oktober2006

Söndag 1 oktober

Nu ska trafiksyndarna sättas åt. Kör för 60 på en 30-sträcka och du riskerar att få punga ut med 4000 kronor (en fördubbling jämfört med igår). Eller varför inte köra mot rött. Det som igår kunde kosta 1200 riksdaler har idag ett marknadspris på 3000. Den högsta procentuella ökningen är dock att köra med skitig (och därmed oläslig) registreringsskylt. Böterna femdubblas över en natt, från 300 kronor till 1500. Att detta beror på fartkamerornas intåg vid våra vägkanter är inte svårt att räkna ut. Nu har jag väl varken tänkt köra rally utanför någon skola eller måla min registreringsskylt svart (för tusan, registreringsskylten är väl en av de få delar på turbon som fortfarande till fullo fyller sin funktion), och i dessa fall är det för mig ingen skillnad mellan den 30 september och den 1 oktober. Det som istället förvånar mig med hela debatten är nollvisionen, eller egentligen över många populisters sätt att tolka nollvisionen. En vision är per definition något att sträva efter, men som i praktiken är ouppnåbart (Skatteverkets vision är ett samhälle där alla vill göra rätt för sig…). Trots detta dyker det alltid upp förståsigpåare som hävdar att allt över noll döda i trafiken är ett misslyckande. En inställning som absolut inte hjälper till att sänka dödstalen.

Nåväl, man behöver inte köra för fort för att bli av med de där extra tusenlapparna. Jag ägnade en del av söndagen till att surfa runt i cybervärlden. Bland annat kom jag fram till en auktionssida, där man specialiserat sig på att sälja auktionsgods från sportens värld. Bland annat finns här att köpa Olof Mellbergs matchanvända Aston Villa-tröja. Inget konstigt med det kanske, men ett av försäljningsargumenten är att den är otvättad. Extra komiskt blir det när man betänker att det högsta budet, 2 500 kronor, har lämnats av signaturen ”Mamma_91”.


Måndag 2 oktober

Det fanns en tid då listan över världens farligaste jobb toppades av det amerikanska presidentämbetet. Men i USA har inte det skett något presidentmord sedan John F Kennedy fick en kula i sig en novemberdag 1963. I och för sig var den forne Hollywoodskådisen Ronald Reagan nära att få sätta livet till 1981, men han överlevde och lär även ha förlåtit attentatsmannen John Hinckley. Vilket är anmärkningsvärt nog i ett land där hämnd verkar vara en av samhällets drivkrafter.

Numera verkar presidenten i USA leva ganska säkert, troligtvis beroende på en säkerhetsapparat utan motstycke. Värre är det dock ställt med tryggheten för elever och personal på USA:s läroverk. Numera är nyheter om skottdramer på någon skola i USA vardagsmat. I onsdags förskansade sig en man i en skolsal i Colorado, tog sex flickor som gisslan, sköt sedermera en av dessa och tog slutligen sitt eget liv. Två dagar senare gick en elev i Wisconsin fram till sin rektor och avlossade ett dödande skott. Och idag har det hänt igen. I en Amish-skola i Pennsylvania dök en beväpnad man in, skickade ut pojkarna på skolgården och sedan öppnade han eld mot skolans flickor. Resultat, minst tre döda skolbarn.

Man frågar sig varför? Vart är världens största demokrati på väg? Mitt filmtips är att se Michael Moores fantastiska dokumentär ”Bowling for Columbine”, så kanske ni kommer en del av lösningen på spåret.


Tisdag 3 oktober

Det stora postmysteriet är löst. I två veckor efter min flytt fick jag ingen eftersändning av min post. Jag till och med skickade ett tomt kuvert till mig själv, bara för att testa linjerna. Men inget kom. Men så den dag jag tänkt lyfta luren och ringa ett argt samtal till det numera nästan utplånade postverket, började kuverten med de gula adressändringslapparna att dyka upp. Det var inte horder av post, men någon tidning, en och annan räkning och kanske något reklamutskick. Men däremot inget tomt brev. Jag beslutade mig för att jag nog lyckades skriva fel adress på brevet. Kanske skickade jag det till Vittervägen i Gävle (någon sådan finns inte om ni undrar).

