September2008

Måndag 1 september

Egentligen är jag ganska såld på chili. Lite chili i maten förstärker matupplevelsen, anser jag. Men även jag anser att det någonstans finns en gräns. Och nu verkar det ha gått en trend i att man ska placera chili i alla möjliga och omöjliga livsmedel. Men lita på mig, chili passar inte överallt. När jag för några veckor sedan gick förbi min hovleverantör av te, så visade flickan bakom disken mig en tesort som gick under namnet Heta Stunder. Huvudingrediensen var just chili. Värt att prova, tänkte jag, och köpte ett hekto. Och visst en kopp av detta te, ger en liten originell teupplevelse. Men gott är det inte. Resultatet blir bara brinnande smaklökar och en akut längtan efter ett glas vatten.

Vid helgens köprunda på Maxi, visade det sig att handlaren hade ett erbjudande på glass. Köp tre halvlitersförpackningar av Sia-glass för en tia styck (eller nåt). Produktutvecklingen på Sia har gett till resultat att det inte gick att få en vanlig vaniljglass, däremot en uppsjö av både möjliga och omöjliga smaker. Jag plockade tre stycken olika; blåbär, någon form av krokant och så ett paket Chilichoklad, av alla konstiga kombinationer. Att känna tungan domna bort, först av den iskalla glassen och sedan av den heta chilismaken är intressant, men knappast njutbart och knappast gott.

Så spara chiliupplevelserna till mustiga grytor, heta såser och smakrika pizzor. För det finns en gräns för vad man kan använda denna smakrika frukt till. Lita på mig.

 

Tisdag 2 september

Nu drar valkampanjen i USA igång på allvar. För närvarande pågår republikanernas konvent och om några månader vet vi om amerikanerna valde den karismatiske – men svarte – demokraten Obama, eller den mer traditionelle – men ack så gamle – republikanen McCain. Själv anser jag ju att det skulle vara på tiden med en svart president – precis som det efter åtta år med Bush skulle vara skönt med en demokrat vid rodret. Men när det gäller amerikanernas handlande vid valurnorna kommer jag aldrig att bli klok. Se bara på valet av Bush Jr. Först lyckades republikanerna med emellanåt lite tveksamma metoder och med lite juridiska trixigheter få Bush vald till sin första fyraårsperiod. Den allmänna uppfattningen var att det hela väl var så nära valfusk man kan komma i en demokrati. Fyra år senare har den gode George varit med att involvera USA i den mest kritiserade militära operationen sedan Vietnam, landets ekonomi är på väg neråt i störtloppsfart och dollarn svajar. Då får amerikanen chans att rösta bort denna valfuskare modell light. Vad blir valresultatet? Naturligtvis en jordskredsseger för den gode Bush.

Men vi ska väl kanske inte slå oss för bröstet allt för mycket. Vi fick för två år sedan en ny regering och sedan dess har arbetslösheten sjunkit rejält, landets statsskuld försvunnit och tillväxten varit hög. Den enda smolken i bägaren är väl att inflationen varit på tok för hög. Hur mycket av detta som beror på regeringens politik ska jag inte överhuvudtaget sia om. Det kanske inte är ett jota, men faktum kvarstår. Sverige har gått ganska bra de senaste åren. Då går Sifo ut och frågar vilka som skulle sköta Sveriges ekonomi bäst. Naturligtvis svarar majoriteten av det svenska folket socialdemokraterna. Det finns massvis med anledningar till att kanske lägga sin röst på s, men med deras senaste regeringsinsats i färskt minne, är nog inte ekonomin det som gör att man röstar rött. Statistiker tror att det i västdemokratier blir svårare och svårare för en regering att sitta mer än en mandatperiod, eftersom väljarkåren mer och mer tenderar att rösta bort istället för att rösta fram. Och i skendemokratin USA går man då troligen efter parollen ”better the devil you know”.

 

Onsdag 3 september

Ett långkok på onsdagskvällen. Kändes lite overkill, men ibland har man inte så mycket att välja på. Allt medan fläskgrytan kokade upp och hungern växte, fanns det dock tid över till lite filosoferande. Denna kväll var det tomater på burk som upptog mina tankar. Eller egentligen bristen på burkar.

