Oktober2008

Onsdag 1 oktober

Helt utan klocka och med ett minne som en mört. En dålig kombination. En klocka har jag inte haft på armen sedan armbandet på min stressade Clas Ohlsson-klocka gick av under semestern i somras. När jag så idag glömde min mobiltelefon, som de senaste månaderna har agerat vikarierande tidsangivare, hemma på matbordet, så var jag illa ute. I princip ingen av mina i förhand uppgjorda schemapunkter har jag startat i tid. Lunchen blev sen, lunchslutet blev fördröjt och när jag skulle fika fick jag dricka mitt kaffe mer eller mindre ostört. Arbetskamraterna hade redan återgått till arbetet.

Gud ske lov har jag kollegor som gladeligen rycker in som tillförordnad personlig assistent. Sålunda påpekade hon i skrivbordet bredvid när klockan passerat 16.20, att det på mitt schema stod friskvård från och med 16.00. När jag hade avslutat mitt efterarbete var det enbart en kvart kvar av min timmeslånga friskvård. Ungefär den tid det tar för mig att cykla från jobbet och hem. Denna cykeltur fick därför räcka som friskvård denna dag, inte minst beroende på att regnet öste ner över Gävles gator.

Nu finns det även mentala orosmoln som tornar upp sig för mig. Min personliga assistent går nämligen snart på en lång barnledighet. Jag har erbjudit en annan skrivbordsgranne att vikariera på tjänsten, men hon har avböjt med tanke på arbetsbelastningen. Så troligen måste jag nu köpa en klocka, börja råplugga in mitt schema och förbereda mig för många missade luncher.

 

Torsdag 2 oktober

Allt kommer till den som väntar heter det ju. Men under tiden kan det hela bli väldigt enerverande.

Jag har länge varit frustrerad över Swedbanks långa köer, eller rättare sagt dessa köers långsamma avveckling. Ibland är det bara en eller två banktjänstemän som försöker serva de otåliga kunderna. Kunder som får vara glada om de kommer därifrån inom mindre tidsrymd än en timme.

Men även hos Gävlepolisen verkar de vara så glada över att få in allmänheten att de låter folk sitta någon halvtimma extra. Bara på pin tji. Jag ägnade för någon vecka sedan en dryg timme av mitt liv väntande på att polisen skulle få tid att fotografera mig för ett nytt pass. I och för sig hade jag väl ingen större tidspress, det var fyra timmar tills jag skulle ta tåget ner till Jönköping. Och den inläsning inför utbildningsdagarna där nere jag skulle göra kunde jag ju göra på tåget.

Idag skulle jag så hämta ut nämnda pass och jag hade berett mig på en lång väntan. Därför var jag glatt överraskad då det visade sig att killen som hade numret före mig fick uträtta sitt ärende i samma stund som försökte göra det bekvämt för mig i väntsalens soffor.

Men sedan blev det till att vänta allt medan hungern kröp sig på. En polisbil åkte iväg med tjutande sirener och en tjej i fyraårsåldern sprang runt och försökte trycka på alla knappar hon kunde hitta. Men i stort var det en väntan i tristess. Jag har ju viss förståelse för att man får vänta när man beställer passet, för då måste man ju få till den där uttråkade minen på passfotot som passlagen stipulerar, men när passet ska avhämtas är ju redan skadan skedd…

Men i morgon är all denna väntan glömd. Nu är jag ju trots allt redo att möta världen i ytterligare fem år. Om nu inte finanskrisen gör att kronan sjunker till nivå av östtyska plastpengar förstås…

 

Fredag 3 oktober

Vad gör man när man kommer ut från jobbet en fredageftermiddag, höstregnet hänger i luften och cykelns bakdäck är plattare än en nypressad CD?

Slinker in på systemet och köper några öl. Det gjorde i alla fall jag.

Sedan följde bekymret med att försöka få hem cykeln utan att innerslangen smet ut från däcket. En inte allt för enkel uppgift.

