november2014

Söndag 2 november

Nu är sommaren 2014 oåterkalleligen slut. Jag har ställt ner balkongmöblerna i förrådet. Inte minst med tanke på det fantastiska vädret den nu avslutade årstiden har jag försökt klänga mig fast så länge som möjligt vid sommarkänslan.

Men det där är väl kanske nåt som kommer med åldern. När man var barn sprang man barfota med full kraft från blomsterängarna rakt in i skidpjäxorna utan att någonsin drömma sig tillbaka. Numera gör man nästan allt för att kunna leva kvar i en ljuvlig tid, och blickar man framåt sker detta närmast ångestladdat.


Måndag 4 november

Det finns bättre och det finns sämre väder. Enda fördelen med det det det tunga regn som ackompanjerade min cykelfärd hemåt idag, var väl just att det var regn - och inte blötsnö. Och kanske att på grund av ett spinningpass ändå behövde duscha.


Tisdag 5 november

Detta var dagen som

1. jag tog fram vinterjackan för första gången denna säsong

2. säsongens första snöfall singlade ner över Gävles gator

3. vinterdäcken åkte på Toyotan.

Så tillsammans med söndagens inplockande av balkongmöblerna så är det ingen tvekan om att nu kan vintern komma.


Tisdag 11 november

Av geografiska skäl händer det numera sällan att jag får chansen att live se favoriterna i Björklöven. Därför var förväntningarna stora då jag efter dagens verksamhetsplanering på jobbet skippade den efterföljande bowlingen för att istället ta Avensisen de 8 milen söderut till Uppsala för att i ishallen med landets sexigaste (???) namn, Metallåtervinning arena, få heja fram gossarna.

Men jag hann bara knappa två mil innan det började låte underligt från bilens nedrfe regioner. Eftersom jag nyligen fått vinterdäcken påsatta så var min första tanke att någon av Vianors anställda misskött sig och helt enkelt missat att dra åt hjulmuttratrna. Så jag styrde in på motorvögens väggrten och gjorde två varv runt bilen, men muttrarna verkade ju sitta fast. Fortsatte en  bit längre, men oljudet bara fortsatte, jag tog då och svängde av efter avtagsvägen mot Laxön, styrde in moty kanten och gjorde en ny koll. Muttrarna satt fortfarande fast. Men nu förstod jag att något var allvarligt fel och jag såg kvällens hockeyunderhållning flyga sin kos. Jag måste väl i alla fall ta mig hem. Men efter 100 meters ytterligare färd förstod jag att det kommer inte att gå. Det började lukta schwenen. Eller bränt fölr er  som inte är familjära med världsspråket "Bonnska". En ny svärande rond runt bilen. Och då plötsligt såg jag att vänster framdäck var alldeles tomt. Något jag börjat att misstänka eftersom bilen plötsligt började dra ordentligt åt vänster. Att jag inte visuellt hade upptäckt detta tidigare berodde på att det var mörkt som i en kolkällare.

I denna prekära situation började  mina tankar vandra till  reservdäcket. Var detta pumpat, var det normalstort och fanns det överhuvudtaget någon domkraft och fälgkors i bilen. Eftersom jag ju lämnar in bilen på däckbyte måste jag medge att jag inte hade någon aning, men jag misstänkte att med mitt vanliga flyt skulle samtliga frågor besvaras med ett rungande nej. Döm om min förvåning då jag efter en stunds letande i skuffen i stället kunde svara ja på frågorna. Och ännu mer förvånande var ju att jag med hjälp av en epa-version av domkraft och med inte annan belysning än en blinkande sidoblinkers lyckades sätta dit reservdäcket utan att ens skita ner den vita Löventröjan. Jag blev så häpen att jag bestämde mig att fortsätta min färd till Uppsala och till och med kom dit 20 minuter innan första nedsläpp. Och efter en heroisk insats av Löven lyckades de vinna på straffar och en vid det här laget mycket hungrig Nilsson kunde åka till Max för en kvällshamburgare.


Torsdag 13 november

Ovanligt tuff spinning idag. Ny lekledare (i alla fall för det aktuella torsdagspasset) innebar nytt oprövat program. Dessutom gjorde synnerligen enerverande musik (läs technotrams) på alltför hög volym lidandet ännu större.


Fredag 21 november

Man måste se det komiska i saker och ting - annars blir man tokig. Det var i alla fall vad jag försökte intela mig idag när jag satt på SJ:s tåg Stockholm-Östersund för att förhoppningsvis lyckas komma hem till lite fredagsmys.

