pip

I en tid av allt fler elektriska och digitala prylar i vår omvärld, borde man väl vara van. Det piper, blippar och tjuter överallt. Ringer en mobiltelefon på torget en lördagseftermiddag, så ser man hur 70 procent av personerna i mobilens närhet, rycker till och diskret kollar om det var deras telefon som ringde. Och hela denna procedur återuppspelas så där var tionde minut.

Så man borde vara van. Men ändå inte. I morse då jag höll på att packa väskan inför dagens arbete hände det. Plötsligt pep det till. Och det kom innifrån väskan.

Något förundrad gick jag igenom minnet, vad hade jag i väskan som kunde pipa? Inget resultat...

Där pep det igen, alltmer frustrerad och dessutom något stressad eftersom jag redan var sen, började jag gå igenom väskan. Den mest nitiske tulltjänsteman hade inte gjort det bättre. Nä, matlådan borde ju inte ge ifrån sig något ljud, ej heller tidningen Vagabond eller låsoljan. Men likväl pipet kom tillbaks i oregelbundna intevaller. Nu ordentligt irriterad lyfter jag ner väskan från bordet och där under finner jag boven i dramat. Jag hade råkat ställa väskan på min miniräknare som är av den sorten att varje tryck belönas med ett pip. Med ett otryckbart kraftord hivar jag in räknaren i det skåp där den hör hemma. Nästa gång jag går igenom månadens räkningar får det bli huvudräkning.

Nåväl, detta pipande hade trots allt bara sinkat mig i fem minuter. Värre var det då den där söndagsnatten under min sejour i Flen. Jag hade tillbringat helgen i Bohuslän och på grund av semesterstockningar och bilkrångel på E6:an missade jag tåget i Uddevalla. Istället blev det ilfärd ner till Göteborg, där jag tog kvällståget. Vid tre-snåret var jag åter i Flen. Irriterad, trött och med vetskapen att det var bara fem timmar tills jag skulle börja jobba, steg jag in i den möblerade trea jag hyrde över sommaren. Det första jag fick höra var ett skarpt hjärtskärande pip. Sedan tystnad.

Jag ryckte sömnigt på axlarna och tog av mig ytterkläderna. Plötsligt pep det till igen. Går inte sova i det där oväsendet, tänkte jag och gick in i vardagsrummet. Då tjöt det igen. Vid en snabb utvärdering lyckades jag lokalisera ljudet till soffan. Nu följde en desperat kamp mot tröttheten, desperationen och framför allt mot detta ljud som skulle kunna väcka döda. Soffkuddar ryker, soffbord flyttas och mattor dras undan. Men ingenting... Förutom ett skarpt tjut så där var tionde sekund.

Jag håller på att bli tokig, konstaterade jag efter en kvarts letande. och slog mig ner på soffan, nu utan soffkuddar. Samtidigt blängde jag upp i taket. Där föll min blick på en brandvarnare, som jag aldrig lagt märke till tidigare. Batterierna var slut och detta talade den om för mig högt och ljudligt...

Så nog borde jag vara van vid detta pipande och blippande som omger mig.