Men så idag stod en dam utanför min dörr och frågade om jag kom från Umeå. Jag såg nog inte lite förvånad ut då jag svarade att det kan jag ju inte neka till. Det visade sig att damen framför mig bodde tillsammans med sin man en våning upp och när de för några dagar sedan kom hem efter att de varit bortresta i två månader hittade mängder med eftersända brev på deras hallgolv. Förvånade blev det, men det stod ju Nilsson, Norra Köpmangatan på kuverten (jo, de hette också Nilsson).

Hela historien visar hur som helst att nedmonteringen av posten har gått så långt att i anställningskraven ingår varken att kunna räkna (mina syskonbarn kunde räkna till fyra vid tre års ålder, men att begära att en brevbärare kan skilja på fyra och fem är kanske att kräva lite för mycket) eller läsa (Om man undantar den första dagen av eftersändningens giltighetstid så har det klart och tydligt stått P-Å Nilsson på min brevlåda). Om ni posten trots allt får för sig att anställa en ordblind analfabet, så skulle man i alla fall kunna tycka att ett syntest borde denne i alla fall klara. Trycker man på hissknappen märkt med fyra stannar hissen på min våning och inte på våning fem. Kan tyckas självklart…


Fredag 6 oktober

För första gången efter min flytt till Gävle är jag nu på väg norrut. Vad passar då bättre än att hösten börjar rulla in även i Gävletrakten. Kallt och småblåsigt även om solen gör sitt bästa för att hindra kung Bores förtrupper.

Sitter just nu och väntar på att syster, svåger och pojkarna ska komma och hämta upp mig för att påbörja weekendresan upp till morsan. Då de lämnade sin dyra GPS hemma (varför?) ska det bli spännande att se om jag telefonledes lyckas lotsa dem till mitt (nåja Gavlegårdarnas egentligen) lägenhetskomplex. Jag som knappt kan vägen själv… Rapport följer.


Söndag 8 oktober

Allt går igen. Min elvaårige systerson satt och fingrade på sin MP3-spelare och plötsligt sken han upp. Här ska du få lyssna på en mycket bra låt, sa han, och med milt våld tryckte han in den ena örsnäckan i mitt öra. Efter ytterligare lite fingrande på MP3-spelaren strömmade en hårdrocksballad signerad Metallica in i mitt öra. Chockartat stirrade jag på grabben och tyst undrade jag vart Hip hopen tog vägen. Eller technon. Eller någon annan musik som vi i den mogna generationen inte förstår. Metallica trodde jag hörde till en svunnen tid, men tydligen har de lyckats hitta en ny publik. Att det sedan var min äldsta systerson som visade detta hårdrocksintresse var extra överraskande. Frisyrmässigt är det nämligen den yngre brodern som står hårdrocken närmast. Även fest han med gråten i halsen denna helg kunde konstatera att han lurats av sin mor, som istället för att kapa hans hårlängd med två centimeter, klippte av två decimeter.

Men för att återgå till de tyska hårdrockarna Metallica kan jag väl inte påstå att dessa någonsin har tillhört mina favoriter. Jag drogs mer till punkens tondöva skrän och pang på rödbetan-mentalitet. Men trots detta var det ändå med viss stolthet jag tog del av min äldste systersons musiksmak. Samma stolthet drabbade mig ett dygn senare då jag med den yngre brodern diskuterade vilken fransk klubb som Johan Elmander egentligen spelade för. Och visst. Det var grabben som hade rätt… Vem hade trott något annat?


