Oktober2010

Måndag 4 oktober

Min cykel är nyservad. Växeln har fått sig en tillsyn, äntligen kan jag använda handbromsen igen eftersom vajern är utbytt och framförallt kan jag nu skrämma gångtrafikanter igen, eftersom reparatören på eget bevåg ansåg att jag måste ha en fungerande ringklocka. Något jag inte haft sedan den fullkomligt värdelösa ringklocka jag köpte på Clas Ohlsson började falla sönder. Vilket var väl ungefär tre veckor efter att jag köpt den.

Och om en vecka ska min bil få en ny framruta också. Tala om att göra sig redo för den annalkande vintern.

 

Tisdag 5 oktober

Idag har jag försökt lära mig tala. Det gick väl så där…

Det var min arbetsgivare som ansåg att personalen skulle må bra av lite röstträning. Därför hade en logoped från Lidingö hyrts in och en tre

timmars föreläsning med praktiska övningar blev resultatet. Vi gäspade, utstötte gutturala läten, utförde tunggymnastik och sökte efter magstödet. För att bara konstatera att ska man tala rätt krävs att man talar konstigt. Men förhoppningsvis har dagen inneburit att något fastnat och att jag kan spara lite på min röst.

 

Måndag 11 oktober

Vissa dar är förutbestämde att bli stressade. Som idag. Jag skulle lämna in bilen på verkstaden vid åttasnåret för att sedan med hjälp av apostlahästarna ta mig till jobbet. Eller egentligen till en undervisningslokal på stan eftersom det stod utbildning på dagens schema och en ombyggnad på min arbetsplats gör att tillgången på lite större utbildningslokaler är något begränsad. Och att veta hur lång tid det tar att gå från Toyota på Hemlingby där jag skulle lämna i min bil, till denna utbildningslokal övergick min kompetens. Detta trots att jag gått ungefär denna väg vid åtskilliga gånger tidigare. Problemet heter Andersberg, en stadsdel som ligger mellan Hemlingby och Centrum. Det är väl egentligen en ganska vanlig stadsdel, med den skillnaden att cykelvägarna går kors och tvärs utan någon egentlig logik. Som gjort för att gå vilse eller i alla fall ett par ordentliga omvägar.

Så det var med dessa förutsättningar jag bestämde att jag skulle ta till ordentligt tidsmässigt. Att lämna lägenheten klockan halv åtta var nog lagom, bestämde jag. Först blev det förstås lite extra strul när jag skulle åka. Jag hade svårt att övertyga de övre regionerna att jag verkligen behövde åka halv åtta. Alltså blev klockan 7,40 tiden för avfärd. Ingen fara, tänkte jag, fortfarande hade jag gott om marginal.

Väl nere vid bilen upptäckte jag att det var en kall morgon. Ja, så pass kallt att jag måste plocka fram isskrapan. Det var i och för sig ingen svårforcerad isskorpa, men det krävdes i alla fall att jag lyfte upp vindrutetorkarna. Vilket jag inte skulle ha gjort. Torkarbladet tog första vägen ner på motorhuven. Och sedan tog det ordentligt med tid innan jag allt mer stressad lyckades få fast bladet igen. Troligen inte på rätt sätt, men bladet följde i alla fall med till verkstaden, dit jag kom kanske en minut innan åtta. Väl där upptäckte jag att kundmottagaren satt i telefon – med en hantverkare visade det sig fem minuter senare, då jag äntligen kunde lämna ifrån mig nyckeln.

Sedan väntade en mycket rask promenad mot stan. Om jag tog den närmaste vägen? Jag har ingen aning. Men tre kvart senare var jag framme. Så frågan är varför jag egentligen stressade så mycket.

 

Onsdag 13 oktober

Min cykel gnisslar som en gammal resårsäng. Förutom oljudet gör det att det är förbenat tungt att cykla. Bra träning, men tröttsamt.

Men idag upptäckte jag en stor fördel med gnisslandet. När jag cyklade hem hade jag nämligen den lågtstående, men allt annat än bleka höstsolen rakt bakom mig. Detta gjorde att de jag mötte hade samma sol rakt i ansiktet. De kan inte ha sett mycket. Men de hörde desto mer. När mitt tröskverk passerade höll de sig undan på behörigt avstånd.

Det hela gick bra tills jag kom över på Brynässidan. Då höll jag på att bli attackerad av en liten, men ack så ettrig hund. Den trodde troligen att det var en löptik som passerade.

 

Fredag 15 oktober

På nyhetssidorna står ”allsvensk fotbollsspelare misstänkt för våldtäkt”. På sportsidorna ”AIK stänger av Dulee Johnson på grund av disciplinära problem”. Att det handlar om samma nyhet är inte svårt att begripa. Men vad vi nu har är en publicistisk mardröm. Att en allsvensk fotbollsspelare är misstänkt för våldtäkt är ju en nyhet i sig. Men här gäller strikta publiceringsregler i Sverige. Man hänger inte ut någon med namn innan han har fällts i rättegång. Det gäller inte minst om det misstänkta brottet är något så tabulagt som våldtäkt och något så relativt osäkert som en våldtäktsrättegång. En rättegång där ofta ord står mot ord.