Det fanns en tid då alla liknande livsmedel kom i burkar på 400 gram. Varför man just kommit fram till att denna mängd skulle vara den ultimata förpackningsstorleken vet jag inte, men faktum kvarstår, så länge jag kan minnas har det varit 400 gram som gällt. Detta har också fört med sig att alla recept i kokböcker och tidningar anpassats till detta. Men så kom plötsligt ICA på den lysande idén (av miljöskäl, kanske, men troligare kostnadsskäl) att tomaterna skulle förpackas i pappkartonger. Men man kom även av någon anledning till slutsatsen att nu var det 500 gram som skulle råda. En nyordning som receptmakarna inte har hunnit anpassa sig till. Trots att ICA gått så långt att man på vissa håll helt sorterat bort burkarna från hyllorna.

En petitess kan tyckas. Och visst 500 gram gör ju bara det hela lite mustigare. Men om det i receptet står två burkar (alltså sammanlagt 800 gram) blir då inte ett kilo i mesta laget. För vad ska man annars göra med de 200 gram som blir över? Hur som helst krävde det att grytan kokade ihop lite extra upptäckte jag, och det långkok som enligt receptet skulle ta 1,5 timme var nära att tangera tvåtimmarsgränsen. Men gott blev det – och det var väl kanske det viktigaste. Så kanske ska ordkombinationen 400 gram för bästa resultat utläsas som 500 gram…

 

Söndag 7 september

Det tog drygt 25 år. Första gången jag besökte en mogendans var i 20-årsåldern. Platsen var Gumboda Hed och det jag visste om foxtrott begränsade sig till några hatade gymnastiklektioner i högstadiet, samt några bilder i någon bok. Två steg åt höjder och ett åt vänster.

Jag ska inte påstå att jag precis är någon Fred Astaire nu heller, men lite har man väl förkovrats under dryga 20 års besök på olika danspalats. Numera blir det bara några enstaka danser per år, men fortfarande sitter en del steg kvar. Och under alla dessa år har man krockat med och fascinerats av dessa buggare. Med livet som insats verkade de föra dansen till andra dimensioner. Och man har funderat på om det där kanske vore något man skulle lära sig.

Men i Västerbotten kunde man dominera (nåja…) dansgolven även utan buggkunskaper. Och det fanns ju inget roligare än att dansa foxtrot i en riktigt snabb låt. Dock har jag upptäckt att situationen är en helt annan på de gävleborgska dansgolven. Här buggas det så fort låten är snabbare än en slowfox.

Så därför anmälde jag mig i förra månaden till en buggkurs. Och efter tre lektioner kan jag konstatera att det där med simultankapacitet inte är min starka sida. Men att det går framåt. Så visst finns det hopp. Jag kommer väl aldrig att bli någon bländande buggare, men en eller annan svängom på företagets julfest bör jag väl kunna åstadkomma…

 

Torsdag 11 september

Något måste vara fel. Är det hos trafikplanerarna som inte har kompetens nog att få till en genomfartsled värd namnet, är det hos personerna bakom trängselskatten som lyckats flytta all trafik från centrum till Essingeleden eller är det hos bilisterna, som är så korkade att de tar bilen till jobbet, då man nästan skulle tjäna tid på att gå?

Tisdagseftermiddagen innebar för min del en bilfärd ner till Stockholm där jag skulle gratulera min yngste systerson (han blev 12 på onsdagen) och hinna med lite shopping. Min tur började väl si så där halv två-tiden. Efter ett stopp på Max i Uppsala anlända jag till trakten runt Upplands Väsby strax före fyra. Plötsligt var det tvärstopp. Vart jag än såg så såg jag bilar som ibland stod stilla och ibland rullade framåt i en hastighet som fick hela Stockholms arsenal av sniglar att hånfullt gapskratta. Och vad värre var, jag hade varit pissnödig allt sedan jag lämnade Uppsala. Nu började det bli akut. Att lämna bilen och kryssa fram mot vägkanten började plötsligt verka som ett vettigt alternativ. Men det lättar väl snart, tänkte jag mitt dumma nöt. En timma och en kvart senare var jag framme i Trångsund. En mils bilfärd hade tagit över en timme. Tänk så många produktiva timmar som bara försvinner i avgasmolnen. Varje dag.

