Oktober2012

Måndag 1 oktober

Wilhelm Gedächnis Kirche

Berlin är en stad ”under construction”. I alla fall är det den känsla man får när man rör sig genom staden. Vägarbeten, byggnationer och renoveringar så långt ögat når. Ja, det är mycket nu, suckade guiden på Berlin City Tour ”hop on, hop off”-buss. Tror hon nämnde att det för närvarande är mellan 300 och 400 olika projekt igång. Ett sätt att stävja arbetslösheten i lågkonjunkturen möjligen…

Dessutom verkar befolkningen också vara ”under construction”. Jag såg ovanligt mycket haltande människor under min sightseeeingrunda genom staden . Men detta fenomen fick sin lösning då jag träffade ett trevligt yngre par från Ekerö utanför Kaiser Wilhelm Gedächtnis-Kirche. ”Maraton” var deras korta och kärnfulla förklaring. Och de borde ju veta eftersom bägge igår hade klarat av att springa de 42 195 metrarna i Berlin maraton. Och de var inte ensamma. Över 40 000 var anmälda ifjol, lär väl inte vara så många färre detta år.

Hur som helst gjorde deras berättelse att jag slutade klaga över den ömhet jag kände i revbenstrakten på grund av en i min smak alltför hård säng.

Även i övrigt var jag en ganska lycklig man då jag mötte de maratonlöpande Ekerö-borna. Jag hade precis inhandlat en Curry-korv med bröd, en berlinskt specialitet som till och med har förärats ett eget museum. Och dessutom hade jag faktiskt en halvtimme tidigare lyckats hitta den där förbenade kyrkan. Detta är en av de byggnader som jag kommer ihåg tydligast från mitt förra besök 1988. Den låg mellan läppstiftet och puderdosan. Ja de kallas så, den höga och den betydligt lägre byggnaden intill. Dessutom har kyrkan (eller egentligen kyrkoruinen) fått namnet den ihåliga tanden efter att den träffats i en bombräd under andra världskriget. Men nu verkade tanden utdragen och ersatt av en anskrämlig vit hög byggnad. Men efter att jag ilsket snurrat runt denna ”stifttand” upptäckte jag att man helt enkelt byggt in kyrkoruinen. Tillfälligt eller för gott? Jag vet inte, men man kunde fortfarande beundra kyrkan inifrån. Gott nog.

 

Tisdag 2 oktober

Sachenhausen

Idag har jag varit på besök i mänsklighetens värsta avskrädeskammare. På programmet stod en guidad tur till Sachsenhausen, ett nazistiskt koncentrationsläger som låg ett par mil utanför Berlin. Vi steg av på tågstationen Oranienburg och koncentrationslägrets fasor blev direkt påtagliga, då vår eminente guide, Finn från Belfast, berättade att vi troligen steg av på samma station och gick samma promenad som en gång koncentrationslägerfångarna en gång i tiden hade gått. Skillnaden var att då jag tog steget ut i den ”neutrala zonen” för att ta några bilder, blev jag inte nedskjuten av någon tysk lägervakt. Och efter då vi vandrat runt inne i koncentrationslägret i fyra-fem timmar kunde vi utan problem gå ut från lägret och fortsätta njuta av den fantastiska höstdag som Berlinområdet erbjöd denna dag. Vi behövde inte ens fundera på att börja gå den så kallade dödsmarschen som de som fanns i lägret vid krigsslutet tvingades ut på. Utan mat och dryck skickades de i riktning nordväst. Målet var, enligt guiden Finn, troligen havet, där de skulle sättas på båtar som sedan skulle sänkas. Ingen skulle kunna vittna om grymheterna i lägret var tanken. Allt inleddes trots att det sedan länge stod klart att tyskarna förlorat. Finn delgav oss också historier om grymma medicinska tester, fingerade läkarundersökningar som egentligen var avrättningar samt hur fångarna tvingades testa ut tyskarnas uniformer och skor. Den senare berättelsen tror jag gjorde att de i gruppen som i söndags sprang Berlin Maraton, plötsligt fattade att deras lilla drygt 42 kilometer långa ”marsch” var en söndagspromenad i parken i jämförelse. Trots att egentligen inte Sachsenhausen var ett dödsläger, utan ett arbetsläger, häpnade jag gång efter gång över den grymhet som rådde. Var kom den från. Bär vi alla någonstans långt där inne en ”grymhetens gen”. Men trots allt är det väl så att rädslan är världens farligaste vapen. Gör människor rädda och du kan få dem till att göra de mest avskyvärda saker.

