julstämning

 

Jag vill ha mer jul. Ja, vi har väl alla hört och gnolat med i Adolfssons och Falks slagdänga. Men med lite eftertanke kan man undra vad det är de begär egentligen? Efter att tillbringat några timmar i ett blåsigt julstressdrabbat Halmstad centrum borde vi hellre skrika efter mindre jul. För mig brukar oftast julförberedelserna stanna vid att skriva ett antal julkort. Julmaten fixar morsan, julklapparna ordnar mina systrar och julgranen är farsans buisness. Okej, sedan släkten har begåvats med småbarn igen, brukar jag ställa upp som tomte, men mer är det inte. En halvtimme spottande tomteskägg kan man ju stå ut med. Och skrämma ungar gör jag både med och utan tomtemask, så någon större ansträngning är det inte. Lyckas man dessutom smita från en och annan av de efterföljande släktträffarna är lyckan i det närmaste total. En lugn jul med lagom med mat, snö och kyla. Sedan är batterierna laddade för ett nytt år.

Om det inte vore för dessa trots allt oundvikliga resor ner till stadens centrum som hör decembermånaden till. Trots allt måste ju julkorten inhandlas.

Här möts man av en hurtig kommers. Folk springer om, varandra, mobiltelefoner ringer de äkta makarna har tvingats dela på sig för att köpa julklappar till varandra), torghandlarnas tidigare så oansenliga fruktstånd., har byggts ut med tallris, julkransar, hyacinter och porslinstomtar. Och var jag än rör mig, så plågas mina öron av julsånger och jag undrar hu jag i min ungdom kunde tycka att dessa var stämningsfulla.

Inte blir det bättre av att Halmstad måste slå svenskt rekord i grenen ful julutsmyckning. Efter Storgatan dyker varje december ett antal jätteljus upp. Några gigantiska fallossymboler i rött och vitt som får i alla fall mitt estetiska sinne att reagera. Och inte blev de vackrare av att någon i år fått för sig att använda dem som annonspelare. Hade man varit i Norrland kunde man i alla fall hoppats att någon sömndrucken snöröjare hade kört ner dem med baklastaren, men nu står väl mitt hopp till att de rostar sönder.

Men för alla er som önskar att kunna fly iväg från all julstress har jag ett tips. Gå in på posten och ta ett könummer. Glid sedan ned i ett hörn och vänta. För du lär få vänta ordentligt. Själv tillbringade jag 45 minuter i väntan på att få inhandla mina julfrimärken. Och när man fått ner pulsen i viloläge kan man äntligen börja känna att det trots allt är något visst med jul.