Så när jag till slut lyckades parkera cykeln i cykelstället på Brynäs tyckte jag att hade gjort mig förtjänt av en fredagspizza från den närliggande pizzerian. Och då talar jag om den dyrare inrättningen. Chillipizzan passade ju bra till den nyinköpta ölen.

Nu har jag återigen pumpat upp min cykel och jag väntar med spänning på att se om den håller luften. Mitt tips är - troligen inte.

 

Måndag 6 oktober

Kameror, diamantringar och välfyllda plånböcker. Allt placeras under rubriken ”stöldbegärligt”.

Men nu ger jag er toalettpapperet. Och visst. Både hotellrum och arbetsplatser brukar ibland länsas på denna åtråvärda vara.

Hur skyddar man då sitt papper. Ja, under min blixtvisit i Norge upptäcktes två. Resans första stopp var vid en rastplats mellan Sundsvall och Ånge. På grund av en överfull blåsa tvingades jag besöka de överraskande fräscha toaletterna. Dock var toapapperet placerat lite väl långt från själva toastolen, trots min ganska skapliga räckvidd fick jag sträcka mig ordentligt för att få tag i papperet. Men det var inte därför som toalettrullarna fick vara i fred. De var nämligen uppsatta på en kraftig kätting och säkrade med ett hänglås som fick det jag har i förrådsdörren att få mindervärdeskomplex.

På hotellet i Kongsberg hade de löst problemet med det flyende toalettpapperet på ett annat sätt. De hade helt enkelt ersatt det med papperslappar. Tunna som silke och med storlek som mindre servetter krävdes det en ordentlig näve för att detta topapperssubstitut skulle fullfölja sitt uppdrag med godkänt resultat.

 

Onsdag 8 oktober

Det är diversifiering som gäller numera. När jag var barn så fanns det en Kalles Kaviar – och endast en. Sedan kom dillkaviaren, inte så konstigt med det, Men för några år sedan exploderade det. Företaget bakom Kalles Kaviar tog fram kaviar som var randig på längden och tvären, tuben innehöll banan, ägg, mjukost och alla möjliga och omöjliga kombinationer mellan dessa råvaror. Ahlgrens bilar har tagit fram reservdelar och crème fraichen finns i ett tiotal olika smaker. När jag idag stekte upp en fläskkotlett förundrades jag över att det plötsligt började dofta citron från kotletten. En sur gris…? Icke. När jag irriterat studerade flaskan till det flytande margarinet fick jag lösningen på problemet. Jag hade nämligen råkat köpa flytande margarin med citronsmak. Och det är kanske på grund av missar i inköpen som producenterna faktiskt lyckas prångla ut sina fantasirika produkter.

Och om man ändå klarar av de olika valen inne i butiken möts man av nya när man kommer fram till kassan och ska ha något att frakta hem sina inköp blir man återigen brydd. I alla fall om man handlar på Kvantum i Gävle. Det finns ju de vanliga påsarna med en röd ICA-symbol. Men också påsar som ska ge slantar till stadens två stora idrottslag, Gefle IF och Brynäs. Och vill man vara miljövänlig kan man lägga till en krona och satsa på en påse i ett material som tydligen är bra att elda, eller nåt.

 

Torsdag 9 oktober

Vad är det som händer med den svenska vikingen? När OS i somras arrangerades i Peking verkade det som varenda en av de svenska deltagarna som kunde karaktäriseras som medaljhopp var, hade varit eller riskerade att bli skadad. På lördag ska svenska fotbollslandslaget spela en viktig VM-kvalmatch och det går inte en dag utan att rubrikerna handlar om nya, gamla och/eller kroniska skador. Ibland undrar man om Sverige verkligen har så många fotbollsspelare att vi ska lyckas fylla en startelva.

Så återigen frågar jag mig – vad har hänt med den svenska vikingen? Det har ju inte alltid varit så. Jag har min egen teori och den kretsar runt ett virus. Ett virus som beslutat sig för att nu är det de där kaxiga nordbornas tur att drabbas av en skadeepidemi.

