september2007

Söndag 2 september

I brist på svenska framgångar i Friidrotts-VM roade jag mig idag på förmiddagen att titta på damernas maraton. Och klart är att dessa långskubbande tjejer och flertalet fotomodeller i alla fall har en sak gemensamt. De flesta ser rent sjukligt tärda ut. Hela startfältet liknar mest en söndagsutflykt på ett behandlingscenter för anorexi. Till och med Sara Wedlund (kommer ni ihåg henne, ett 5000-meterspringande flickebarn som fick löpa gatlopp i pressen på grund av hennes avsaknad av underhudsfett) skulle sett lite mullig ut i sällskapet.

Men springa kan de. I 35-gradig värme och otroligt hög luftfuktighet tar de sig fram de dryga fyra milen med god fart. Även om sjukvårdarna fick rycka ut en och annan gång med syrgas, bår och dropp. Själv tog jag samma eftermiddag en språngmarsch på säkert 100 meter, och nu har jag varit törstig hela kvällen. Men å andra sidan är ju inte anorexi den sjukdom jag oroar mig mest för.

 

Måndag 3 september

Det är höst. Inte nog med att det idag var nypremiär för fruktkorgarna på jobbet, på fredag bjuder företaget återigen på fredagsfika.

Det kan ju verka lite ologiskt att man drar in dessa för personalens hälsa så välgörande förmåner under sommarmånaderna. Behöver man inte lika mycket vitaminer under sommaren? I och för sig lär visst solljuset i sig själv alstra vitaminer, men med tanke på hur vädret varit i sommar skulle vi väl ha behövt dubbla fruktkorgar.

Att sedan solen bara gör tillfälliga gästspel, nattemperaturen kryper allt närmare noll och halsen känns lite rosslig är bara ytterligare bevis på att de ljusa sommarkvällarna numera bara är ett minne blott.

 

Söndag 9 september

Att jag alltid har haft lite problem med att åka buss är ingen hemlighet. Men medresenärer och Swebus busschaufförer gör inte problemet mindre. Det stod klart i helgen, då jag valde att ta bussen ner till Stockholm, bland annat för att fira en av mina systersöner som fyller 11 år i dagarna. Det som gjorde att jag trots tidigare erfarenheter ändå tog bussen var priset – 230 spänn tur och retur är billigt och det denna månad är CSN-månad. Vilket för min del innebär mycket lite pengar.

På vägen ner var det i och för sig gott om plats. Men längst fram parkerade en dam som definitivt hade som mål att märkas. Redan innan hon kom innanför dörren förstod jag att här andas det problem. Med hög röst började hon orera med chauffören, som nog också insåg att det här vankades problem. Han svarade alltså enstavigt på de frågor och påståenden han ställdes inför. Naturligtvis slog sig damen i fråga ner på sätet bakom chauffören, på platsen bredvid en äldre gentleman. Denna man flyttade ganska snart till ett säte på andra sidan mittgången, med ursäkt att han hade så långa ben (i och för sig en ursäkt jag kan solidarisera med). Men damen (av samtalet att döma en Östermalmskärring) gav sig inte. Till slut lyckades hon få igång en debatt om Stockholm kontra bondvischan. På ena sidan hon själv och ett påucko i sätet bredvid som minsann i stort sett hade bott i hela Sverige, men inte kunde förstå att folk kunde bo någon annanstans än Stockholm. Och i andra ringhörnan den långbente mannen, som ordentligt irriterad konstaterade att han å sin sida inte fattade att folk kunde bo i Stockholm. Han fick i viss mån medhåll av busschauffören som ondgjorde sig över trafikköer. Just denna fredag verkade det nämligen stört omöjligt att ta sig in till centrala Stockholm. Redan i höjd med Väsby blev det stopp, tack vare trafikolyckor och vägarbeten. Och vi blev så småningom närmare en halvtimme sen.

Nu är det ju inte så att jag har något emot att folk konverserar på en buss, det är ju egentligen bara befriande, men den här gången hade vår Östermalmsdam satt ribban för ljudnivån. Alltså ekade rösterna i den halvtomma bussen, och det krävdes en kraftansträngning för att kunna koncentrera mig på den medhavda boken.