Och att en allsvensk spelare avstängs av sin klubb är ju också en stor nyhet, framförallt i idrottsvärlden. Och inte minst om ryktet säger att det var efter påtryckningar från sponsorerna. Här är dock anonymiteten en omöjlighet. Inte minst märks ju det när en tidigare ordinarie spelare saknas i truppen. Här krockar alltså de bägge nyheterna ordentligt. I rapporteringen undviker man nogsamt att det handlar om våldtäktsmisstankar. Och kanske skulle det vara någon enstaka individ som inte skulle ha kopplat ihop nyheterna om inte själva våldtäktshistorien tog fart när sponsorerna krävde att spelaren skulle stängas av. Och sedan tog det AIK cirka ett dygn att faktiskt meddela att Johnson stängdes av. Och pressetiken fick huvudbry, det hela började nästan se lite komiskt ut, i all tragedi.

Och nu har vissa nyhetsredaktioner gett upp. Och plötsligt bestämt sig för att kasta den pressetiska boken överbord och faktiskt namnge en misstänkt våldtäktsman innan rättegång. Han har ju i alla fall blivit häktad…

 

Söndag 17 oktober

Talgoxe

Vad gör man väl inte i konstens namn? Söndagen bjöd på ett härligt höstväder och jag beslutade mig för att detta måste förevigas. Så med kameran i högsta hugg drog jag ut efter cykelvägen mot Fjällbacken. Men för att få de bästa bilderna går det ju inte bara att färdas efter en cykelväg. Alltså gjorde jag en avstickare för att plåta några lönnlöv. För att få den rätta vinkeln backade jag två steg och plötsligt satt jag fast. En alltför taggig buske hade fått tag i min jacka och jag satt ju som sagt var fast. Ordentligt fast. Nästan i panik ryckte jag till och det hördes ett olycksbådande ritsch över nejden. Min jacka har någon form av filtmaterial på utsidan. Ett material som måste älskas av taggiga buskar och som dessutom är lite bräckligt.

Men jag fortsatte min fotoekursion en halvtimme till, men då passade kamerabatteriet på att packa ihop. Detta var dock inte helt fel eftersom det gav mig tid att för det första dricka några koppar kaffe och dessutom laga jackan. För en annan egenskap jackan har att den faktiskt går ganska lätt att laga den. Filten gör att sömmarna så att säga bara försvinner.

Ihoplappad och klar blev det ytterligare en och en halv timmes förevigande av den vackra hösten. Och en liten extra krydda på promenaden var att jag tog det tusende kortet med den kamera jag köpte i våras. Att sedan den tusende bilden inte tillhörde de nästa bilderna jag tagit med kameran, snarare tvärtom, gjorde mindre. Bild 999 blev ju fin. En hungrig talgoxe.

 

Onsdag 20 oktober

Någonting måste ha hänt i helgen. När jag i förra veckan slutade jobbet halv sex-, sex-tiden var det en färd i vad som tycktes vara fullt dagljus. Denna vecka cyklar jag – litye överdrivet – i totalt mörker. I alla fall så att mitt nyinköpta cykellyse måste åka fram. En del kan kanske förklaras av att de hösttunga skyarna som dominerar väderleken just nu, men ändå. Men vill ni se bilder på den verkliga hösten så tittar ni här.

 

Lördag 23 oktober

Idag blev jag ägare till en skohylla. Och den kostade mig den fabulösa summan av 40 spänn. Den är inte vacker, den är inte modern, men den är funktionell. Och den ska dessutom inte visas upp för allmänheten i någon större grad. Tvärtom ska den gömmas undan i det mörkaste hörnet i min klädgarderob.

Jag har varit på jakt efter en billig skohylla under en längre tid nu. Anledningen är att jag har velat bringa någon ordning på de skor som tidigare har legat i en hög i denna klädkammare. Skorna har börjat sprida sig ordentligt över golvet och det har blivit allt svårare att kunna para ihop rätt vänstersko med rätt högersko.

Jag fann min skohylla på föreningen Ria:s loppis. Detta är en loppis som sällan gör mig besviken. Hit gick jag då jag tyckte att jag behövde något i hallen, och jag köpte en hallmöbel. Och det var här som min långa jakt på en tamburmajor tog slut. Och nu alltså skohyllan. Dock måste jag erkänna att det inte fanns någon fotpall som föll mig i smaken. Detta var nämligen den andra prylen jag hade satt upp på önskelistan. I och för sig fanns det en fotpall, men denna var av helt fel färg, en grå, när jag ville ha något mer i gammelrosa, precis som min fåtölj.

 

Hem