September2012

Söndag 2 september

Med bestämda steg trampar jag i det decimeterdjupa vattnet. Jag är ute på ett ganska nytt kalhygge. Skogsmaskinernas hjul har grävt djupa diken i den myrliknande terrängen. Diken som bitvis vattenfyllts på grund av den regnrika sommaren och den blöta marken. Kan tyckas vansinnigt att ge sig ut att leta kontroller i denna terräng. Men jag kan inte hjälpa det – jag tycker det är roligt. Och ännu roligare blir det när jag i princip går rakt på alla sex kontroller som stod på programmet denna dag. Och dessutom orkar springa de knappa en och en halv kilometer efter den vattensjuka grusväg som ledde till min parkerade bil.

Överhuvudtaget kan orientering verka oglamoröst, men faktum är att det förra veckan publicerades en artikel i DN som slog fast att orientering är på väg att bli trendigt. Vilket är roligt, men kanske också en signal till mig att det är dags att sluta. För när var jag trendig sist….

 

Fredag 28 september

För andra året i rad har jag vunnit ett presentkort på 200 kronor i Naturpasset (motionsorientering). Eftersom det bara är tre vinnare per år, kan jag ju undra hur många deltagare egentligen arrangemanget har. Eller kan det vara att epitetet Otur i spel och otur i kärlek numera ha ändrats till men konventionella tur i spel och otur i kärlek? Får väl satsat på en trisslott i rent undersökande syfte.

Sedan måste jag också komma ihåg att kontrollera Orienteringsförbundets amatörregler. För 30 år sedan skulle det vara risk för att dessa vinster skulle ha diskvalificerat mig från OS för all framtid. Det vill säga om nu orientering varit en OS-gren. Men å andra sidan har jag för mig att en sådan diskning också gällde andra sporter.

Och Gunder Hägg blev ju på 1940-talet diskad från all idrott efter att ha tagit mot en liten summa pengar. Kanske min korta orienteringskarriär tar slut här…

 

Söndag 30 september

Strax efter klockan sex på morgonen lämnade jag min lägenhet för att påbörja resan mot Berlin.

Och resan började i dekadensens tecken. På Gävle C dök en tjej upp och frågade om jag hade en cigg att bjuda på. Inte konstigt med det egentligen, förutom det faktum att jäntstackaren var i den åldern att jag antagligen gjort mig skyldig till en kriminell handling om jag hade haft cigaretter på mig (något som brukar hända ganska sällan, för att inte säga aldrig) och att jag dessutom tyckt att jag kunnat avvara en av dessa cigaretter.

Nåväl, väl på Arlanda var det dags för en andra frukost. Så även för killen före mig i kön. Han beställde en rejäl frukostmacka (inte otroligt att det var fullkorn) – och en sexa whisky. Att beställa in en whisky för att skölja ned en smörgås är bara det en dekadent kulturskymning – men att dessutom göra det klockan nio på morgonen fick mig att må lite dåligt. Men är svensken ute och reser, så är han… Att sedan mannen bredvid mig på planet beställde in två whisky till kaffet förvånade mig mindre. För det första var ju klockan nu nästan lunchtid. Dessutom trodde jag den ena var till denna tunnhåriga och överviktiga mans ressällskap, hans thailändska fru/sambo/älskarinna/sekreterare. Men icke. Hon höll till godo med en kopp te.

Nåväl, vi har ju alla våra laster. Så även jag, så jag beställde in en pappmugg fylld med hett kaffe. Den var ju faktiskt gratis. Otroligt vad man får för pengarna när man flyger med SAS nuförtiden.

Men nu var det ju inte folks alkoholvanor detta skulle handla om. Utan Berlin.

Klockan 12.20 beträdde jag berlinsk mark för första gången sedan 1988. Då hade jag färdats dit med ett grönt tåg genom en annan värld. En värld dit vi inte hade tillträde. Och skulle vi ändå ta oss dit var vi övertygade om att en enkel biljett till Gulag väntade. För så var våra fördomar om Östeuropa. En grå värld, befolkad av gråa människor och styrd med järnhand av gråa (och nästan halvdöda) diktatorer. Därför blev förvåningen desto större då en av passpoliserna brast ut i ett hjärtligt gapflabb då han fick se en av mina klasskamraters passfoton. Antagligen beroende på att hennes hårfärg hade växlat ganska mycket under tiden som gått sedan fotot togs. Lite förvånande var också att de vapenförsedda vakterna/passpolisen inte verkade alls så aggressiva och farliga som man trott.

Nu kom jag insvävande med flyg till ett enat Berlin där gränserna mellan öst och väst är på väg att suddas ut för alltid. Några beväpnade vakter syntes inte till. Bara några trötta tulltjänstemän som förstrött tittade på oss när vi svängde in i den gröna filen.

En dryg timme senare fann jag mig flanerande i Volkspark Fredrichshain. I och för sig är det väl lite off season turistmässigt sett, men jag märkte ganska snabbt att denna park inte var någon turistfälla. Tvärtom – detta är berlinarnas park. Överallt fanns berlinare som joggade, åkte rollerblades och skateboard, spelade fotboll, volleyboll och strandtennis. Eller bara tog en söndagspromenad i det vackra höstvädret.

 

 

 

 

 

Hem