Norgeresan

Lördag 12 juli


Ännu är Norge långt borta. Men någonstans måste ju en resa börja. Och varför inte med ett stopp hos min ex-jugoslaviske vän utanför Örebro och med utsikt över Hjälmarens vatten. Och förstås även en träff med juggens fru och deras snacksaliga tvååring till dotter. Förhoppningsvis störde jag inte alltför mycket i den fönstermålning och städhysteri som var inplanerad till denna sista semesterhelg - alltså deras sista, ni ska inte tro att jag tagit bonnpermis från min statliga anställning. Och jag försvarar mig med att de nog inte minst behövde lite hjälp med att hålla tvååringen sysselsatt. Att försöka lära sig säga Per-Åke har äldre personer än hon haft problem med. Dessutom lovade jag henne att skicka bilden - så här kommer den.

 

Söndag 13 juli

Så där ja. Efter att ha handlat fika på Coop i Örebro, ätit upp denna fika samt tiggt till sig en kaffetår av Trafikverket vid en rastplats någonstans på vägen till Karlskoga kunde jag passera gränsen ut ur EU någon gång vid tre-fyra-tiden denna söndag. Trots en missad avfart mot tunneln under Oslofjorden och min GPS underliga vägval genom Drammen, kunde jag vid sex-tiden glida in i Kongsberg där den officiella delen av Norge-erövrandet skulle inledas. Anledningen till denna utgångspunkt är helt enkelt den att kamraten P bor och verkar i denna stad som landskapsplanerarna lyckats tränga ner i en dalgång. Efter nya GPS-problem (tror GPS:en villle att jag skulle köra över en gångbro) och dessutom det mer allvarliga problemet som gjorde att min telefon initialt inte ville fungera i Kung Olavs hemland, kunde jag till slut slappna av när jag möttes av P, hans flickvän R och inte minst den utlovade champagnen, snittarna och självklart också några Bullens pilsnerkorv. Lyckan var av förklarliga skäl fullständig.

 

Måndag 14 juli

Har du köpt ny bil? frågade jag förvånat då P denna morgon resolut styrde stegen mot en röd Skoda Octavia av senaste (?) modell. Och mycket riktigt, Med tanke på de strapatser som en bilresa genom Norge kan föranleda hade P känt att tiden var inne med en liten modernisering på bilsidan. Och så här i efterhand förstår jag ju att han inte vågade den gamla Venton ta upp kampen till min sportbils-lika Toyota. På detta sätt blev vi lite mer jämnspelta. Även om även jag, fem dagar senare skulle konstatera att det inte hade varit tokigt med en automatlåda.

Efter förbindelseprov (det är ju förbjudet att tala i mobiltelefon under färd i Norge, så här gällde det att trimma handsfree-alternativen) så intog jag den position som skulle bli min de närmaste fem dagarna. Alltså några billängder bakom en röd Skoda. Detta gjorde att jag nu helt la mit öde i P och R:s något irrationella händer. Fick de för sig att svänga in på någon grusväg, utsiktspunkt eller affärsgata var det bara att hänga med. Men det positiva var att jag kunde lägga alla problemfyllda och ångestframkallande egna beslut åt sidan. Som en medlem i en religiös sekt kunde jag lungt lägga de tunga besluten om mitt liv i andras händer. Själva reserutten hade dessutom P:s brors före detta frus svåger lagt upp åt oss.

Från Kongsberg bar det väg efter väg 40 mot Geilo och sedan vidare norrutr efter väg 50. Och mycket snart öppnade sig ett storslaget landskap runt omkring oss. Och man blir nog lite kokko av dessa vyer och den friska luften. För plötsligt fick R för sig att vi skulle fjällvandra. Så vi började promenera efter en stig, kryssande mellan fårskit, vadande över en forsande fjällbäck, och flämtandes efter mer syre. Bara för att ta oss upp till Lisbethfossen, ett vattenfall som enligt skyltningen låg på över 1000 meters höjd över havet och dessutom hadse en fallhöjd på över 200 meter. Ett rungande (och inte det minsta ironiskt) tack R för denna "idioti". Detta var en av dagens absoluta höjdpunkter.

När det blev dags för nattning ignorerade vi för första gången färdplanen och istället för höger, tog vi till vänster vid Aurlandssvangen och det skulle vi inte få ångra. Efter att långt efter stängningsdags lyckats köpa en kopp kaffe i en liten fjällrestaurang kom vi fram till en stugby i Vangsnes där den utlovade gratis Wi-Fin uteblev (inte sista gången denna resa) men utsikten över Sognefjorden var bedårande och vi kunde planera inför den färjetur som skulle inleda morgondagens strapatser.