Nåväl, en resa ner till Stockholm brukar ju ofta leda till en returresa. Så också denna helg. Den halvtomma bussen på nerresan hade nu förvandlas till en proppfull sådan. Bredvid mig placerar sig en dam på låt säga knappa 50, som börjar med att breda ut sin jacka på sätet och placera ett par pappersservetter på nackstödet (bacillskräck????). Sedan tillbringar hon stora delar av resan stönande, suckande och roterande (övergångsåldern????). Chauffören denna gång är en sur jävel som får mig att tänka på Lille Fridolf, en citronsur chaufför som körde skolbussen under min grundskoletid. Dagens förare ägnade en del av resan att skälla på en tonåring som skulle stiga av i Tierp. Grabben plingade nämligen på stoppknappen alldeles för sent (jo, det gjorde han faktiskt), men istället för att stanna ekipaget lite bortanför det aktuella vägkorset fortsatte färden norrut, medan chauffören skrikande konverserar grabben, med frågor om han hade packning med sig och så vidare. Men bussen stannas inte förrän efter säkert en halvmil. Och då mitt ute i ingenting. Granskog till höger, granskog till vänster, stigningsfält framåt och Tierp en halvmil bakåt. Grabben hoppar (troligen lättad) av, men chaffisen fortsätter att muttra i några kilometer.

Men till slut närmar vi oss i alla fall Gävle, och då visar det sig att det faktiskt fanns en högtalaranläggning i bussen. Och i denna meddelade chauffören kort och gott med en butter och lite militärisk stämma att vi närmade oss Gävle station och att glöm inget i bussen. Inte en tillstymmelse av några artiga fraser som exempelvis ”tack för att ni reste med oss” och ”välkommen tillbaka”. Och någon hjälp med avlastningen av bagaget erbjöd han inte heller (det var fredagens chaufför duktig med) och varför skulle han det. Han hade ju inte hjälpt till med ilastningen.

 

Måndag 10 september

Min yngste systerson fyller år idag och när jag frågade hans mor vad jag skulle köpa kom svaret snabbt. En sportidentitetspinne. Vet ni inte hur en sådan ser ut och kanske inte ens vad en sådan ska användas till? Var lugna. Det gjorde inte jag heller förrän i onsdags.

Grabbarna i Trångsund har i flera år tävlat i utförsåkning – en sport som inte precis lämpar sig för de fattiga. Fyra par skidor (slalom, storslalom, fartskidor samt ett par friåkningsskidor) som måste bytas ut i takt med att ungarna växer är bara en del av utgifterna som faller på föräldrarna. Fartdräkt, pjäxor, träningsläger och liftkort är andra stora utgiftsposter.

Med tanke på detta var väl det en skön kontrast när plötsligt orienteringen kom in i pojkarnas liv. För vad behöver man där? En träningsoverall, ett par slitna jympadojor och eventuellt en kompass. Och inga dyra hotellnotor på träningslägren. En orienterare bor i tält och duschar i det fria. Man ack vad jag bedrog mig. I och för sig är det ännu långt till några slalomnivåer, men även orienteringen börjar bli prylfixerad. Naturligtvis krävs det ett par orienteringsskor med spikar. Hittar man några sådana under tusenlappen får man vara nöjd. Orienterarna håller sig också med en egen variant av fartdräkt. Träningsoverallens roll i orienteringsskogarna är överspelad. Och sedan får man inte glömma pannlampan. Redan långt ner i åldrarna börjar nämligen man tävla i mörker. Vad det nu ska vara bra till. Och så var det då det här med sportidentitetspinnen. När jag sprang runt på friluftsdagarna i skolan var det en röd rejäl stämpel som skapade beviset för att man verkligen hade besökt kontrollen. Överspelat, överspelat… Nu går det på data. En liten plastbit med någon form av datachip inmonterat sticks in i en anordning vid kontrollen och vips så tankas informationen in i plastbiten. När man sedan kommer i mål, så lämnas plastbiten till en funktionär som genast kan avläsa om du besökt samtliga kontroller. Okomplicerat kan tyckas, men det finns faktiskt två varianter av dylik pinne. Prisskillnaden ligger väl på si så där 250 spänn. Vad är skillnaden frågade jag expediten på butiken Orienteringsspecialisten som jag besökte i fredags. Jo, den dyrare reagerar snabbare och dessutom kan man lagra fler kontroller var svaret. Tydligen ska man, om man skjuter till 250 spänn extra, tjäna någon tiondels sekund på varje kontroll. Eftersom banorna som grabbarna springer sällan har fler än åtta kontroller tyckte jag inte riktigt att dessa tiondelar var värda 250 kronor. Men födelsedagsbarnet blev glad ändå… Tur nog.