Denna teori förklarar ju också varför undertecknad börjar få ont både lite här och där. Det är skönt att veta att det faktiskt inte är åldern – utan helt enkelt ett oförargligt virus. Och det bör ju snart lämna min kropp för att sikta in sig på norrmännen, lagom till skidsäsongen.

 

Söndag 12 oktober

Jag lider av en kombination av finsk och portugisisk tinitus. Detta efter en lördag i idrottens tecken. Och då menar jag naturligtvis idrott från publikperspektiv. Dagen började med att jag stod med mina finskor (nåja, kanske inte finskor, men skovalet var i alla fall totalt fel) nertryckta i ett gräsfält som hade förvandlas till lervälling. Platsen var Enebyberg och anledningen var att man arrangerade 25-manna i orientering (lite missvisande, den mer specifika anledningen var att mina två systersöner sprang i OK Södertörns lag i nämnda budkavle). Lervällingen uppstod av två anledningar. För det första föll det ett tunt, men otäckt regn ner från den grådaskiga Stockholmshimmelen och för det andra vandrade säkert uppemot 15 000 personer omkring på denna gräsyta (säkert lågt räknat, bara deltagarnas antal var över 8000 personer). Orientering är en stor sport i Finland och bland dessa 15 000 personer fanns ett försvarligt antal finnar. Och de hördes. Var jag än ställde mig lyckades jag hamna i närheten av någon högröstad finländare som varje gång någon lagkamrat närmade sig målet, fyllde lungorna med luft och gav hals. Och vilken ljudnivå. Inte konstigt att Finland fostrar duktiga hårdrocksmusiker på löpande band.

Med de finska hejaropen ringande i öronen, drog jag sedan på kvällen iväg till Råsunda, för att från en hög utsiktspunkt avnjuta VM-kvalmatchen mellan Sverige och Portugal. Stämningen var hög och jag erkänner att jag själv gjorde mitt bästa för att spränga en och annan trumhinna. Men att mina röstresurser är något begränsade, blev jag medveten om under andra halvlek, när Portugal höll på ta över matchen efter en charmant svensk första halvlek. Det visade sig nämligen att det på raden bakom mig satt en portugis, som fick för sig att på egen hand fixa en portugisisk hejaklack. PORTU-GALL, PORTU-GALL skanderade han och det slog återigen lock för mina öron. Det är härligt med liveidrott.

 

Måndag 13 oktober

Ikväll tvättar jag. Ingenting konstigt med det egentligen. Men nu är det lite märkvärdigt. Det är nämligen mitt tredje försök på en halv vecka och sista chansen innan jag skulle tvingas vända kalsongerna ut och in.

Det började för en vecka sedan. Jag hade just kommit tillbaka från en weekendtripp till Norge och jag gjorde lite chockat upptäckten att antalet rena underkläder hade nått en lite akut nivå. Jag hasade mig ut i tvättstugan för att beställa tid. Eftersom jag hade helgen uppbokad med ett Stockholmsbesök måste tvättningen ske under någon vardagskväll och inte helt överraskande var då den stora tvättstugan uppbokad. Kvar fanns då vad jag brukar kalla lokalen för akuttvätt. I tvättstuga nummer två står nämligen en tvättmaskin med sina bästa år bakom sig, samt en torktumlare av ungefär samma årsmodell. Inte en maskinpark man bygger upp en stortvätt på precis. Jag satte min tvättmarkör på torsdag utan att tänka på att veckan innan på jobbet hade det muttrats om After Work på torsdagskvällen. Och det ville man ju inte missa. Så på torsdag eftermiddag gick jag åstad för att se om jag kunde ändra tiden. Och döm om min förvåning då det faktiskt fanns en tid söndag kväll 19-22. Och dessutom i den stora tvättstugan. Och på grund av buggkurs skulle jag ju återvända från min Stockholmsvistelse redan på söndageftermiddag. Den nya tvättiden passade mig perfekt och jag fick väl plocka fram de där kalsongerna som jag hade undanstoppade för akutbruk (dålig resår).

