nostalgi

Det är nostalgi som gäller i dessa tider. Och precis som alla andra trender så tar det sin furstliga tid innan jag hänger på. Men nu har det hänt. Allt oftare hörs jag nu muttra om ”den gamla goda tiden”.

Det hela började egentligen med att jag lite vårdslöst drog igen bakluckan på min bil. Radioantennen kom i kläm och mina taffliga försök att räta ut denna slutade med att antennen helt sonika gick av. Därmed var det slutlyssnat på radion under mina färder mellan Halmstad och Laholm. P3 byttes ut mot förinspelade kassettband.

För sådana finns, men problemet är att de band jag spelat in under 1990-talet är lätt räknade. I stället är det tidigt 80-tal som gäller. Och en parad av ”favoriter som jag glömt att jag hade”.

Billy Joel, exempelvis Den senaste tio-årsperioden har jag inte ägnat denne amerikanske sångare många tankar. Men det fanns en tid när hans ”Uptown girl” var nåt av det bästa man kunde tänka sig. Och visst. Nu när jag lyckas pillra in ett Billy Joel-band i min bilstereo kan jag konstatera att så illa lät det ju faktiskt inte. Billy Joel avlöses då av ordentligt tunggung med ZZ Top. Detta får mig att le en smula. Jag vet inte varför, men plötsligt får jag en illusion av att vara tillbaks i min gamla DAF som jag skramlade fram i under den här tiden. DAF var väl ungefär det ohippaste man kunde tänka sig i bilväg. Förutom undertecknad fanns det inte en käft under 65 som rattade en dylik. Och just därför blev det på något sätt extra fräckt. På vinden hemma hittade jag en bit grön heltäckningsmatta, som jag med föga fíness lyckades lägga in i bilen. Den kompletterades med en vinröd plyschklädsel och i alla fall under vinterhalvåret med en röd rattmuff. Något färgsinne har jag ju aldrig haft. Men det blev fräckt. Som en rullande bordell., ungefär. En klar succé på parkeringen till Gumboda Hed, dansbanan som vi frekventerade ganska flitigt på somrarna. Och vi var inte ensamma. Där fanns alltifrån högstadieelever till pensionärer.

Där fanns Arnold, en ungkarl (på den tiden) i femtioårsåldern, som alltid bjöd oss ungdomar på varmkorv efter sista dansen. Där fanns min bästa kompis farbror Sigge, som gärna lämnade sin danspartner för att bjuda på en solouppvisning mitt på dansgolvet, där fanns Lurvan, en dam i övermogen ålder som med förkärlek kastade sig över killarna (ju yngre desto bättre) och framförallt där fanns min DAF. Och efter dansen blev det färd hem till kompisen, där det alltid väntade lite nattamat, som mor Britta hade fixat till.

Jovisst, hade man det bra på den gamla goda tiden, mumlar jag samtidigt som ZZ Top:s gungrock tonar ut och ersätts av Docent Död och deras dunderhit ”Solglasögon”. Troligen den bästa låt som någonsin gjorts i vårt land.