Jag hade en förflugen tanke på att stanna i Stockholm till torsdagsmorgonen, för att åka direkt från Trångsund till mitt jobb. Men köerna avskräckte. De lär nämligen vara lika svårforcerade på morgonen och risken skulle vara att jag kommit till Gävle först till lunchtid.

Så det fick bli en sen kvällskörning efter avnjutande av fondue och tårta. Så när Samuel Holmén sköt in 2-0 till Sverige i VM-kvalmatchen mot Ungern gick jag ut till min Avensis och drog iväg. På det sättet skulle jag ju till och med slippa den körisk som den förestående slutsignalen i den nämnda fotbollsmatchen på Råsunda förde med sig. Så en trevlig köfri tur ackompanjerad av Nationalteatern och Bo Kaspers Orkester väntade mig. Vilken blåsning. I höjd med Tureberg tog det plötsligt tvärstopp igen. En klar deja vu av tisdagens upplevelser drabbade mig. Om det inte var för tre saker. Ett – det var kolsvart ute. Två – jag var inte pissnödig. Tre – väntan i kön blev bara en kvart. Men under den tiden hann i alla fall Radio Stockholm med att avbryta eftersnacket till fotbollslandskampen. De påstod att trafiken på grund av ett vägarbete stod i stort sett still i höjd med Tureberg. Jaså, säger de det….?

 

Fredag 12 september

Att använda ekonomiska styrmedel för att få medborgare att handla på ett speciellt sätt är ju en klassisk åtgärd i politiken. Men vad händer då man faktisk lyckas med att förändra folks beteende och inköp. Ja, de som en gång tog fram det ekonomiska styrmedlet borde ju jubla och slå klackarna i taket. Men…

Att vi står inför en global uppvärmning kan ju inte ha undgått någon. Det har blivit på modet bland våra politiker att kalla sig miljöns räddare och ta fram förslag i samma anda. Således så har regeringen givit skattereduktion och numera länsstyrelsebidrag för att man byter till energisnåla fönster. Och dessutom har det tagits fram en premie på 10 000 kronor för de som köper en miljöbil.

Det fanns bara ett problem – medborgarna gick på det. Folket bytte fönster och köpte miljöbil som aldrig förr. Bara för att sedan nås av beskedet att pengarna var slut. Och statsmakten räckte långnäsa åt svenska folket. ”Det är ju bra att ni har gjort denna miljöåtgärd, men tyvärr får ni inga pengar”, var beskedet.

I och för sig har det nu lovats till mer pengar till fönstren, men frågan kvarstår – ville inte de höga potentaterna verkligen att svenska folket skulle anamma miljöåtgärderna? Eller är det bara så enkelt att visst får miljöarbetet kosta. Men håll er för sjutton gubbar innanför budgetramarna.

 

Söndag 14 september

Tala om grannfejden. Jag startade igår upp min slagborrmaskin för att få upp de inköpta galleriskenorna. Sex hål skulle göras. Något som frestar på ordentligt. Inte minst därför att borrmaskinen hölls i ett läge över huvudhöjd. Därför blev pauserna många. Efter två hål var fortfarande jag i ganska gott tillstånd, men pausvilan var ändå välbehövligt. Då skrällde det till hos grannen vägg i vägg. Tydligen hade jag väckt den björn som sover, för han gick loss på samma vägg (från andra sidan förstås) med samma typ av verktyg (alltså en slagborrmaskin). Sedan fortsatte det så. Jag borrade ett tag, vilade (nu började ansträngningen sätta sina spår) bara för att under min vilostund mötas av ett oljud från andra sidan väggen. Vem vann? Jag givetvis. Tydligen var mina borrhål fler och besvärligare. Vilket också gjorde att jag idag har lite svårt att höja armarna över huvudet helt smärtfritt.

