September2015

Tisdag 1 september

Tio minuter i åtta vaknar jag. En rejäl försovning. Jag hade glömt slå igång klockradion igår. En halvtimme senare är jag på jobbet. Då har jag ändå hunnit med frukost, dusch (mtt livs snabbaste, dessutom blev den efterföljande rakningen mer än lovligt slarvig), tandborstning (dock inte stipulerade två minuter) samt både nummer ett och två på toaletten. Dessutom hunnit tänka tanken att de hade hotat med regn så det är bäst att ta med sig regnkläder. Vilket jag också gjorde. Så min besvikelse är stor när jag nu kan konstatera att regnet ännu så länge lyser med sin frånvaro.

 

Söndag 6 september

Egentligen skulle jag har varit uppe i Västerbotten vi det här laget. Men en missad plantbeställning gjorde att jag ställde in trippen. När mina reservresemål, bankkontoret och sjukgymnasten inte hade tid att ta emot mig så är jag i den ovana situationen att jag har två semesterdagar som väntar och jag har inget inplanerat. Förutom då att försöka boka tid på banken och boka om den tid jag trots allt lyckades få hos sjukgymnasten. Naturligtvis visade det sig att jag befinner mig i Stockholm just den dag jag fick tid.

Ett besök på IKEA är också i farans riktning. Dags nu att beställa den där köksbänken jag länge pratat om. Innan regeringen hinner försämra ROT-avdraget.

 

Måndag 7 september

Klockan var väl ungefär halv två då jag gick genom IKEA:s dörrar. Först tre timmar senare kunde jag lämna stället. Nästan 9000 kr fattigare och i princip helt slut.

Det började med att jag vandrade runt en halvtimme eller nåt i IKEA:s köksutställning. De planer jag hade på en ljus bänkskiva i laminat hann under denna vandring ändras till en valnötsfärgad dito. Jag plockade sedan ett könummer och konstaterade att det bara var ett nummer före mig.

Jag fortsatte att tåga runt och ändrade då inriktning på mina planer när det gäller diskho och blandare. Inget verkade dock hända framme vi den disk där personalen höll hus. Framför allt hände inget på den display där könumret visades. Jo, en dam ur personalen tryckte fram nummer efter nummer i kön för enklare frågor. Men i den närande kön, alltså hos oss som faktiskt kommit dit för att göra en beställning (= intäkt till IKEA) hände inget.

Men äntligen, efter en tid som kändes som ett halvt dygn blev det plötsligt änding på vår display. Och extra glädjande var att den som hade numret före mig troligen dött i väntan på betjäning. Så plötsligt stod jag där och förklarade för en yngling hur jag ville ha det. Och eftersom jag gått bärsärk med tumstock i mitt kök hade jag också god pejl på vilka mått som gällde. Tyvärr hade ynglingen inte lika god pejl på det beställningsprogram som skulle användas. Han hade i och för sig fått utbildning i programmet, men sedan hade han blivit omflyttad till en annan avdelning, urskuldade han sig.

Därför måste någon annan ta hand om den delen. Agnetha kanske. Agnetha tillfrågades och visste kunde det gå för sig, meddelade hon. Jag och ynglingen gav oss ut bland diskhoar och blandare för att välja ut de varianter jag hade tänkt mig.

Väl tillbaka hade Agnetha försvunnit. Hon hade tydligen dragit och fikat. Ynglingen gjorde ett tappert försök att ta sig in i programmet själv, dock utan att riktigt lyckas. Nu lyckades han dock få tag i Emmy (var hon ens i tjänst denna dag?) och byggandet av köket kunde inledas. Efter ett tag dök även Agnetha upp, så nu var det personaltätt ett tag. Och när jag väl bestämt mig för att jag skulle ha underlimmad ho och ljusa väggplattor (lite dåligt utbuid på dessa) var det sedan dags att beställa montering.

Tydligen är det PEAB som skulle göra denna, men hur man skulle skriva på beställningssedeln till dem var lite oklart. Fler av IKEA:s anställda tillfrågades. Ingen hade ett bättre svar än att "så skulle i alla fall jag gjort". Och om det till slut blev rätt vet varken jag eller personalen. Men det borde i alla fall resultera i att jag inom 48 timmar skulle bli kontaktad av byggbolaget så kunde jag ju förklara för dem hur jag ville ha det. Som om jag har någon koll...