Måndag 9 oktober

Gävle är en konstig stad, i alla fall språkmässigt sett. Här kan nämligen den högst ordinära begäran ”en korv med bröd” mötas av motfrågan ”vilken sorts korv?”. När då en gammal korvgourmet från Västerbotten då förvånat tittar upp fortsätter korvförsäljaren med ”går det bra med knäppkorv?”. Sedan visar det sig att alternativet till knäppkorv är långkorv. Att den senare är modell längre går ju inte att missta sig på. Men knäppkorv??? Min första tanke var att det hade nåt med brödet att göra, att man på något sätt ”knäppte på” brödet på korven. Men denna logik haltar, eftersom samma sorts bröd används till långkorven. Men idag fick även denna gåta sin lösning. Tydligen har någon listig (?) gästrike tyckts sig höra att varje tugga man tar av den kokta korven framkallar ett ”knäpp”. Själv är jag väl lomhörd eller möjligen alltför glupsk. Något knäppljud lyckas jag i alla fall inte höra.


Torsdag 12 oktober

Det är inte lätt att bli minister. Man skärskådas på alla tänkbara och otänkbara sätt av nitiska journalister och hämndlystna meningsmotståndare. Men jag slutar aldrig att förvånas över att de makthavare som hamnar i blåsväder aldrig lär sig. Självklart bör det hos alla finnas en väl uttänkt handlingsplan om hur man agerar när stormvindarna blåser, men icke… Inte ens när regeringen själv ”tvättar upp smutstvätten” som i fallet med den svarta städhjälpen verkar någon ha tänkt på frågor som ”hur går jag vidare?” och ”vad ska min kommentar bli?”. Att som relativt välavlönad kvinna med en mycket välavlönad man och dessutom boende i en av Stockholms mer fashionabla stadsdelar skylla på att ”jag inte hade råd”, retar bara upp folk ännu mer. Förstår man inte detta är det ju troligt att man även har svårt att förstå den vardag som medborgarna lever i. Dessa medborgare, vars mandat man trots allt är satt att förvalta.

Men det intressantaste med den senaste tidens affärer är trots allt det som för närvarande inträffar i Kiruna. Som en reaktion på avslöjandet att några av våra nya ministrar, däribland kulturministern, inte betalade TV-licens, damp det hos Radiotjänst ner drygt 1000 nya anmälningar om TV-innehav. Ibland funderar jag på vad som styr folks beteende. Till just denna rusch finner jag dock enbart fem möjliga orsaker.

1. Plötsligt stod det klart för dessa människor att det finns något som heter TV-licens, och att denna dessutom måste betalas.

2. Vi har här 1000 ministerkandidater som upptäckte att det kanske är bäst att betala TV-licens för att undvika framtida trubbel.

3. Man vill absolut inte sammankopplas med politiker, och är det så att denna yrkesgrupp inte betalar TV-licensen, så…

4. Man är rädd för att lokaltidningsredaktioner landet runt nu kommer att springa benen av sig för att kolla om de enskilda medborgarna betalar licensen. Vem vill väl springa gatlopp på Storgatan hemma med lokal-TV i hasorna.

5. Man älskar att hacka på politikerna och om man betalar tror man att man med gott samvete kan ställa sig på den indignerade allmänhetens sida och vräka galla över de myglande politikerna.


Söndag 15 oktober

Även fast intresset från min hyresvärd för att åtgärda min toalett verkar minst sagt svagt, så är det inte fritt från reperationsinsatser i mitt hyreskomplex. När jag kom hem i fredags murrade det oavbrutet från en obestämd plats i huset. Möjligtvis var det golvslipning på gång eller så var det någon som fastnat i en vinkelslip. Nåväl, eftersom fredagskvällen innehöll ett pubbesök gjorde det inte så mycket. Värre var det då att murrande återkom vid nio-tiden på lördagsmorgonen. Inte högt, men tusan så ihärdigt och tillsammans med efterdyningarna av fredagskvällens fyra öl och en whiskey blir det något enerverande.