Söndagen kom, jag buggade loss, kom hem, gjorde mat, satt mig framför datorn och slutligen sjönk jag ner i TV-soffan. Efter Parlamentet på fyran slog det mig – tvätten!!!!! På en timme hinner man inte tvätta och samtidigt köra den i torktumlaren, så det enda jag kunde göra var slokörat vandra till tvättstugan och försöka hitta en ny tid. Som tur var fanns det en tid idag, dock i den lilla tvättstugan. Men är det akut så är det…

Så nu tvättar jag, väl medveten om att jag snart måste tvätta igen. Och jag har redan satt upp mig på ny tid på lördag. Om jag nu kommer ihåg det.

 

Tisdag 14 oktober

När jag flyttade till Gävle fick jag en Fredslilja av mina vänner. Fördelen med denna (och troligtvis anledningen till att vännerna valde ut just denna växt) är att den i stort sett omöjlig att ta död på. Missar man vattningen så säckar den ihop och bladen slokar. Men ge den då lite vatten och det tar någon timme tills den lyser upp och den ger sken av att vara världens mest välmående växt.

Det första tiden i min ägo lyckades den även producera några vita vackra blommor. Men efter några månader försvann blommorna och de har inte synts till sedan dess. Två år utan blomning, jag skyllde på att jag placerade växten på en högtalare i ett relativt mörkt hörn.

Men så plötsligt. När jag igår bestämde att det var dags att ge min kära växt veckans ranson av vatten så upptäckte jag den, en vit, ej utslagen knopp hade dykt upp bland bladverket. Och detta trots att den fortfarande inte ser allt för mycket av dagsljuset.

 

Torsdag 16 oktober

Euron passerade idag för första gången tiokronorsgränsen. Dagens toppnotering var 10.12. En nyhet som jag i vanliga fall skulle rycka på axlarna åt, men inte den här gången.

Anledningen är att jag snart åker på en tripp till Portugal. Och Portugal har euro. Och en sjunkande krona är lika med en krympande reskassa. Dessutom gör min nuvarande ekonomi att jag har bestämt mig för att växla till mig euro först efter löningen, och dit är det en vecka.

Nu är detta inte en helt ovanlig situation för mig. Ekonomisk timing tillsammans med resplaner har aldrig varit min starka sida. När jag i början på 1990-talet skulle resa till USA, tvingades jag för att ha råd med resan plocka ut mitt allemanssparkonto som jag hade på sparbanken. Värdet på detta konto var starkt knuten till aktiekurserna, och även denna gång var det skakigt bland aktieklipparna. Kurserna hamnade just denna vecka i stort sett i fritt fall, och jag såg värdet av min fond följa med. Så här i efterhand funderar jag på varför jag inte lånade pengar av mina föräldrar, men jag skulle väl klara mig själv antagligen. Jag vill minnas att min fond i stort sett halverades under en vecka. En vecka som avslutades med att jag plockade ut de kvarvarande spillrorna och när jag återvände från staterna gjorde jag det som en ganska fattig man, som dessutom inte fattade vem den där Laura Palmer var (jo, Twin Peaks hade haft premiär i svenska TV under min bortavaro och denna serie diskuterades flitigt bland mina kollegor).

 

Måndag 20 oktober

Jag kom hem vid halv sju-tiden och min vana trogen pustade jag mig ut i soffan medan jag kollade in text-TVn. En av förstesides-rubrikerna ropade ut ”Salmonella i ICA-grönsaker”. Egentligen inget jag skulle ha reagerat så mycket för, ICA:s mat har ju givit svarta rubriker förr, men denna gång hajade jag till. Sanningen var nämligen att jag på väg hem från jobbet hade smitit in på ICA Söder och köpt just frusna grönsaker. Nu var det dock inte just den sorten jag hade köpt som hade drabbats av smittan, men ändå… Kanske får jag återigen sätta min tillit på min stålmage.