Men som sagt på tre timmar var i alla fall de nya bänkskivorna beställda och även betalda (tack vare den fantastiska uppfinningen mobilt bank-ID, jag måste av likviditetsskäl göra en pengaöverföring). Nu väntar jag bara på att PEAB ska ringa. Om nån månad kanske jag till och med kan njuta av ett pimpat kök. Men först måste jag återvända till IKEA redan i morgon. Väl hemma visade det sig nämligen att jag trotrs sju år i min lägenhet inte riktigt vet hur mitt kök ser ut. Så jag måste tilläggsbeställa en väggplatta.

 

Tisdag 8 september

Jubel i stugan. Si så där en tre år efter min hemsida flyttat till en ny plattform har jag äntligen lyckats föra över samtliga tidigare månaders bloggansträngningar så att de är tillgängliga för allmänheten igen. Ja inte riktigt alla förresten. Det finns några månaders tankar som antagligen på grund av den mänskliga faktorn för evigt försvunnit i cyberspace stora svarta hål.

För mig har hur som helst detta arbete varit en djupdykning i nostalgins stora mörka vatten. Jag har fått återuppleva den sorg jag kände då min far dog (maj 2006), den ilska som drabbade mig efter ett otroligt kjorkat uttalande av TV-kritikern Kerstin Hallert (maj 2005) och glädjen över dubbla OS-guld i sprintstafett (februari 2006).

Allt medan jag lyssnat på Spotify-versioner av valda delar av min vinylsamling. Artister som Tracey Ullman, Joe Cocker och Dave Edmonds har hörts från min dator. Alla en åminnelse över den musik jag en gång lyssnade på med glädje - och emellanåt också fortfarande lyssnar på med glädje (gäller dock inte alla gamla favoriter...).

 

Onsdag 9 september

Efter att virrat omkring i en skymningsdrabbad skog i en dryg timme så passade min GPS på att ta med mig på en lite oplanerad tur bland skogsvägarna söder om Gävle. Men jag lyckade i alla fall skrämma upp ett rådjur rejält i trakterna runt Mårtsbo.

Kan i alla fall konstatera att det är tur att Veckotursäsomgen snart är över, det återstår bara några sprintträvlingar. För om man som jag tar en dryg timme på mig runt banan och dessutom, på grund av arbetsschemats utseense inte startar förrän en bit efter halv sex så är det nästan så att man måste plocka fram pannlampan. Och på vägen hem är det helljus som gäller.

 

Lördag 12 september

Nu har bilder och fakta om Helsingfors publicerats. Följ denna länk.

 

Tisdag 15 september

Skippade kvällens sprinttävling i Hille (orientering) och gav mig istället ut på en halvmil mycket lugn jogging (mobilen fattade tidvis inte ens att jag sprang), Resultat: lätt flåsig, knappt svettig och nära döden på grund av tristess.Ska jag springa och någon form av utbyte av detta är det tydligen en kamp mot klockan som gäller. Även då kan det kännas som jag är nära döden, men då av helt andra orsaker.

 

Fredag 18 september

Äntligen helg - och med tanke på denna veckas avslutning kan man verkligen säga - gudskelov helg.

Igår höll jag på att förlora mitt inpasseringskort på jobbet och detta på ett lite mer osannolikt sätt.

Bakgrunden var att jag någon gång vid halvtre-tiden plötsligt drabbades av ett våldsamt sug efter lite illasmakande koffein. Sagt och gjort, jag tar min Löven-mugg och börjar min vandring mot Verkets lunchrum en trappa ner. För att komma ut från upplysningens lokaler måste en kortläsare passeras och naturligtvis då också ett kort (förslagsvis mitt) avläsas.

Detta avklaras också helt utan problem. På grund av den skenande kaffeabstinensen togs den första halvtrappan i tre raska steg, samtidigt som fjädern i min korthållare gjorde sitt, kortet skulle återbördas till sin utgångsposition hängande i mitt bälte.