Frampå eftermiddagen verkade hantverkarna gett upp, men ack den glädje som vara för evigt. Även söndag förmiddag innebar ett arbetspass. Och ljudet framkallar återigen en viss huvudvärk, denna gång utan hjälp av alkoholintag kvällen innan. Så jag flydde min lägenhet och tog en promenad i tidigare outforskade kvarter. Att det efterlängtade och eftersökta lugnet under denna promenad uteblev på grund av en verbal attack av fyra mindre och två större (minst) hundar ¨är liksom en annan historia.


Måndag 16 oktober

För några dagar sedan avgick handelsminister Maria Borelius, i går meddelade SSU-ordföranden Anna Sjödin att hon tar timeout och idag var det kulturminister Cecilia Stegö Chilòs tur att packa ihop. Det har inte varit en bra vecka för kvinnliga politiker. Och inte heller för de som propagerar för varannan damernas i regeringen. Redan innan de två avhoppen var kvinnorna i minoritet bland ministrarna och frågan är om både Borelius och Stegö Chilò kommer att få kvinnliga ersättare.

Annars tycker nog vår nye statsminister att det är skönt att det idag var dagen med stort B som i budget. Allt för att flytta det politiska fokuset bort från ministrarnas svarta städhjälper och ovilja att betala TV-licensen.

De arbetslösa, sjuka och studenter är enligt ekonomerna förlorare på budgeten, medan de som jobbar är vinnare. En syn på budgeten som tydligen inte delas av svenska folket. För i flera undersökningar på nätet så tror sig en klar majoritet av svenskarna tillhöra budgetens stora förlorare (Aftonbladet 59 %, Expressen 58 %, Västerbottens Kuriren 52 %). Kan ju tyda på att vi av födsel och ohejdad vana är negativister som framförallt ser och oroas över försämringar och inte ser förbättringarna. I viss mån kanske våra politiska sympatier styr våra känslor inför budgeten. Eller hur ska vi annars tolka det faktum att nästan 60 % av Svenska Dagbladets läsare faktiskt tror att deras ekonomi kommer att förbättras. Men kanske framförallt är det hela väl ett bevis på hur statistiskt tveksamma dylika webundersökningar är. Andra intressanta webundersökningar denna dag är 96 % tycker att det är rätt att kulturministern avgår (Aftonbladet), 61 % tycker att Zlatan ska få tre matchers avstängning för sin spottloska, att jämföra med de 3 % som tycker att det räcker med två matcher (Expressen), 34 % tror att Carl Philip och Emma (tydligen prinsens flickvän) kommer att göra slut (Expressen).


Onsdag 18 oktober

Få minst 13 000 för din gamla bil om du köper en begagnad bil av oss för minst 50 000. Köper du bil för minst 100 000 får du minst 18 000 för den gamla bilen. Detta erbjudande kommer från en av bilhandlarna i stan. Det enda kravet på den gamla bilen var att den rullade till bilaffären och att den inte hade körförbud.

Visst kändes det som ett erbjudande riktat direkt till mig. För närvarande går det nästan inte en vecka utan att det uppenbarar sig något nytt besynnerligt fel på min rostiga Saab Turbo.

Så ett besök hos den aktuella bilhandlaren kanske inte skulle vara helt bortkastat. Men det är bråttom. Nästa vecka återgår allt till det normala hos den aktuella handlaren. Alltså att någon svårfjällad säljare tittar oroligt på min bil och säger: Du tror väl inte att vi funderar på att lösa in den där…


Torsdag 19 oktober

A-kasse-avgiften chockhöjs och jag sitter och funderar om hur förslagsställarna egentligen har tänkt. Grundkonceptet är att varje a-kassa ska vara självfinansierad, alltså hög arbetslöshet bland a-kassans medlemmar = hög a-kasseavgift. Sedan ska det också införas ett obligatorium på medlemskap, något som enligt vissa experter kommer att bli väldigt svårt att kontrollera.