 

Lördag 15 september

När två sanningar kolliderar kan det tvinga fram en lugn lördag. Sanningarna är ”Kräftor fodra dessa drycker” och ”blanda inte spritsorterna hur som helst”.

Gårdagskvällen ägnades åt kräftskiva med si så där 20 stycken av mina arbetskamrater. Värdinnan hade dukat upp furstligt med förrätt bestående av paj, majskolvar, sötpotatis, korvar och säkert ytterligare godsaker som jag i hastigheten har glömt. Och dessutom fyllda krutongen och en fördrink baserad på tequila. Med tanke på att jag sovit alldeles för lite nätterna innan kalaset borde jag ju redan här anat oråd. Min bekantskap med tequilan har ju inte alltid slutat så lycklig.

Och till kräftorna bjöds det på öl (Corona samt en burk DAB som jag hade med mig själv) och naturligtvis snaps. Mitt bidrag till festen var en Linieakvevit, det norska avtrycket i alkoholens finrum. Sedan fanns det visst två flaskor med snaps importerat från Finland. En Koskenkorva med björnbärssmak (tror jag) och en flaska som utseendemässigt lika gärna kunde innehållit hemkört. Det blev sång, skratt och högljutt stoj medan vi hjälptes åt att tömma flaskorna. Sedan blev det kaffe och för min del Xanté (äppelkonjak, man måste ju prova något nytt) och säkert ytterligare någon klunk öl. Vid halv ett-tiden avvisade jag ett förslag på att dela på en taxi mot Nordost och vid halvtre-tiden vinglade jag ut från den tvåa där festen hållits, bara för att upptäcka att mina vänliga kamrater redan tagit hissen ner. Själv fick jag alltså springa tre trappor ned till bottenplan för att därifrån påbörja en lite väl vinglig promenad hem. Och idag har det alltså varit stilla dagar.

 

Måndag 17 september

Den har två rum, fräscht badrum, trevliga laminatgolv och en gammal spis. Allting fördelat på 58 kvadrat. Och den kostar mig 390 000 spänn. Min lägenhetsjakt verkar vara över. Om några månader flyttar jag till Brynäs.

Egentligen är väl lägenheten precis så där anspråkslös som jag önskat. Inte tillräckligt upplyxad för att priset skulle skjuta i höjden, men tillräckligt fräsch för att jag kan flytta in i den utan att känna mig tvingad att plocka fram mina väl dolda hantverkartalanger. I och för sig var väl vitvarorna (spis, kyl och frys) inte precis toppmoderna, men det kan jag väl leva med. Dessutom planeras det i bostadsrättsföreningen att övergå till enhetsmätning av elen och i samband med detta finns det förmånliga erbjudanden på att bland annat byta ut spisen. Kan vara något att överväga.

Istället var det enda jag inte tyckte om när jag studerade lägenheten i förra veckan, dörrarna till garderoberna och klädkammaren i hallen. Ja, egentligen var det väl inte dörrarna som sådana som var något problem, utan mer det faktum att de inte syntes. För på dessa tre dörrar har de tidigare ägarna klistrat tre stycken helkroppsspeglar. Som gjort för att inleda varje dag med ett stycke chockterapi. För varje morgon måste dessa passeras för att man ska komma in i badrummet. Och det lär inte vara en vacker syn som visas i dessa. Jag lovar…

En annan sak som kan bli besvärlig är att jag tror att möjligheterna att komma undan dubbla hyror i december är ytterst små. Och eftersom december redan, förutom de sedvanliga julklappsinköpen, innehåller bland annat CSN-betalning så lär det väl inte bli någon julglögg i år. Men det är väl smällar man får ta…

 

Tisdag 18 september

Någon har försåtminerat min väg till jobbet. Den sista sträckan sneddar jag över en parkering och avslutar med att skutta över några kantstenar som skiljer parkeringen från den intilliggande gatan. Men där, mitt bland alla kantstenar ligger den största hög av hundbajs jag någonsin har sett (och jag har sett otaliga, tyvärr finns det ju vissa jag aldrig sett också…). I alla fall tror jag det är avskrädet från en hund. Eftersom jag upptäckte denna hög för första gången igår och med tanke på den just avslutade helgen kan det ju vara en tvåbent byracka som varit framme också. Men denna tanke fyller mig med så mycket äckel att jag snabbt återvänder till hundteorin. Men är det en hund så är det inte en liten pudel, precis. Nej, kanske en Grand Danois eller Sankt Bernhard.

