-deltagare för just den veckan. Då är Björn Borg säkrare.) Det är deras jobb att veta vad som säljer. Jag kommer fortfarande ihåg vad Året Runts chefredaktör sa, när jag och tiotalet andra journaliststuderande besökte tidningen i slutet av 1980-talet. Något i stil med ”Jovisst vet vi vad som säljer. Lägg in lite kakrecept och några bantningstips så ökar upplagen. Råkar det dessutom vara just innan jul så slår vi rekord.”

Men detta var förstås innan Robinsons tid. Bantning säljer nog fortfarande, men kakrecepten börjar nog att få en allt mindre målgrupp.

Antagligen är det vetskapen att alla kan bli kändisar som får oss att springa benen av oss när Robinson-Bettans kärleksliv ska utredas av någon samvetsöm journalist. I en tid då hälften av tonåringarna svarar ”kändis” på frågan vad de ska bli, känns det tryckt att några veckors, i och för sig jobbiga, veckor på en fjärran ö, kan ge programledarjobb, såparoller och inbjudningar till filmpremiärer under året som följer.