 

Måndag 15 september

En utbildningsvecka i Jönköping får mig att fundera över SJ:s prissättning. Ner åker jag första klass (vilket vi tydligen har rätt till om vi kommer fram efter en viss tidpunkt). Pris: 182 kronor. Upp åker jag andra klass (jo, jag sparar på arbetsgivarens pengar). Pris 721 kronor. Skillnaden mellan biljetterna är att jag ner byter tåg i Stockholm och på returresan byter i Skövde. Samt att restiden under returresan är en dryg halvtimme kortare men detta beror mest på att stoppet i Stockholm är 20 minuter längre än stoppet i Skövde. Vilket med tanke på SJ:s tillförlitlighet vad gäller tidtabeller enbart känns skönt. Likheterna mellan biljetterna är att de bokades vid samma tillfälle och att de i bägge fallen resan påbörjas med ett regionaltåg för att sedan övergå i ett X2000-tåg. Så vad beror prisskillnaderna på (kan väl nämna att en första klassbiljett norrut skulle gå över 1000-lappen)? Undrar om de ens vet detta på SJ. För det kan väl inte vara att det anses som en så stor ynnest att kunna åka norrut att detta är värt upp mot tusenlappen för en första klassbiljett?

 

Söndag 21 september

Att åka med tåg är en upplevelse enbart för folk med starka nerver. I alla fall om tågresan innebär ett eller flera tågbyten på vägen. Under min resa till Jönköping var det byte i Stockholm som gällde. Tiden i Stockholm var beräknad till 35 minuter – men hel evighet för ett färdsätt där man räknar minuter – tåget avgår inte 15.00, utan 15.04 och så vidare.

Men trots att mitt tåg faktiskt hade sin utgångspunkt i Gävle var vi redan från starten 15 minuter sen. Dessutom var vi två vagnar kort. Tydligen hade ett elfel gjort att dessa två vagnar vägrade lämna Gävle stationsområde och man hade till slut tagit beslutet att koppla bort dem.

Jag frågade konduktören om det fanns risker att jag skulle missa mitt anslutningståg. Efter att ha slängt en blick på biljetten konstaterade han dock att jag hade gott om tid så den risken existerade inte. Anledningen till detta bedrägliga lugn fann jag efter det att vi passerat Uppsala. Tåget mot Jönköping skulle avgå från spår 10 klockan 17.20. En upplysning som förvirrade mig lite. På min biljett stod det nämligen 17.05.

17.03 gled vi så in på Stockholms centralstation och jag började på att förbereda mig för en snabbsökning av spår 10. När dörrarna öppnades fick jag syn på ett tåg på motsatt sida av perrongen. Jönköping stod det, och vagn 2 stod det. Och som av en slump var det just vagn två till Jönköping som var mitt mål. Så med sex-sju raska steg förflyttade jag mig in i Jönköpingståget, hittade min plats och jag hann precis sätta mig innan tåget rullade iväg, exakt klockan 17.05. 17.20 var tydligen en gammal avgångstid, som användes innan man började med spårarbeten utanför Katrineholm. Kanske borde konduktörerna uppdateras med sådana förändringar i tidtabellen…

Det hela gjorde ju att jag var förvarnad till min hemresa. Då var det Skövde som gällde när det handlade om tågbyte. Problemet var att nu hade jag bara tio minuter att spela på. Och då är det ju lätt att det sprider sig en viss panik bland resenärerna när vi redan tidigt på resan blir stående ett tag på grund av tågbyte. Den här gången hade jag tre minuter till godo när jag steg av rälsbussen och skulle ta mig till Stockholmstågets perrong. Svärande kunde jag konstatera att dessutom rulltrapporna i Skövde slutat fungera och att småspringande ta sig uppför (och sedermera även nerför) stillastående rulltrappor är en jobbig sysselsättning. Rulltrappornas olika steg är nämligen placerade med ett för gående mycket olyckligt avstånd.

Men å andra sida började jag vid min ankomst till rätt perrong känna igen SJ. Tåget mellan Göteborg och Stockholm var nämligen försenat i åtta minuter. Och som tur var behövde jag inte oroa mig för missade anslutningståg längre. Det aktuella tågets slutstation var nämligen Sundsvall.