Men det är då det händer. På grund av att min korthållare den senaste tiden påvisat vissa tecken på att ha blivit lite slapp i köttet, vilket innebär att vid alltför hastiga rörelser så lämnar kortet sin säkra placering i hållaren och ger sig ut på utflykt på egen hand. Och detta är just vad som inträffade nu.

Egentligen inga problem, men då jag ägnar mig åt ett ganska avancerat rörelseschema så lyckas jag medelst en perfekt tåfjutt sparka till kortet precis då det landade på stengolvet. Förfärat ser jag kortet fladdra iväg genom den hålighet som finns i trappräckeskonstruktionen. Snabbt framme vid räcket kan jag konstatera att mitt kort ligger två trappor ner på en kvadratmeterstor avsats bakom hissen.

Egentligen såg det initialt ut som att detta inte heller skulle vara några problem, Men när jag kom ner en våning kunde jag förfärat konstatera att detta var byggnadens svar på ett svart hål. Man kunde nämligen inte komma ner till avsatsen på något annat sätt än den väg som nyss mitt kort tagit – alltså uppifrån. Och eftersom det säkert var minst tre meter från trappräcket ner till avsatsen så var det ju inget man gjorde bara så där. Ner skulle man ju säkert kunna ta sig utan att slå ihjäl sig, men att ta sig upp igen – nej.

Dock räddades situationen av en stege, en förvånansvärt vig vaktmästare och det faktum att jag som skyddsombud tittade bort (min jurisdiktion som skyddsombud slutar ju trots allt då man passerar dörrarna ut från upplysningens lokaler).

Då kommer vi till dagens vedermödor.

Som så ofta tidigare innebar mitt fredagsschema att jag slutade redan vid tvåtiden. Lättad över att nu äntligen helgen hade inletts började jag stillsamt att cykla hemåt. När jag kommer upp på den gamla träbron får jag se en grabb (uppskattningsvis 7-8 år) i hög fart komma i motsatt riktning.

Han väjer för den betongsugga kommunen placerat ut vid uppfarten på bron och av någon anledning slänger han en blick bakåt. Denna blick gör att han för bråkdelen av en sekund tappar orienteringen på bron och han kommer över på fel sida, alltså den sida av bron som redan jag har mutat in.

Jag hinner tänka ”Detta kommer inte att gå väl”. Grabben tittar nu återigen framåt, får då syn på en nu ganska skräckslagen Nilsson som har påbörjat en inbromsning. Antagligen tyckte då grabben att det är bäst att göra detsamma. Men på grund av den höga farten, den av regn såphala träbron och hans eget försök att gira över till rätt sida blir resultatet en ordentlig bredsladd.

Så här kommer alltså ett stycke åtta-årig grabb, ett stycke cykel samt en av pojken medhavd välfylld plastkasse glidande mot undertecknad, som nu i och för sig i stort sett stod stilla. Dock med ingenstans att ta vägen (ett dopp i Gavleån i september lockade inte, dessutom var ju detta broräcke lika svårforcerat som gårdagens trappräcke).

Kollisionen var alltså oundviklig. Lite lätt chockad tittade jag ner på grabben som låg på med sin cykel bredvid sig. Jag frågade hu det gick och om han hade ont någonstans, men fick bara ett kort oartikulerat läte till svar. Om det nu berodde på chocken eller att han faktiskt inte förstod svenska vet jag inte.

Men efter ett tag (då jag redan hade börjat fundera på huruvida det kanske var nödvändigt att tillkalla ambulans) börjar han ruska på sig. Och i ett läge då en svensk unge hade storlipat så hoppade han upp och började med oförändrad min samla ihop plastkassens innehåll. Sedan tog han tacksamt (tror jag) emot sin cykel som jag nu rest upp och sedan – fortfarande utan att säga ett ord – cyklade han iväg samma väg han kom.

Och jag kunde nu också cykla hemåt, med ett skavsår på den vänstra knogen (troligtvis orsakat av mitt eget cykelstyre då jag i förskräckelsen försökte undvika krocken) och lite ömhet i den vänstra fotknölen (troligtvis orsakat av grabbens cykel) men annars oskadd. Förhoppningsvis gäller samma sak min olycksbroder..

Som sagt var - äntligen helg.