 

Tisdag 15 juli

Resans första färjetur kostade mig 80 kronor och tog 15 minuter. Hella var målet och därifrån kunde vi styra in på den ursprungliga reserutten igen. Framför oss låg bland annat ett möte med Jostedalsglaciären och också Trollstigen. I alla fall enligt reserutten. Men nu sprack tidsplanen ordentligt. Och egentligen helt utan att vi misstyckte. En av anledningarna var Böya-glaciären, en av många utlöpningar från Jostedalsglaciären. Även om man inte skulle vara kaffetörstiga (vilket vi i och för sig var) så är detta inte något man bara svischar förbi om man menar allvar med tankarna att njuta av Norges storslagna landskap. En glaciär är ett fascinerande fenomen. Och historien om flygplanet som störtade på glaciärern var lika fascinerande. Piloten på flygplanet omkom, honom lyckades dock räddningsmanskapet föra ner från glaciären. Men planet sjönk ner i snön och försvann i glaciären. Detta var år 1972,och man väntar fortfarande på att glaciären, som ständigt är i rörelse ska spotta ur sig planet.

Här någonstans förstår vi att någon Trollstig hinns inte med idag. Istället bokas sängar på vandrarhemmet i Hellesylt. En massa fula ihopsatta baracker som hade en gudomlig utsikt. Dessutom verkade anläggningen ha en policy att ingen av de anställda skulle kunna tala norska. Jag försökte förtvivlat tala norsksvenska med killen i receptionen, men till slut gav jag upp och jag övergick till engelska. Att språkförbristningen var lika stor bland personalen i frukostmatsalen märkte vi morgondagen efter.

 

Onsdag 16 juli

Även denna dag började med en färjetur. En timma efter Geirangerfjorden, inklusive guidning. Vi passerade de sju systrarna och deras friare. Och den flaska friaren tog till när han fick nobben. Fantasin flödar när man ska namnge vattenfallen. Sedan var det äntligen dags för Trollstigen. Jag tror min research hade varit lite bristfällig här. Hade hört så mycket om denna väg att min tanke var åtminstonde fyra-fem mils väg i bergen. Istället möttes jag av en cirka sex km lång vägsträcka. Men här talar vi om sex hisnande kilometer. Slingrande tar man sig ner från det höga berget. Och jag var otroligt glad att sitta i en personbil. Tänk att åka ner i en buss, husvagn eller, jag vågar knappt tänka tanken, på en cykel. På min väg ner passerade jag en av dessa kamikazepiloter. Och jag hoppas denne hjälte uppskattade att jag avvaktade med min omkörning tills dess han låg i innervarv och alltså inte riskerade att ett litet misstag (av honom, mig eller någon annan bilist) skulle slänga honom åtskilliga 100 meter ner i dalen.

Den hisnande färden slutade innan Åndalsnes och under en god asiatisk middag bestämde P att vi skulle försöka ta in på Grand Hotell Bellevue. Vi hade ju redan parkerat på deras parkering... Och så fick det bli. Med en extrasäng blev det inte alltför dyrt.

 

Torsdag 17 juli

Nu sa vår färdplan att vi skulle avsluta med en färd mot Umeå. Men detta var inte ett alternativ av minst tre orsaker.

1. Jag hade en hatt som väntade i receptionen på Jamtli i Östersund.

2. Sträckan till Umeå via Trondheim var allt för lång för att ta i ett sträck

3. Och allra viktigast. Vi kände att vi var lång ifrån klar med Norge.

Frågan var bara vilken väg vi skulle ta. Var var det bäst väder? Det skulle regna i Röros, dessutom kändes denna väg ganska tråkig. Regn skulle också dominera på den närmsta vägen till Trondheim, via Dombås. Men ut mot kusten verkade lite mer lovande. YR.no lovade ju faktiskt till och med lite sol.

Våffla med svartvinbärssylt

Så vi ställde in GPS:en på Bud, en liten fiskeby norr om Molde. Men först åkte vi några mil söderut till Trollväggen. Det vore ju onödigt att missa denna nu när man var så nära. Kollade in namnen på de klättrare och base-jumpare som omkommit vid olyckor vid Väggen genom åren och dessutom en polisbil modell asfaltbubbla som av någon anledning parkerats för påseende på området.