 

Måndag 22 september

Busschaufförerna i Uppsala har haft en besvärlig helg. Under vissa tider har bussarna på en viss linje bombarderats av stenkastande ungdomar. Även en ambulans, några skolbyggnader och en del busskurer har fått sin beskärda del av skadegörelsen. Två 13-åringar har gripits för att ha deltagit i vad jag skulle kalla för busstrecket om det inte vore att saken är mycket allvarligare än så.

Och kvar lämnar de frågan – hur tänker de egentligen??? För visst måste stenkastningen föregåtts av ett visst planerande av de(t) aktuella ungdomsgänget (-n).

Träffas de på torget efter under eftermiddagen och funderar. ”Fan, vad tråkigt det är idag, är det ingen som har nåt förslag på nåt skoj”. Plötsligt skiner den kaxigaste och mest initiativrike medlemmen upp. ”Jo, jag vet. Vi går och kastar sten på några bussar. Den som träffar mest vinner en folköl”.

Eller är det som den gamla Lorry-sketchen att allt besvaras med meningen ”fan, vi har ju ingen lokal ju…”. Och dessutom att de tror att just detta faktum gör att samhället, medmänniskor och alla andra skulle medlidsamt sucka ”Nä, det har ni ju rätt i, kasta på ni bara. Det är ju ändå samhällets fel.”

Men troligtvis tänker de inte alls. En brist på tanke som troligtvis är nedärvd. För vad tror föräldrarna att deras 13-åring gör sent på lördagskvällen. Spelar schack???? Eftersom skadegörelsen är koncentrerad till en viss stadsdel borde det ju inte vara alltför svårt att räkna ut att risken faktiskt finns att telningen faktiskt ägnade kvällen till de mycket stimulerande sysselsättningarna vältning av bil, prickkastning på buss samt hållfasthetskoll av skolfönster.

 

Måndag 29 september

I avdelningen pinsamma misstag presenterar jag idag Vägverket. I stort uppslagna annonskampanjer, inte minst i TV, har de förklarat att nu byter de skyltar. Enligt ett beslut uppifrån har man bestämt att fartgränserna ska bli fler och Vägverket skickade ut sin personal för att sätta upp nya skyltar. I dagarna var det dags att skicka ut personalen igen. De nya skyltarna måste bytas ut. I alla fall i Gävle/Dalaregionen.

Någon tjänsteman på något Vägverketkontor hade nämligen råkat titta i statuterna för skyltstorlekar och till sin förskräckelse upptäckt att de skyltar med en diameter av 60 centimeter de satt ut var för små. All tillgänglig erfarenhet och forskning visade entydigt på att om man färdas i hundra knyck efter en motorväg eller en trefilig väg, så hinner man inte upptäcka skyltar av den storleken. En diameter på 90 centimeter är anbefalld.

Själv kan jag bara suckande fundera över vad de egentligen gör med våra skattepengar på verken. Men det kanske enbart var ett smart drag av Vägverket för att så här i slutet av året kunna göra av med ett allt för rundligt tilltaget anslag…

 

Tisdag 30 september

Vintern är på antågande! Något som gör att en känsla av julefrid lägrar sig är när det är mörkt när man åker hem från jobbet. Så var fallet igår. I och för sig jobbade jag till klockan sju, så det är väl egentligen inte så underligt att cykellyset måste monteras på sin plats, men det var ändå en försmak på vad som komma skall.

Och än mer förstärktes vinterkänslan i morse, då säsongens första bilskraparmorgon drabbade Gävle. I och för sig hade inte nattens temperatur sjunkit under nollan (enligt min termometer ska nattens lägsta temperatur varit 0,4 grader plus) men bilrutorna var isade och jag kände en viss oro för frosthalka.

Men när jag skulle cykla hem från jobbet krossades denna vinterkänsla ordentligt och jag slungades tillbaka till en höst på sitt allra vresigaste humör. Tempen hade stigit till ungefär tio grader och ner från skyn vräkte det ett kallt höstregn. Poncho på och tempo i cyklingen hem var det som gällde.

 

Hem