Det ska sägas direkt. Jag tillhör vinnarna. Min blivande a-kassa (fr.o.m. den 1 november) Akademikernas a-kassa, AEA, är nämligen den enda kassa där medlemsavgiften väntas bli under 300 kronor (294 kronor). Och detta trots att AEA också är unik på det sättet att a-kasseavgifterna faktiskt väntas ge statskassan ett litet nätt överskott.

Så jag har inget att klaga på, men min solidariska ådra gör sig påmind. De flesta kan ju inte välja vilken a-kassa de ska vara med i. Jag har dock ett val. På min arbetsplats finns två fackförbund representerade, Jusek, vars medlemmar (inklusive undertecknad) är anslutna till AEA och ST, vars medlemmar betalar till en annan a-kassa. I princip är det valfritt vilket fackförbund jag och mina arbetskamrater går med i (om man undantar kravet på akademikerstatus som finns i AEA), alltså är risken stor att det strömmar medlemmar till den av dessa a-kassor med minst månadsavgift, för närvarande alltså AEA (skiljer i och för sig bara 13 kronor och det kan väl vara troligt att ST försöker kompensera detta med något lägre fackavgift, men ändå…). De som byter a-kassa på detta sätt ä naturligtvis de som har jobb, vilket gör att antalet medlemmar per arbetslös medlem ökar i AEA och minskar i ST. Något som då riskerar att göra avgiftsskillnaden ännu större och ekorrhjulet är i spinn. Men som sagt, jag tillhör vinnarna, så jag ska väl inte klaga.

Dessutom konstaterar jag att den a-kassa jag lämnar beräknas ta ut en avgift på 329 kronor. Ytterligare en vinst för mig. Och gudskelov att man inte är fiskare. För denna yrkesgrupp hamnar a-kasseavgiften på 656 kronor. Så jag undrar hur utredarna egentligen har tänkt.


Söndag 22 oktober

Jämfört med Umeå känns Gävle litet. Under min söndagspromenad hamnade jag plötsligt ute på landet, vid en hästgård där två ståtliga kusar stod och filosoferade vid vägkanten. En lantlig idyll, trots att jag bara befann mig ett stenkast från centrum. Men hästarna till trots, den största kulturkrocken såg jag på Valbogatan, bara ett par hundra meter från min lägenhet. I en gul, relativt sliten, gammal villa låg en trafikskola under namnet Le Mon. Jag vet inte vad som var mest udda; att man gett en trafikskola ett namn som direkt för tankarna till det franska 24-timmarsloppet Len Mans (där saker som hastighetsbegränsning och blinkersanvändning är okända begrepp) eller att man överhuvudtaget kommit på tanken att ge en trafikskola ett franskt namn (fransmännen är väl inte främst kända som excellenta bilförare, många som kört bil i Paris har vittnat om att det snarast är tvärtom). Det hela känns lika fel som att kalla en pub för Fyllbulten eller en frisörsalong för Slöa Saxen.


Måndag 23 oktober

I år ska den överleva julen. Med flamskyddsmedel och så kallat bevarandemedel (som tydligen används i flygplan, men flygplan brukar ju brinna ganska häftigt, eller…?) ska julbocken stå pall för alla pyromandåd, studentspex och fylleattacker. Men vi har hört det förut. Visst har det hänt att bocken tagit sig oskadd genom julens härjningar, senast 2002, men oftast har bockens tilltänkta livstid förkortats avsevärt. Och endast en gång har någon fällts för en bockbränning. Det var en amerikansk turist som efter en glad afton i december 2001 lekte pyroman eftersom detta tydligen ”var tradition” i denna pittoreska svenska småstad. Här kan man ju spekulera i att det var domen mot denna jänkare som gjorde att bocken faktiskt fick stå kvar året efter.

