kändis

USA:s mest kända kvinna har besökt Sverige. Och då handlar den inte om någon tennismiljonär eller någon uppskriven rockstjärna.

   Inte heller åsyftas  järnladyn Madeleine Albright eller presidentfrun Hillary Clinton. Nej, här handlar det i stället om den andra kvinnan. Älskarinnan. Ja, just det, Monica Lewinsky. Enligt rapporterna rådde närmast kaos när hon skulle signera böcker på en bokhandel i Stockholm.

Hela upphaussningen får mig att fundera på vilka underliga vägar man egentligen kan bli kändis. Att ha sex (eller vad det nu i juridisk mening var) med USA:s president verkar ju vara kändisskapets gräddfil. Men USA har även skänkt andra kändisproffs till oss svenskar. Jag säger bara Anne Nicole Smith. En storbröstad, halvtaskig fotomodell som fick kontrakt med Hennes & Mauritz. Och under några korta månader, endast iklädd underkläder, prydde busskurer och andra reklampelare runt om i vårt land. Men allt sedan dess har vi i framförallt Aftonbladet kunnat följa hennes, och kanske framförallt hennes behags,  uppgång och fall. Och varje gång jag sett en löpsedel med fröken (eller är det fru) Smith, har jag drabbats av samma tanke; kan verkligen detta sälja? Men tydligen är detta precis vad det gör.

Visst tar vi även fram en uppsjö av inhemska pseudokändisar. Jag har exempelvis alltid undrat vad premiärlejonens premiärlejon Alice Timander gjort för att hamna på alla partyfixaes listor. Kanske ligger hennes stordåd så långt tillbaka att jag helt enkelt är för ung för att minnas. För inte är det väl så att det är sånt väldigt sug efter tandläkare på kändispartyna i Stockholm.

Men Alice är ju ett proffs, och hon kan ju dessutom numera sätta politiker på visitkortet.

Mer oförklarliga kändisskap finns. Bantar-Björn, till exempel. Visst, han gick ner x antal kilo, ivrigt påhejade av en av våra kvällstidningar. Men sedan dess har vi matats med åtskilliga irrelevanta detaljer ur hans privatliv.

Och även TV kan skapa löpsedelskändisar av kollossalformat  Ser jag en enda ytterligare löpsedel med Robinson-Pål –Susanne –Sofie –Åsa –Herman eller vilket Robinsonnamn som helst kommer jag att likt Magnus Uggla lägga en pizza och gå ut.

Och nu ska ju TV 4 damma av fjolårets verkliga landsplåga Hjalle och Heavy igen. Jag känner redan hur det börjar vända sig i magsyrefabriken.

Ibland funderar jag vilken kraft som är starkast. Kvälls- och veckopressens strävan att skapa dessa sagofigurer, eller vi mediakonsumenters behov att läsa om dem. Jag kan komma på mig själv att undra vad som skulle hända om bubblan plötsligt spricker. När läsarna plötsligt upptäcker att den värld som löpsedlarna förmedlar till oss inte är verklig, och då skvallerjournalisterna gör revolt och kräver att bli nedskickade till krigets Kosovo.

Vad skulle det bli av vår värld då…?