Dessutom bör ju hunden i fråga ha en synnerligen lat, ansvarslös och intelligentbefriad husse/matte. Tyvärr är det väl det enda signalement på brottslingen jag kan komma med. För jag vägrar ju göra något DNA-test på lämningen. I stället får jag helt enkelt styra om min väg till jobbet. Genvägen över parkeringen verkar förbrukad.

 

Onsdag 19 september

Klockan 15.30 (cirkatid, min klocka är numera inte mycket att lita på) blev jag officiellt bostadsrättsinnehavare. Då skrevs kontraktet under för tvårummaren på Hillmanskroken på Brynäs. Nu återstår det bara att skrapa ihop 39 000 till handpenningen, bli godkänd av bostadsrättsföreningen och sist men inte minst lyckas lura någon bank att låna mig dryga 350 000 spänn, så att jag kan fullgöra köpet.

Samtidigt fick jag en inblick i att det är skillnad på lägenhet och lägenhet, även i Gävle. Dagarna innan jag tittade på den nu inköpta lägenheten, kikade jag på en lite mer centralt belägen tvåa (någon kvadratmeter mindre till ytan faktiskt). Denna hade ett utgångspris på 580 000 kronor, men budgivningen hade till och med förvånat mäklaren lite (samma mäklare som sålde min lägenhet) och priset slutade på 750 000. Trots den sneda dörren och skadan i parketten den hade orsakat. Och trots de bruna fula köksluckorna och de grälla tapeterna. Jag kan inte komma ifrån att jag nog fått mycket lägenhet för pengarna.

 

Fredag 21 september

Det var när jag gick hem på lunchen igår som jag märkte det. Den tidigare omtalade hundavskrädet hade plattats till ordentligt. Tydligen är det fler än jag som brukar gena över stenläggningen. Och tydligen skulle jag tro att den drabbade ilsknade till ordentligt, för när jag senare lämnade min arbetsplats för dagen var lämningen bortforslad, stenläggningen rengjord och det hela kändes mest som en ond dröm. Men jag lovar, någonstans vandrar en jycke omkring och funderar på vart den ska slå till härnäst.

 

Söndag 23 september

Min hyresvärd, Gavlegårdarna, skyr inga medel för att behålla sina hyresgäster som just hyresgäster. Det blev jag varse när jag i helgen tänkte logga in mig på min personliga sida på deras hemsida. Borde vara en smal sak, tyckte jag, eftersom jag minns den lätta uppsägningsprocedur som mötte mig då jag sa upp lägenheten i Umeå. Ett par minuter vid datorn och min uppsägning hade registrerats.

Men denna teknik verkar inte ha anammats av Gavlegårdarna. Jovisst, jag har en egen sida, där jag enbart kan komma in med hjälp av min personliga kod. Och där kan jag boka upp mig för lägenheter, anmäla skador med mera, med mera. Men en sådan i sammanhanget så pass enkel sak som att säga upp en lägenhet – nej.

Men hur gör man då, funderade jag och började söka på hemsidan. Mitt sökord uppsägning resulterade i tre träffar, alla tre ledde mig till ett och samma nummer av Gavlegårdarnas kundtidning. Där kunder de frankt meddela att uppsägning skulle göras senast den sista tre månader innan flytt. Eftersom jag bott i säkert över femton olika hyresrätter i mitt liv, var ju detta inte precis någon nyhet. Men hur man skulle gå till väga nämndes inte med ett ord. Jag började nu alltmer irriterad att söka runt bland länkarna på sidan. Efter säkert en kvarts letande ser jag en länk med namnet ”frågor och svar”. Och där fann jag äntligen vad jag sökte. På fem rader meddelas att man vid uppsägning personligt måste besöka företagets Kundcentrum. Ett kundcentrum som dessutom enbart har öppet mellan åtta och fyra. Är inte Gavlegårdarna medvetna om att folk jobbar??? Vid besöket ska man då ha med sig sitt kontrakt, det är nämligen på detta man skriftligen ska meddela att man säger upp bostaden. Jag slänger en blick på mina kontrakt (lägenheten och bilplatsen) och upptäcker med ett roat leende (jo, nu hade det gått så långt att jag började se komiken i det hela) att förutom jag ska också en representant för Gavlegårdarna skriva på. Inget konstigt med det egentligen, tvärtom. Men namnet på företagsrepresentanten var redan förifyllt. Tydligen är det meningen att samma person som för drygt ett år sedan skrev under kontraktet, nu ska sätta sin kråka där igen. Vad händer om hon har semester, är sjukskriven eller till och med har slutat sin anställning? Kan jag då bli fri mitt hyreskontrakt?