Efter en sådan stark, men deprimerande upplevelse krävdes något extra för att avrunda dagen. I mitt fall var det Vietnam som blev min räddning. Eller egentligen en vietnamesisk restaurang. Jag hade via en tidning fått tips på restaurangen Monsieur Voung i stadsdelen Mitte. Och precis som lägerguidningen överträffade detta besök mina redan högt ställda förväntningar radikalt. Jag skulle kunna nämna att egentligen var de tom har jag aldrig upplevt en mer effektiv service. Där har många svenska restauranger tonvis att lära. Och det hela gick loss på 24 euro. Och då ingick förrätt, huvudrätt, dessert, två 33 cl öl samt en vietnamesisk espresso. Frågan är bara om jag borde ha blivit lite orolig då jag på frågan ”vad skiljer en vietnamesisk espresso från en vanlig espresso” från en snett leende kypare fick svaret ”ja, det är som en vanlig espresso och sedan stoppar vi i en liten överraskning”. Men strunt samma. Gott var det.

 

Onsdag 3 oktober

Party, party, party. Den 3 oktober visade sig lite överraskande vara en helgdag i Tyskland (researchavdelningen har härmed fått en reprimand). Det var återföreningen av Tyskland som skulle firas. I år är det 22 år sedan som Västtyskland och Östtyskland slutade existera. Och i stället gjorde Tyskland en bejublad comeback.

Så klart att sådant ska firas anser berlinarna och firas rejält dessutom. Så vi stänger av paradgatan Strasse der 17. Juni, smäller upp en scen bakom Brandenburger Tor och ytterligare en kanske 700 meter längre bort efter 17 junigatan. Vi anlitar ett tivoli och bjuder in snabbmatsförsäljare och sedan låter vi ölet flöda.

Återföreningsfest Berlin

Resultatet blir en korsning mellan en svensk stadsfest och en rockfestival. Och även om vi talar om en väldigt stor stadsfest så känns tecknen igen. Medelålders par, kamratgäng och grannar sitter och dricker öl från plastglas medan de har skickat sina yngsta ungar till karuseller, ballongförsäljare och pariserhjul. Var de äldre barnen håller till är inte säkert de har koll på. Framåt kvällen börjar dock även dessa ramla in på festområdet, några mer skötsamma än andra.

Likheten med rockfestivalen är dock mest utbudet av langos, tacos, crepes och andra botemedel mot fyllehunger. För den förväntade musiken från scenerna var en besvikelse. Då jag kom höll en rödhårig storbandsvamp hov genom att sjunga om choklad och längtan efter en man (nåja, det var min tolkning och min tyska är som sagt lite rostig). När jag väl lyckats komma fram till den andra,troligtvis den mer rockiga, scenen har ett tjejrockband (nåja, trummisen såg lite manhaftig ut så de kanske inte vill bli kallade tjejband) just avslutat en låt. Efter en viss palaver kommer de på att det nog ska vara färdigspelat för den här gången och sedan kommer musiken från en musikanläggning. Inspelad musik är det även som gäller på stora scenen, där en herre, som jag tror jobbar som radiopratare och/eller diskjockey tagit över.

Nåväl, innan jag lyckades ta mig till festligheterna hade jag lämpligt nog kollat in ett land vars utplånande nu skulle firas, alltså DDR. Förvånande nog lyckades jag inte hitta en enda Trabant på DDR-museet (ja möjligtvis någon enstaka på bild). Däremot faktiskt en Volvo 260, lyxvarianten av Volvo 240. Tydligen var de östtyska politrukerna väldigt förtjusta i Volvos bilar. Erich Honeckers sista tjänstebil var en Volvo 760 om jag inte minns fel. Och även denna 260 (ja, kanske inte just denna) hade körts av någon hög partitjänsteman.

 

Torsdag 4 oktober

Ceciliehof, Potsdam

Idag var dagen då hösten kom till Berlin. Vilket visar att det inte har lärt sig ett dyft. För när jag har semester regnar det inte – det är helt enkelt så. Och ska det ändå regna så går det i nödfall bra med ett stilla sommarregn eller till och med ett snabbt övergående åskregn, bara för att rensa luften en del. Inte ett aggressivt höstregn som bara tilltar i styrka och sedermera övergår i stormbyar. Detta höll till och med att kosta mig min hatt. För när jag efter en mycket blöt dag i Potsdam äntligen steg av spårvagnen och skulle ta mig de sista hundratalen metrarna till hotellet gåendes, så kom en vindby modell kraftigare och grep tag i mitt paraply. Detta visade sig bara vara en skenmanöver från vädergudarnas sida. För då jag med en reflexartad rörelse lyckades rädda mitt paraply från att fullkomligt demoleras riktades vindarna mot min hatt och sekunden efter ser jag min hatt blåsa iväg in i en av Berlins större korsningar. Som tur var verkade i princip alla bilar ha rött för tillfället och mitt i korsningen stannade plötsligt hatten och blev liggande. Eftersom vi talar om en av mina käraste ägodelar kastade jag mig dödsföraktande efter hatten och lyckades till min förvåning få tag i den och återvända innan bilarna fick grönt.

