Louisianna

Ibland kan jag inte komma ifrån tanken att de driver med oss. Att det bakom nästa hörn står en konstnär och förnöjsamt ler i smyg.

Jag vandrade runt i den stolta kulturborgen Lousianna utanför Köpenhamn. Och jag studerade videoinstallationerna som tillhör museets fasta utställningar.

”Ja, undrar om de driver med oss, eller om det finns en djupt konstnärligt mening i detta, funderar jag än en gång, när jag betraktar en finne som blåser i någon typ av växtstjälk. Efter varje blås klipper han av en bit av stjälken, och en annan ton kommer från hans ”instrument”. Att man fick en annan ton med ett kortare strå lärde jag mig redan innan fyraårsåldern. Så var finns det kulturella budskapet. Men precis som folket i ”Kejsarens nyas kläder” håller jag mina tankar för mig själv. Och precis som i ”Kejsarens nya kläder” är det ett barn som kommer med den förlösande kommentaren.

För plötsligt tjuter kompisens fyraåriga dotter till. Hon har nämligen hittat sin egen kjejsare. På tv-skärmen bredvid min stjälkblåsande vän, dansar nämligen en lite lönnfet och helnäck herre, en underlig krigsdans, till rytmiska trumslag.

”Ha, ha, gubben dansar med snoppen”, tjuter fyraåringen bredvid mig. Jag undrar vad han säger nu, den småleende konstnären bakom hörnet. Kommer han att be att videoinstallationen plockas ner. Det vore i och för sig på tiden, eftersom han stod på precis samma ställe förra gången jag besökte Lousianna. Och det var för tre år sedan. Att han inte fryser, för att använda fyraåringens okomplicerade tankesätt.

Fyraåringen hade nu övergått att betrakta nästa tv-skärm, men under hela resan hem underhåller hon oss med berättelsen om han som dansade med snoppen. Och hon kunde knappt bärga sig till hon skulle få komma hem till Borås och få berätta för sina kompisar om den konstiga gubben.

Och jag kan ju tänka mig hur folket på hennes dagis skulle reagera. BRIS och socialen skulle kopplas in, utredningar skulle göras och familjeterapeuterna skulle avlösa varann.

För att inte tala om vilket grannlaga jobb hennes blivande terapeut skulle få, när han börjar rota i hennes barndom.

Undrar just om han tänkte på det, den flinande konstnären, där han stod bakom sitt hörn på Lousianna.

Fast å andra sidan kanske det trots allt finns ett konstnärligt budskap i det hela. Ett budskap som jag i min förstockade värld helt missade.