 

Måndag 24 september

Jag kan se fram emot en smärtfylld morgondag. Och om experterna får rätt – en ännu mer smärtfylld onsdag.

På mitt jobb var vi nämligen idag utkommenderade till Friskis och Svettis. Det var tre timmar ”Pröva på”-aktiviteter, uppdelade på tre perioder.

Den första perioden bestod av Gympa. Att röra armar och ben till musik har man ju sällan prövat i nyktert tillstånd, och det hela blev det slutgiltiga beviset på att jag inte kan göra två saker samtidigt. Så länge man bara behövde sprattla på benen, gick det väl relativt bra, men när plötsligt gympaledaren gav order om att även armarna skulle involveras i sprattlandet började det gå riktigt snett. Hur svårt kan det egentligen vara att lyfta höger ben samtidigt som vänster arm? Svaret är MYCKET SVÅRT. Hur mycket jag än koncentrerade mig hamnade jag ändå alltid automatiskt i passgång.

Nåväl, om period ett var lite fjollig var den andra perioden mer macho. Nu släpptes vi lös bland gymmets alla helvetesmaskiner. Det var otalet okända och inte minst relativt oanvända muskelgrupper som skulle plågas. Det enda jag lärde mig av detta var att min vänstra arm är så mycket svagare än min högra, samt att mjölksyra sitter kvar – länge.

Efter en fikastund (vilket var en stor besvikelse, det bjöds nämligen på pulverkaffe, denna helvetesdryck. Men här lurade jag arrangörerna. Jag drack nämligen te), så var det så dags för att pressa ut de sista krafterna ur den tidigare alltför stillasittande kroppen. Spinning. Och det skulle ju passa mig, cyklar gör jag ju då och då. Och visst, även fast de som provat spinning förr hade satt upp ett varnande finger och vittnat om hur jobbigt denna sysselsättning är, så kom jag från denna övning klart med hedern i behåll. Jag blev inte ens andfådd. Nu berodde detta väl kanske mest på att jag, när man skulle ställa sig på cykeln (något som skulle vara det jobbigaste) inte klarade av att cykla stående mer än sådär femton sekunder. Detta på grund av det tidigare tuffa benövningarna i gymmet. Kraften i mina ben var nämligen helt slut. Och jag var nog inte ensam. Man frågade sig väl lite till mans, hur många som överhuvudtaget skulle ta sig till jobbet i morgon.

 

Tisdag 25 september

Jag vet inte om det bara gäller Gävle, eller om det helt enkelt är en trend bland landets skoaffärer. Men en sådan självklarhet som att man kan gå in på närmaste skobutik och välja bland ett brett urval av skosnören verkar tillhöra det förgångna. Istället så tittar de förvånat på mig, när jag kommer och frågar efter skosnören, och sedan börjar de gräva i någon låda bakom disken. Har man då riktigt tur kan det hända att de hittar ett par skosnören i rätt färg och dessutom rätt längd, men tyvärr så är fallet lika ofta det att man möts av huvudskakningar och ett beklagande över att de inte har 100 centimeters svarta skosnören. Kanske kan du höra efter hos skomakaren en trappa ner?

I Galleri Nian finns tre olika skohandlare, och jag har testat dem alla på jakt efter svarta skosnören (för det är inte bara att skosnörena är svårare att få tag på, de verkar vara av sämre kvalitet också). Varje gång har jag mötts av samma förvånade min. Precis som Gösta Ekmans kulförsäljare i sketchen med Lena Nyman, verkar de tänka ”skosnören, ja någonstans har vi förstås skosnören” och sedan börjar grävandet i lådorna.

Ibland tror jag att boven i dramat egentligen är skomakaren en trappa ner. Den kollegiala stämningen mellan handlarna har gjort att de i sann kartell-anda delat upp marknaden mellan sig. Och då fick skomakaren ta hand om försäljningen av skosnören. Men då borde ju å andra sidan de tre skohandlarnas sortiment skilja sig åt något…

 

Hem