Det började egentligen redan igår eftermiddag. Jag tog fram biljetterna till dagens resa till informationen om importmoms. Tid för denna var uppsatt till 9-12. Med andra ord skulle det ju inte vara några bekymmer att vara åter i Gävle någon gång relativt tidigt på eftermiddagen. Döm om min förvåning då jag såg att jag hade bokat in mig på ett tåg som gick först 14,22 från Stockholms C. Jag vet inte vad jag kan ha tänkt på. Eller för den delen vad den på resebyrån som bokade min resa tänkte på. Att det skulle behövas dryga två timmar för mig att ta mig från Solna till Stockholms C verkade ju inte rimligt. Även om planerna var att äta lunch i Stockholm. Men jag hade i alla fall en ombokningsbar. Så jag slog en signal till resebyrån, bokade om till 13,22 i stället och med SJ:s fantastiska prispolitik kunde jag då dessutom unna mig en 1 klass-biljett utan att betala extra. Och det skulle fortfartande inte vara några problem att hinna med att ta lunch.

Idag visade det sig att informationen slutede redan halv tolv. Ett tag lekte jag med tanken att boka om biljetten ytterligare en gång och ta lunchen i Gävle. Men npgra kollegor lockade med lunchbuffé på restaurang Klyftan så ombokningstankarna skippades. Stressa har aldrig varit min melodi.

Nåväl 13,22 satt jag på tåget. Ganska snart ändrades avgångstiden till 13,29. Inget jag tänkte på egentligen. Sedan ändrades tiden till 13,42, då började jag svära litegrann. En stund senare skrapade det till i högtalarsystemet och konduktören meddelade att "loket var trasigt. Lokföraren försöker laga felet, men det ser mörkt ut". Ingen annan information förutom att de som skulle till Uppsala  kunde ta tåget som stod inne på andra sidan perrongen. Tio minuter senare återkom konduktören och meddelade att det fortfarande såg mörkt ut. Den tredje gången han meddelade detta förklarade han att det klokaste vi resenärer kunde göra var att ta nästa tåg. Ingen information om när detta tåg gick, från vilket spår etc. Dock lyckades jag via en TV-skärm hitta tåget till Östersund som skulle gå 13,58, vilket var om tio minuter. Och detta från spåret bredvid det trasiga tåget. Jag sjönk ner i en av detta tågs stolar och inväntade avgångstiden. Men några minutrer innan "take off" skrapade det till i högtalarna. Det hade uppståtrt ett problem. Detta tågs lok stod för närvarande på fel sida tågsetet. Men loket kunde inte ta sig till den andra änden av tåget på grund av att det stod ett annat tåg med ett trasigt lok (ni vet väl vilket...?) på det spår som Östersundstågets lok skulle använda. Det talades om att backa tåget den första biten, det talades om att ragga fatt på ett reservlok, men oavsett vilket kunde vi räkna med minst en halvtimmes försening. Så det var bara att vänta. Efter ett tag kom beskedet att ett reservlok fanns tillgängligt. Lokföraren var ute på lokjakt. Men tidigast 14,20 skulle vi komma väg. Sådär 14.16 avgick dock ett tåg - det tåg på spåret bredvid. Med andra ord det tåg som jag satt och småsvor på 40 minuter tidigare. Om det sedan fortsatte ända till Gävle vet jag dock inte.

Vi fick i alla fall vänta till 14,25. Alltså 3 minuter efter den tid som tåget enligt de första, helt vansinniga, planerna, skulle ha avgått. Att vi dessutom sedan lyckades hamna bakom ett Uppsalatrafik-tåg (modell stanna vid varje mjölkpall) var inte precis förvånande. Så förseningen ökade och klockan var nästan kvart över fyra innan jag kom fram till Gävle. Nästan en halvtimme efter ankomsttiden som gällde igår och en och en halv timme efter ankomsttiden som jag hade siktat in mig på efter min ombokning. Och när jag skulle ha kommit fram om jag struntat i lunchen med kollegorna vågar jag inte tänka på. Men varför klaga. Åka tåg på betald arbetstid är ju inte det sämsta...


Onsdag 26 november

Inte underligt att det varit otroligt tungcyklat den senaste tiden. Idag upptäckte jag att dynamon legat på - säkerligen under minst två månaders tid. Men jag har i alla fall haft lyset tänt.


Söndag 30 november

Den första september 2006 blev jag officiellt Gävlebo. Idag, åtta år tre månader och trettio dagar senare besökte jag stadens länsmuseum för första gången. Och då kom jag ändå bara till foajén. Snacka om att ge kulturskymningen ett ansikte.

Som bevis på att jag faktiskt var där publicerar jag till höger beviset. Ska väl förtydliga att huset på bilden inte är Länsmuseet. Utan bara ett vanligt fuskbygge som de kriminella elementen försöker gömma inne i museet.

Ska dock nämna att husets invånare, pepparkaksgubben, pepparkaksgubban och deras husdjur pepparkaksgrisen nekar till brott. Det är ju bara ett  Attefallshus, påstår de.

 

Hem