 

Lördag 19 september

Efter att i nästan dygn utan att lyckas försökt publicera min uppdaterade hemsida (den ville helt enkelt inte ladda upp den sista procenten) så gav jag upp och började författa en felrapport till supporten. Innan jag tryckte på skicka-knappen gjorde jag en sista desperat reboot av min sida - och döm av min förvåning då sidan plötsligt hade laddats upp. Snacka om effektiv support. Alternativt var det mitt hot om supporten som skrämde min websida så till den milda grad att den slutade trilskas.

 

Söndag 20 september

Fick av syrran erbjudandet om en start i Lidingöloppet nästa helg. I och för sig bara halva sträckan men ändå 15 km. Jag som inte tidigare sprungit längre än si så där 6 km i sträck. I och för sig finns det orienteringslopp där den verkligar längden på den av mig avverkade sträckan säkert både varit sju och åtta kilometer. Men då handlar det ju inte omsträcklöpning. Långt ifrån. Mycket tid går då åt att förvirrat titta i kartan och fundera över vad jag missat.

Så 15 km terränglöpning lockade inte alls. Så jag sa bestämt nej. Skyllde på fotskadan från i fredags.

En fotskada men då min systers, är ironiskt nog anledningen till att frågan uppstod i första läget. Men vad är väl en liten seglarskada mot en rejäl cykelskada.

 

Torsdag 24 september

Nu börjar det bli löjligt. Någon däruppe (eller kanske där nere, eller på kommunhuset vad vet jag) verkar ha bestämt sig för att begränsa min rörelsefrihet. Hela stan verkar vara avstängd på ett eller annat sätt. I alla fall de cykelvägar jag planerar att ta.

Det började med att det skulle vägarbetas vid Vallbergaskolan. Först kändes det ganska bra eftersom vägbygget gjorde att jag fick en någorlunda vältrafikerad gata mindre att korsa. Men så stängde de plötsligt av den cykelväg efter Luthergatan jag brukar använda. Så jag hade valet att antingen styra min cykel ut på en annan någorlunda vältrafikerad väg eller byta färdväg till jobbet. Jag valde det senare.

I stället började jag cykla en nygammal väg förbi moskén och genom den park som ligger mellan moskén och Södra Kungsgatan. I och för sig har de hållit på med lite anläggningsarbete i den aktuella parken, men det har inte varit några problem med den aktuella färdvägen. Till i morse.

Plötsligt hade en rejäl avspärrning placerats över vägen som passerar moskén. Och även min invanda genväg genom parken var avskuren. Till och med hade en polisbil placerats invid parken, men det var nog mer för att moskén hade haft ett mystiskt besök dagen innan samt att det tydligen idag var någon form av islamsk högtid. Nog tänkte jag, Om jag tar grusvägen rakt fram kommer jag ju snabbt ut på Kungsgatan. Men nästan framme möttes jag av ytterligare en avspärrning. Det var bara att åka upp mot de närliggande rödljusen och passera Kungsgatan där. En omväg på säkert minst 200 meter. Perfekt då man redan är sen.

Inte nog med detta. De dagar som jag liksom idag avslutar min arbetsdag med ett spinningpass tar jag en liten annorlunda väg hem. Mest beroende på att jag i slitet tillstånd vill slippa backen upp mot söders höjder. Men om ni tror att denna väg förskonats från vägarbeten så misstar ni er. Tydligen har ett fuskarbete med några stenplattor gjort att en väg nära stationen måste läggas om. Min färdväg blir med anledning av detta i och för sig inte avspärrad, men en bred gata har på ett ställe bytts mot en smal passage som avslutas med en ranglig konstruktion i järn. Inte lätt att passera för en sliten spinnare.

När denna faktiskt utan missöden var passerad borde det ha varit lugnt. Men döm om min förvåning då jag upptäckte att de tydligen nu har startat ett arbete vid Stenebergsskolan också. Och naturligtvis då också stängt av den cykelväg som korsar Stenebergsparken och soom är en del av min färdväg mot Brynäs bättre delar. Men hem kom jag i alla fall till slut och nu funderar jag som bäst på vilken väg jag ska satsa på i morgon.

 

Hem