minnen

 

Grålle

Plötsligt bröts den lantliga tystnaden. Nerifrån backen hördes ett våldsamt brak, och familjen samlades vid köksfönstret och spejade genom den glesa ungskogen ner mot grusvägen. Alla med samma fråga inpräntad i ansiktet.

”Vad var det egentligen som hände.”

Jag var kanske fyra år, livet lekte och mjölkbilen hade kört av vägen några hundra meter från farmen.

Händelsen är troligtvis mitt tidigaste minne. Jag minns smällen, jag minns all mjölk som fyllde diket, alla dessa mjölkkannor som låg utspridda utanför vägen och jag minns hur folket från byn samlades runt den omkullvälta mjölkbilen. Ryktet hade spridit sig fort.

Tidigaste minnet, alltså. Men jag kan inte vara säker. Minnena från de första sju-åtta åren av mitt liv är fragmentariska. Ibland dyker de upp i huvudet, men det är nästan omöjligt att komma ihåg vad som hände när. Eftersom barnaåren är den ultimata ”lev för dagen”-tiden, finns det liksom inget att hänga upp minnet på. Hände det före min femårsdag? Jag vet inte, mest beroende på att jag inte minns min femårsdag.

Däremot minns jag när jag och mina systrar gick vilse på Textberget, när jag lyckades plumsa i vattenhålet i skogen ovanför farmen samt den utskällning som jag och framförallt min tre år äldre kompis fick på grund av detta. Jag minns också tiden då vi under slåttern körde ihop hö, med hästens hjälp, och jag tror mig också minnas farsans första traktor.

Här infinner sig dock en viss osäkerhet. För på en av de få bilderna som är tagna på mig som barn sitter nämligen uppflugen på detta fordon, en ”Grålle”., och det kanske är den här bilden jag kommer ihåg.

Här har vi också ett typexempel av fotografiets baksida. Vi tar bilder för att minnas, säger vi, men kanske är det precis tvärtom. Fotografier tar vi för att med gott samvete kunna glömma.

I mitt liv finns det väl inte så särskilt många exempel på detta, det togs inte så många kort när jag var liten, men de barn som växer upp nu kommer att få problem, när de på ålderns höst blickar tillbaka. Kan de överhuvudtaget använda uttrycker ”jag minns…”. De har ju under sina första levnadsår fotograferats vid i stort sett varje tillfälle. Allt från första skrovmålet vid mammas bröst, till första skoldagen. Det går med lätthet att sätta ihop ett bildspel på ett par timmar, något de också riskerar att drabbas av på examensdagar, svensexor och femtioårsdagar.

Och genom festdeltagarnas unisona gapflabb, hörs den nyblivne femtioåringen muttra ”jag tror jag kanske minns…”