I Bud åt vi vad som måste vara världens dyraste tiramisu på en fiskrestaurang. Tillsammans med en kopp kaffe (jadå, med påtår) och en tiramisu stannade på runt 150 kronor. Och då talar vi om norska kronor. Samtidigt svor vi över YR.no. För av den där sol de hade lovat, syntes inte ett spår. I stället började det regna, ganska ymnigt dessutom.

Vi hann dessutom med ett stopp (jo, jag följde bara med framförvarande bil) på Eldhuset vid Storseisundbrua. Vi kunde konstatera att norrmännen verkligen jobbat med modern design på byggnaderna vid deras klassiska turiststopp. Så var det bland annat vid Trollstigen, Böya-glaciären och även här. Dessutom var det inga problem med att slå fast att våfflor med sylt är gott.

Vid ett matstopp i Kristiansund (god klippfisk) bokade vi in nattens härberge. Det blev en camping på Valsöystunet. Och att vi  skulle komma någon timme efter att receptionen stängt verkade inte spela någon roll. Service kallas det. Väl där hänvisaders vi till Sjöboden. Om inte det lyxigaste, så ändå det absolut mysigaste boendet denna vecka. En stuga i två etage med två sovrum, kök och ett allrum. Dessutom en altan ut mot vattnet, Nu brydde vi oss inte ens om regnet som kom och gick. Mysfaktorn var stor.

 



Fredag 18 juli

Dagen vi skulle lämna Norge för fortsatt semesterfirande i gamla Svedala började med en brunch för min del bestående av omelett och fortsatte med en snabbvisit i Trondheim. Nidarosdomen måste ju ses. Under vårt två timmar långa stopp hann vi både med kaffe och en vandring i domen. Men vi missade tydligen att gå upp i domens övre delar för att njuta av utsikten. Men vi tröstade oss med att vi under den gångna veckan upplevt många mer hisnande utsikter.

Att fixa boende i Östersund verkade ointe vara så där vansinningt lätt. Framförallt eftersom jag försökte bli av med en bonus jag tjänat in på Hotells.com. Till slut visade det sig att faktiskt Scandic var om inte det enda, så i alla fall bästa alternativet.

Vi firade sedan intåget i Sverige med varsin röding på värdshuset i Ånn. Gottgottigottgott.

 

Lördag 19 juli

Innan vi skulle inleda resan mot Umeå igen skulle Östersund upplevas. Eller rättare sagt Frösön. Frösö kyrka besökte jag redan som barn, men nu blev det ett trevligt återseende. P var övertygad om att Frösön dock måste vara något mer än kyrkan och vad otroligt rätt han kan ha ibland. Efter ett stopp på hembygdsgården hamnade vi nämligen på Sommarhagen, William Pettersson-Bergers stuga som låg några hundra meter från kyrkan. Och detta visade sig vara ett smultronställe av sällan skådat slag. En trevlig rundvandring i stugan efterföljdes av kaffe och hemgjord jordgubbstårta, precis som mamma brukade göra den. Och detta inmundigades samtidigt som vi kunde spana över en underbar vy av sommaräng och Storsjön. Detta gjorde att stoppet i Jämtlands residentstad blev längre än vi tänkt oss.

Och så var det ju det här med hatten. Jag hade glömt den hos en kompis för bra precis ett år sedan och nu hade hon lämnat in den på sin arbetsplats på Jamtli. Återseendet var hjärtligt.

Självklart föll inte vägvalet på väg mot Umeå på det allra genaste. Utan vi tog svängen förbi Döda Fallet, där årets sista föreställning av Vildhussen pågick och sedan svängde vi förbi den Thailändska paviljongen i Utanede. Där var det i och för sig stängt med vi släpptes in på området av en liten thailändsk tjej. Service som sagt...

Resans sista stopp gjordes sedan i Härnösand där en sen middag intogs på det för mig klassiska fiket Rutiga Duken. Hann dessutom med en snabb träff med en kär vän från tiden det begav sig på Västernorrlands Allehanda. Inte en semestertripp utan i alla fall ett möte med en vän jag inte träffat på länge. Däremot hade vi inte tid att stanna på den pågående Stadsfesten där tydligen Alcazar spelade som värst. Klockan hann ändå bli halv två på natten innan jag kom hem till farmen.


Hem


snittar
Lisbethfossen
Böya-glaciären
Trollstigen
våfflor
Sjöbodens altan
Sommarhagen på Frösön