 

Tisdag 21 oktober

Årets influensa är på väg. De första fallen har konstaterats i Sverige och uppmaningarna om vaccinering börjar dyka upp i media. Jag brukar skryta om att jag inte drabbats av influensa sedan jag var barn. Men att döma av den expert rapport hade bjudit in till morgonsoffan. Hennes överraskande besked var nämligen att det bara är 60 procent av de som drabbas av influensaviruset som faktiskt blir sjuk. Så jag måste revidera min tidigare uppfattning. Troligen drabbas jag av influensa varje år, men jag är helt enkelt för tjurig för att bli sjuk.

 

Torsdag 23 oktober

Jag är förbannad!

I flera år har jag haft mitt telefonnummer registrerat hos NIX-Telefon, allt för att slippa få inbilska telefonförsäljare på andra sidan telefonlinjen. Men nu har de hittat en väg förbi min spärr. Antalet försäljarsamtal som kommer in på min mobil har ökat dramatiskt det senaste halvåret.

Därför är jag förbannad.

En del av försäljarna säger att de ringer till mig eftersom jag är företagare. Dessa kan man ju ganska lätt bli av med genom att syrligt påpeka att jag i och för sig äger lite skog, men att jag definitivt är en privatperson och att de nog borde kolla upp sina uppgifter lite närmare. Svårare är det att bli av med de andra. De vill ju så gärna berätta vilka förträffliga produkter de säljer.

Och jag blir ännu mer förbannad.

Igår satte jag mig ned för att kolla in den allsvenska hockeymatchen mellan Mora och Björklöven och då ringde mobilen. En påstridig tjej från något som hon presenterade som ett förvaltarbolag uppvisade en mundiarré av det värre slaget. Tydligen ville hon sälja på mig någon tjänst för att öka mina PPM-pengar. De hade tydligen tillgång till otroliga aktieexperter (tror ni på det) som varannan månad skulle tipsa om de bästa fonderna och min enda insats skulle vara att jag då skulle gå in och byta mina valda fonder.

Förbannad var ordet. Och inte blev det bättre av att jag i ögonvrån såg att Mora just gjorde 1-0 på ett passivt Löven-försvar.

Jag förklarade tålmodigt att hon kunde stoppa sina experter upp i rektum. Nåja, där ljög jag kanske lite. Jag är ju en väluppfostrad pojke, men mina tankar rörde sig i alla fall i dessa banor. Sant är dock att jag förklarade att jag ansåg mig ha minst lika goda kunskaper i aktieplacering som deras så kallade experter (nu är ju kanske inte jag precis någon aktieklippare, men gång på gång har ju sådana här så kallade experter blivit besegrade av apor, pilkastare och småbarn).

Problemet med mobilen är att NIX -Telefon ännu inte har lyckats skapa ett NIX-register för mobiler (förstår egentligen inte vad problemet skulle vara). Men jag kollade idag i alla fall in deras hemsida ändå – de kanske hade löst problemet.

En åtgärd som bara gjorde mig ännu mer förbannad.

Inte på NIX Telefon, utan på det faktum att det visade sig att försäljningssamtal till mobiltelefon ganska flagrant bröt mot de etiska regler som branschen själv satt upp. För att ringa försäljningssamtal via telefon måste antingen kunden själv har sagt ja till denna säljkontakt eller så ska det finnas ett etablerat kundförhållande i botten.

Så nu går jag nästan och väntar på nästa försäljarsamtal. Då ska de minsann få veta ett och annat. För som sagt var – Nilsson kan bli rejält förbannad – tro inte annat.

En länk till NIX Telefon hittar du här.

Och vill ni anmäla någon besvärlig telefonförsäljare kan ni göra det hos DM-nämnden.

 

Fredag 24 oktober

Det finns en känsla som blir mer vemodig än de flesta. Den där som attackerar en då man upptäcker att det är mörkt då man åker till jobbet och mörkt när man kommer hem. I veckan har den drabbat mig. Även om det denna gång var så att säga av inverterad modell.