Men för att ta det från början var denna dag vikt åt en flykt ut från Berlin, närmare bestämt Potsdam. Jag valde mellan att köpa en bussrundtur (modell hopp on hopp off) eller köpa en guidad tur från Berlin. Eftersom det inte skulle börja regna förrän framåt kvällen enligt de väderprognoser jag fick fram igår kväll och eftersom guidningen i tisdags var så fantastisk valde jag återigen Original Berlin Walks Tour. Denna gång hette guiden David och kom från Newcastle-trakten. Han hade mycket intressant att visa och många fina slott att visa. Men kanske på grund av vädret, eller kanske på grund av ämnet ”gamla Preussiska kungar som hette Wilhelm eller Fredrik (inga namnproblem där inte)” inte var lika engagerande som nutidshistorien i Sachsenhausen lyfte det aldrig riktigt. Får väl vara glad att jag lyckades pruta lunchmacka med säkert över en euro. Kaféet kunde nämligen bara ta emot jämna pengar, vilket det visade sig att jag inte hade. Någon växelkassa verkade inte finnas och funderade man om de möjligtvis inte tog emot kort får man bara ett förvånat skratt som svar. Troligen den dummaste fråga de fått på flera månader.

Nu återstår väl i princip bara en middag av min Berlinvistelse. Och på grund av vädret lär jag få krypa till korset och inta denna på hotellet.

Söndag 14 oktober

Nu har jag publicerat bilder från Berlin. Både här på hemsidan och på facebook.

 

Tisdag 16 oktober

Jag har aldrig ansett mig vara en man som är så värst styrd av rutiner. Med ett undantag. Mornarna. Varje morgon vara en exakt kopia av den så kallade morgonmallen.

Så här ser en vanlig vardagsmorgon ut hos Nilsson. Klockradion börjar spela 06,23 klockradiotid, vilket innebär cirka 06,20 vanlig tid. Här har vi dock något jag fått justerat lite de senaste åren. Tidigare var klockradion inställd på lokalradion, vilket var perfekt. Klockan hav sju var det nämligen lokalnyheter. Dessa lyssnade jag på liksom den efterföljande väderleksrapporten. Sedan steg jag upp. Men sedan kom jag ihop mig med programledarna, ett par riktiga stolpskott som tydligen gjort det till sport att göra mig morgonförbannad. Och jag kom på att börja dagen ilsken inte var så lyckat. Därför lyssnar jag nu på P3. Morgonpasset står i tablån. Dock inga nyheter. Därför har jag bestämt att om jag fortfarande ligger till sängs då programledarna börjar prata, vanligtvis tre-fyra minuter efter halv, så är jag lite efter schemat. Nu är det även här mest ointelligent tjatter som kommer ut ur etern, men ännu har de inte gjort mig förbannad. På sin höjd förvirrad.

Sedan går jag upp och pissar, duschar och lagom till klockan sju har jag plockat fram frukosten, en tallrik fjällfil med havregryn och socker. Denna intar jag sedan framför TV:n där jag tittar på SVT:s morgonnyheter, sport väder och någon ofta ganska intressant diskussion om något aktuellt ämne. Sedan beror det på när jag börjar, men 20 minuter innan jag ska vara på jobbet borstar jag tänderna, eventuellt gör nummer två, klär på mig, hämtar min matlåda, gör en runda för att släcka alla lampor. Sedan tar jag cykeln och åker iväg och jag är förhoppningsvis är jag på jobbet i tid (ibland en minut för tidig, ibland en minut för sen. Men sällan mer).

Även helgmornar har jag rutiner, även om jag då hoppar över klockradion. Jag sover helt enkelt till jag vaknar. Men frukosten är då te, fyra rostade franskor med ost och marmelad.

Allt ovan har jag berättat för att ni ska förstå hur besvärligt det är för mig när denna rutin bryts. Så när i morse den TV-bild som skulle visas morgonnyheterna enbart visade en blå ruta med texten ”signal saknas” så var detta ett katastrofalt sätt att börja dagen på. Att det dessutom gjorde att jag var på väg att komma för sent på jobbet är bara en följdriktig konsekvens. Dessutom följde en dag med oro – tänk om TV-rutan fortsätter att vara blå. Det är ju fotboll Tyskland-Sverige i kväll. Därför var det riktigt skönt att komma hem och kunna konstatera att bilden var tillbaka. Jag har överlevt dagen, trots rutinmissen…

 

Hem