september2005

Umeå onsdag den 14 september 2005

 

SVT:s nya satsning, Folktoppen, bygger en hel timme på bästa sändningstid till att lista olika företeelser i nöjesbranschen. På kanalens hemsida uppmanar man tittarna att skicka in sina egna listor. En uppmaning som även kvällstidningen Expressen kommer med. Det är alltså listor som gäller nuförtiden. Allt ska listas. Värsta frisyren, saker som inte passar på lunchmackan eller anledningar till att jag hatar listor. Inget ämne är för udda. Det ska sägas direkt, jag är en listoman. Något jag erkänner mycket motvilligt. För vad har en lista för substantiellt värde egentligen? En enskild persons förenklade ställningstagande om en enskild fråga. Eller en mer eller mindre styrd undersökning, som långt ifrån uppfyller de krav som finns på en vetenskaplig undersökning. Men ändå, dyker en lista upp, så går jag igenom den oavsett hur ointressant den än är. Så därför bjuder jag härmed på två listor från 1970-talet, en tid då de enda listor som fanns var musikens topplistor

 

 

 

 

 

 

 

 

Fem saker som var vardag för oss som växte upp under 70-talet, men som dagens uppväxande släkte aldrig lär få uppleva:

1.Att genom att samla tomflaskor efter E4:an kunna få möjlighet att köpa smågodis på kiosken - Visst, tomflaskor (läs tom-burkar) samlar ungarna än idag. Men även om barnen själv skulle vilja, finns det väl ingen förälder idag som skulle släppa ut sitt ättelägg på E4:an. Dagens ungar knackar dörr i grannskapet eller springer omkring på rockfestivaler, stadsfester och idrottstävlingar.

2. Att som 13-åring vara spelande lagledare, tränare och/eller materialförvaltare för idrottsklubbens pojklag. – Syrran är lagledare för sin sons fotbollslag. Jag har en kompis som tränar hennes tio-åriga dotter och dotterns lagkompisar i den ädla konsten att kicka boll. Så var det inte förr. Under min korta, men ganska intensiva, karriär som fotbollsspelare kan jag inte minnas en enda person över 16 bast som fanns med och skällde på oss, stöttade oss och löste konflikter. Nej, tränarrollen (okej, det gällde mest laguttagningar) föll på någon av oss ungar. Oftast var det en av de bättre (och populära) lirarna som tog sig an den rollen. Vilket naturligtvis innebär att sådana deviser som att ”alla ska få spela ungefär lika mycket” och ”alla måste stå i mål någon gång” inte existerade. Men på nåt sätt fungerade det i alla fall.

3.Spela på en vinylspelare – ”Det finns ingen genväg till det perfekta ljudet”, förklarade farbror Barbro i Nilecity. Men varför måste allt vara så perfekt. Och kanske är det till och med så att det mest perfekta är det där som inte är perfekt. För visst är det skillnad att lyssna på en gammal rockklassiker på vinyl och på CD. Och det är inte alltid som det digitala ljudet är bättre. Jag saknar LP-skivans lite knastriga framtoning och det där jacket som blev det bestående minnet av inflyttningsfesten i den nya lägenheten.

4. Glädjen över att hitta ett fotografi, där man som ett-åring sitter i en vattenpöl. – Dagens barn hamnar på bild lika ofta som kronprinsessan Viktoria. De kan inte ta många steg förrän en förälder, en morbror eller en skolfotograf är där och knäpper ett kort. Resultatet blir naturligtvis en uppsjö av fotografier. Den lille finns på julkort, e-mejl och kalendrar. Mina första sju år i livet ryms i ett rött fotoalbum, som inte ens är fullt.

5. Spela in de senaste hitarna från radion med hjälp av en extern mikrofon. – Jag kommer fortfarande ihåg glädjen, då vi barn förärades med en kassettradio där man kunde spela in låtar från radion bara genom att trycka ner två knappar (play och record). Innan dess var vi hänvisade till en liten bandspelare, till vilken man kunde koppla en mikrofon. Mikrofonen kunde sedan hållas alldeles intill radions högtalare. Ett ljudtekniskt konststycke, eftersom skallerhänthet och okoncentration kunde leda till att ljudstyrkan på det inspelade blev synnerligen ojämn.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fem saker från 70-talet jag inte saknar (men som har en förmåga att ändå dyka upp under retrotrender, eller helt enkel i modernare form).

1.Platåskor – Inte minst platåträskorna var en plåga. Och visst blev jag illamående av att se att dessa återvände till modescenen i slutat av 1990-talet. Då i tegelstensutförande (en trend som snabbt dog, gudskelov)

2.Discoflugan – Detta var något som drabbade oss taktlösa, förväxta och i målbrottet varande tonåringar hårt. En dans (?) som snabbt avslöjade vem som hade taktkänsla i kroppen och vem som var utrustad med två klumpfötter. Dessutom var musiken så hög att det enda sättet att meddela sig med sin danspartner var att skrika. Försök att göra detta med målbrottsröst... Discon har ju dessutom levt vidare, men jag har aldrig tyckt om att tränga in mig i en varm, svettig och rökig lokal, där de spelar musik på högsta nivå, musik som man ofta inte ens tycker om.

3. De vänstervridna och överpedagogiska barnprogrammen – Var det egentligen någon som tyckte om dessa. Så här sett i backspegeln liknade de mer ett försök att hjärntvätta en hel generation. Tack Staffan och Bengt för att ni tog oss ut ur detta träsk. Deras program ”sant och sånt” var fortfarande allmänbildande, men programmet gjordes på barnens villkor och det var dessutom roligt. Det här är väl den enda av dessa punkter som försvann helt (och inte heller har återuppstått), då 70-talet tog sats mot en ny tid.

4. Blåa kläder och skor utsmyckade med gula kronor. Jag tycker om färgkombinationen i den svenska flaggan och Tre Kronors matchdräkt kan jag också acceptera, men det här... Fy bubblan så fult. Otroligt nog går det även nu på 2000-talet att i vissa affärer få tag på framförallt kronförsedda T-shirts.

5. Det politiskt korrekta. Att lyssna på Abba var en dödssynd för en tonåring under mitten av 70-talet. Det var faktiskt först 20 år senare jag kunde sätta mig ner och lyssna på den svenska supergruppen och konstatera att det här var ju faktiskt riktigt bra. Detta är bara ett exempel. Man skulle protestera mot samhällets normer och den kommersiella likriktningen. Detta gjordes genom att man skaffade sig personlig klädsel (naturligtvis likadan klädsel som kompisarna, men det tänkte man ju inte på). Ska väl direkt nämna att när det gäller kläder och sånt stod jag utanför denna rörelse, men det berodde nog mer på brist på kontanter och en bestämd mor. Jag fick nöja mig med ett vildvuxet hårsvall. Hur som helst är denna företeelse något som verkar ha svårt att dö. Även fast vi idag lever i ett individualistiskt samhälle, är gruppnormerna starka, inte minst hos grupper som sätter sig upp mot just gruppnormer.

 

 

Hem