Men det är faktiskt inte enbart bränder som ödelagt världens mest kända julbock. Vid tioårsjubiléet 1976, till exempel, kördes den ner av en raggarbil.

Nu är det trots allt inte enbart julbockar som brinner bra i Gävle. Renoveringen av det centralt belägna hotellet CH pågår fortfarande efter en anlagd storbrand den 17 maj 2005. Och i slutet av den senaste sommaren var det byggvaruhuset K-Rautas tur. Och den branden blev så häftig att även de närbelägna butikerna Jysk och Kvantum drabbades. Jysk har nyligen öppnat i nya lokaler i en annan del av staden och Kvantum slog för någon vecka sedan åter upp portarna (men enligt kamrater som besökt denna ICA-handel luktar det fortfarande brandrök i lokalerna, vilket ju kanske inte känns så fräscht för en livsmedelshandel…). K-Rauta däremot lär få vänta på att öppna ytterligare ett tag. Allt medan Gävleborna går i spänd förväntan över hur årets julbock ska klara sig. Vi vet att den kommer att se dagens ljus den 3 december, men sedan…?


Tisdag 24 oktober

Även fast det fortfarande är relativt varmt i luften – visst är det väl hösten som kommit. Det skvalar på fönsterrutorna, man vet ibland inte om det regnar horisontellt eller vertikalt och när man går på stadens gator så vadar man i en blandning av vatten och gulnande löv. Då är det lite irriterande att, när man äntligen tagit sig hem och stängt ytterdörren, slås av tanken att man måste handla frukost till nästa morgon. Hade det varit solsken och varma vindar ute, hade det inte alls varit något problem med att komma ihåg att man måste ta vägen om någon livsmedelshandel på väg hem.

Då får man väl trösta sig med att morgondagen innebär en tjänsteresa till Falun, vilket i sin tur innebär att jag får ratta en Saab 9-5. En bra variation gentemot den eviga styrkeprovet muskelservon min Turbo erbjuder.


Torsdag 26 oktober

Ja, nu brinner det i knutarna. Enligt en artikel i tidningen Riksdag och departement ska nu den nya alliansregeringen gå fram med röjsåg bland statens myndigheter. Nu är det de s.k. opinionsbildande myndigheterna som ska läggas under lupp. Och dit verkar Reinfeldt och kompani ha sorterat Skatteverket. Vilken sorts opinion Skatteverket skulle bedriva framgår inte, måhända gäller det verkets avoga inställning till svartarbete, exempelvis städning och sånt som retat upp regeringspartierna… Vem som sedan ska administrera jobbavdraget och förklara effekterna av detta för en förvirrad allmänhet vet jag inte. Men Täbys eget svar på Nalle Puh, Fredrik Reinfeldt, har nog bättre koll på det hela…

Det är dock inte konstigt att man ikväll tog en del av den lönekaka jag lyckats lura av staten till att inhandla några stop med ljummen pilsner på en av stadens krogar. Att vi sedan redan vid halv tio-tiden beslöt att lämna stället på grund av att en av Gävles mer bemedlade invånare sluddrande och med två stolar som stöd, försökte utmana oss på biljard är väl bara ett sundhetstecken. Än är ju dessutom inte Skatteverkets lokaler i Gävle omgjorda till någon förmedlingslokal för hushållsnära tjänster. Så det är väl bara att lomma dit i morgon bitti för att återigen fylla den förvirrade allmänheten med aha-upplevelser.