Det började igår. Jag slutade strax före sex och jag tvingades söka rätt på mitt cykellyse som hamnat under min poncho i ryggsäcken. I morse vaknade jag strax före halv sju och ute var edet kolsvart. Nästan lika kolsvart var det en dryg timme senare då jag åter fäste cykelljuset på styrstången och rullade (nåja, en stark motvind gjorde att jag vissa sträckor tvingades trampa ordentligt) mot jobbet.

Gud ske lov slutade jag idag redan halv två och trots att jag efter jobbet gjorde mitt bästa för att göra slut på den lön som idag damp ner på mitt lönekonto hann jag hem i god tid innan cykelljusets timme var inne.

Sedan kan jag ju njuta av vetskapen att det i helgen är dags att vrida tillbaks klockan en timma och detta borde ju innebära att i alla fall mornarna blir något ljusare nästa vecka.

 

Måndag 27 oktober

Kan man drabbas av jetlag på grund av enbart en timmes tidsförskjutning. Svaret borde vara ett självklart nej, men efter den gångna helgen börjar jag fundera. Vintertiden återkom och vi fick en timme till skänks. Och jag har allt sedan dess varit oroväckande nära gränsen för koma.

Jo, jag vet att jag var ute och strulade sent på lördagskvällen. Och jag vet att man ibland måste acceptera att man inte längre är någon ungdom och att återhämtningstiden har blivit längre. Men så sliten som jag känt mig både igår och idag var det länge sedan jag var. Så det måste vara den där timmen som ställde till det.

Och redan nästa vecka är det dags att vrida tillbaka klockan igen. Jag åker till Portugal under fem dar och det finns läge för ytterligare jetlag. Jag bävar.

 

Tisdag 28 oktober

Vintern är i antågande och meteorologerna varnar för kalla mornar under denna vecka. Detta fick mig närmast panikartat att i fredags (lönedag, ni vet…) springa ner på stan och inhandla en ny mössa. Fjolårets toppluva blev bortglömd i baksätet av min syster och svågers bil och sedan försvann den bland den oöverskådliga hög av vantar och mössor som ofrånkomligt blir resultatet av en familj med mamma, pappa och två snabbt växande söner.

Jag hamnade på Kappahl där jag fann vad jag sökte (trodde jag). En mössa för knappa femtiolappen med påskriften One Size. Att det troligen rörde sig om ett rent skrivfel blev jag varse i morse, då jag plockade fram mössan för att denna skulle värma mig under min cykeltur till jobbet. One Size skulle naturligtvis vara No Size, som med Kappahls vokabulär är liktydigt med Baby Size. När jag tog på mig mössan liknade den mer en sådan där judisk kalott och den enda del av min huvudknopp den hjälpligt värmde var den från övre delen av öronen och uppåt. Och med tanke på min kalufs är det den del av mitt huvud som minst är i behov av något värmande. Så ikväll har jag funderat på om det är värt mödan att leta rätt på kvittot (troligen redan kastat) ta sig ner till Kappahl och reklamera varan. Troligen inte. Men en ny huvudbonad måste dock inköpas, för att undvika alltför vidsträckta köldskador på mina öronsnibbar.

 

Fredag 31 oktober

Är de dumma eller helt enkelt enbart fantastiskt coola? På min väg till jobbet tangerar min cykelväg Boulognern – Gävles största park. Och där på cykelbana, den närliggande bilparkeringen och förstås på parkens öppna gräsyta har stadens gräsänder slagit vinterläger. Till synes helt utan att ta notis om omvärlden vankar de runt bland fartdårar till cykel och förvirrade billister sökandes efter en parkeringsplats. Och biltutors vrålande och cyklars ringklockors plingande möts bara av en trött, intelligensbefriad eller helt enkelt en ”fuck you”-blick. Så frågan är om det är dumhet eller coolheten som råder…

 

Hem