Fredag 27 oktober

Vi har tuffa brevbärare i Gävle, minsann. När ett helt land går och väntar på den värsta stormen sedan Gudrun möter jag honom under min lunchrast/friskvårdstimme. Med postens slitna T-shirt och postens trögtrampade cykel kämpar han sig mellan portarna på Norra Köpmangatan. Plötsligt känner man hur skönt det är att ha ett inomhusjobb i dessa dagar. Men å andra sidan anser jag att min brevbärare trots allt har ett toppenjo0bb jämfört med den man vars stig jag korsade i onsdags, då jag strax före sju på morgonen lufsade mot Skatteverket för att påbörja ovan nämnda tjänsteresa till Falun. Där i mörkret framför en garageport på Rudammsgatan stod en herre och slet för att försöka avlägsna den graffiti som någon samvetslös barnrumpa förärat porten med. Så visst finns tuffa Gävlebor som inte är brevbärare.

På tal om den väntade stormen är den hittills lite av en besvikelse i alla fall här i Gävle. Visst friskar det på ganska rejält, men varken översvämningar eller snökaos stör gatubilden.


Söndag 29 oktober

”Nu vill alla ha en egen miniman”. Jo, rubriken löd faktiskt så. Det var i dagens Aftonbladet som det redogjordes för denna nya trend bland den besuttna världens kvinnor. Felet lär tydligen vara Tom Cruise. Jag har aldrig träffat herr Cruise, har alltid ansett att han är av medellängd. Men tydligen är detta fel. I alla fall i jämförelse med flickvännen Katie Holmes ska han vara kort i rocken. Och en trend är skapad.

Ibland häpnar jag över vilken genomslagskraft kändisars privata val egentligen har. Det startade med Paris Hilton och hennes Chihuahua. Plötsligt skulle alla wannabees bära omkring på en liten ful jycke, som inte kan skälla. Det har gått så långt att hundsmuggling växt upp till en lönande industri. Nästa stjärna att starta en tvivelaktig trend var självaste Madonna. Under diskutabla former adopterade hon ett spädbarn från Malawi, ett av världens fattigaste länder. Självklart vill hon får det att se ut som om på detta sätt gör en insats mot världens fattigdom, väl i klass med exempelvis Bono i U2. Men hela historien lämnar en fadd smak i munnen. Inte minst sedan barnets far talat ut om att han inte hade en aning om att Madonna skulle adoptera hans son. Dessutom har det redan nu kommit efterföljare som också försöker adoptera barn på liknande sätt.

Och efter jyckar och barn är det nu alltså de små männens (o)tur. Klart är att vissa pygméstammar bör vara extra oroliga när kärlekskranka vita överklasskvinnor ger sig ut på jakt…

Slutligen kan jag meddela att i natt var det säsongens första frostnatt här i Gävle (jovisst, samma natt som sommartiden tog slut, fin timing). Och den kalla natten följdes av en lika kall dag. Och det är bara att konstatera att en dag med sol och någon minusgrad är så mycket härligare än en dag med duggregn och sju plusgrader.


Tisdag 31 oktober

Idag skulle det hända. Rapporterna var samstämmiga. Säsongens första snöfall skulle drabba Gävle. Och det ordentligt, det talades om flera decimeter.

Med detta i baktanken inleddes dagen med en stor besvikelse. Istället för ett lugnt och stilla snöfall, smattrade regnet på mitt sovrumsfönster då jag vaknade. Jag mumlade något om bedrägeri och funderade på möjligheterna att kunna stämma SMHI, då dagens meteorolog gav mig lite hopp. I Gävle skulle regnet tydligen övergå till snö senare på dagen.

Och visst, vid lunchtid började nederbörden att ta en någon vitare kulör, men vad som är snö är en definitionsfråga. Vitt i luften, grönbrunt på marken = snö? Eller vitt i luften, gråvitt på marken = snö? Jag säger nej i bägge fallen. Att vandra hemåt med slask upp till vadmusklerna och med en vind som gör det medhavda paraplyet omöjligt att använda till dess ursprungliga användningsområde.

Men hem kom jag med dyblöta skor och ett havererat paraply och aldrig har väl lägenheten känts så hemtrevlig. Och aldrig har väl längtan efter vintern varit så stark.



Hem